<p>Uppsatsen handlar om kulturdebatten kring Verklighetens folk, som ägde rum under sommaren och hösten 2009 efter att partiledaren för Kristdemokraterna, Göran Hägglund, lanserat begreppet ”verklighetens folk”. Jag svarar på frågorna Vilka diskurser styrde debatten kring Göran Hägglunds Verklighetens folk-utspel? samt Varför kom Göran Hägglunds utspel när det kom och hur formulerades kritiken?</p><p>Jag gör en kvalitativ undersökning av sammanlagt 39 opinionsartiklar från Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerade under sommaren och hösten 2009. Artiklarna har tolkats utifrån Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori och deras tankar om diskursens manöverutrymme och politisk förändring. Jag använder även Mouffes senare postpolitiska teorier, inte minst begreppet antagonism är viktigt. Till sist använder jag mig av Zygmunt Baumans teorier om den intellektuella rollen och dess förändring.</p><p>Resultatet visar att debatten rörde sig kring några teman där flera diskurser slogs om att definiera centrum för debatten. Dessa var populistdiskursen, en ganska snäv kulturdebattsdiskurs samt tre politiska diskurser starkt påverkade av den postpolitiska diskursen. Hägglunds angrepp på de intellektuella kan förstås som en reaktion mot förlorad politisk makt över kulturdebatten.</p>

Uppsatsen handlar om kulturdebatten kring Verklighetens folk, som ägde rum under sommaren och hösten 2009 efter att partiledaren för Kristdemokraterna, Göran Hägglund, lanserat begreppet ”verklighetens folk”. Jag svarar på frågorna Vilka diskurser styrde debatten kring Göran Hägglunds Verklighetens folk-utspel? samt Varför kom Göran Hägglunds utspel när det kom och hur formulerades kritiken? Jag gör en kvalitativ undersökning av sammanlagt 39 opinionsartiklar från Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerade under sommaren och hösten 2009. Artiklarna har tolkats utifrån Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori och deras tankar om diskursens manöverutrymme och politisk förändring. Jag använder även Mouffes senare postpolitiska teorier, inte minst begreppet antagonism är viktigt. Till sist använder jag mig av Zygmunt Baumans teorier om den intellektuella rollen och dess förändring. Resultatet visar att debatten rörde sig kring några teman där flera diskurser slogs om att definiera centrum för debatten. Dessa var populistdiskursen, en ganska snäv kulturdebattsdiskurs samt tre politiska diskurser starkt påverkade av den postpolitiska diskursen. Hägglunds angrepp på de intellektuella kan förstås som en reaktion mot förlorad politisk makt över kulturdebatten.