The water industry in Melbourne is facing a range of challenges associated with a notoriously varying climate and population growth. As a response to this, new water entitlement arrangements were introduced in 2014, seeking to promote a more integrated water cycle management. Melbourne’s three water retail corporations and four regional urban water corporations were assigned so called Delivery Bulk Entitlements, giving each of them the right to an individually quantified volume of water and the responsibility to manage that water. As a part of this, it was also decided that the actors are allowed to trade water. According to economic theory, having a water market like this is likely to promote a more efficient water system – at least from an economic point of view. However, the overall aim of the water system management is not only to promote efficiency but also to provide affordable, secure water supplies and enable for a water system supporting liveability and sustainability while protecting the environment and public health. Recognising this and also the limited experiences from water trading in urban settings, the aim of the present study was to explore and review the risks (i.e. opportunities and threats) associated with the new water trading scheme in Melbourne. By performing interviews with industry representatives in combination with a literature review, features of water trading that could potentially affect the possibility to attain the objectives of the Melbourne water system management were identified. While confirming that the possibility to trade indeed offers an opportunity to improve allocative as well as productive and dynamic efficiency, it was also recognised that this brings about opportunities as well as threats in relation to liveability, environmental health, security and, potentially, affordability. For example, there could be ideological and/or religious opposition towards treating water as a commodity and considering the essentiality of the water services provided by the bulk entitlement holders, anything affecting their operations could be seen to affect the liveability and sustainability of Melbourne. However, there are currently little to no room for trading to directly affect the costumers’ costs for water since the prices are regulated and predetermined. By increasing efficiency, trading could potentially defer the next major water augmentation, which nevertheless would be positive in this regard. Furthermore, it offers a way to redistribute the available water after a disturbance, which is positive in relation to the water security. Currently, the lack of security frameworks guiding any trading activities is however problematic not only in relation to this but also since it basically keeps any trades from happening and thereby limits the scope for a market altogether. As regards the environment, trading brings with it an opportunity to solve a potential overallocation problem as well as a way for the environmental water holder to acquire additional water for the environment and to readjust its water holdings and get around delivery constraints. However, trading among other actors also potentially brings with it unwanted effects due to a change in quantity and/or quality of the water flows. Additionally, it may encourage entitlement holders to sell of water that would otherwise have been left unused. It should be emphasised that the present study did not seek to provide a complete risk assessment but to offer an initial mapping and understanding of opportunities and threats. From this, it also made some brief recommendations about how some of the identified barriers such as the low number of market participants and the current need for trades to get ministerial approval potentially could be overcome. All in all, although the scope for having a market in Melbourne could be questioned due to a number of factors (currently) keeping the low number of entitlement holders from trading, this study suggests that water trading could be both positive and negative in relation to the overall objectives of the water system government. Thus, the key is to develop a water market seeking to promote the identified opportunities while mitigating the threats, indeed giving the water corporations in Melbourne the possibility to use the new management tool for managing their respective demand and supply balances without compromising the level of service towards their customers. / Aktörerna som ansvarar för Melbournes vattenförsörjning står inför en rad utmaningar kopplade till ett mycket omväxlande klimat och en kraftig befolkningstillväxt. I ett försök att främja ett holistiskt och mer integrerat förhållningssätt där alla möjligheter tas i beaktande infördes under 2014 ett nytt sätt att organisera rättigheterna till vatten. De sju statligt ägda företag i Melbourne som distribuerar vatten till privatkunder och företag tilldelades så kallade ”Bulk Delivery Entitlements” som ger var och en av dem rätt till en individuellt kvantifierad mängd vatten och även ansvar för dess förvaltning. Som ett led i detta möjliggjordes även för aktörerna att handla med vattnet, något som enligt ekonomisk teori torde främja effektivitet – i alla fall utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det övergripande målet för vattenförsörjningen gäller dock inte bara effektivitetsnivån utan tar även hänsyn till pris och säkerhet och söker främja beboelighet (”liveability”) och hållbarhet samtidigt som miljön och folkhälsan skyddas. Utifrån detta och med tanke på de begränsade erfarenheterna av vattenhandel i urban miljö var syftet med denna studie att undersöka och granska de risker (i form av möjligheter och hot) som kan associeras med att ha en vattenmarknad i Melbourne. Genom att genomföra intervjuer med företrädare för industrin och kombinera detta med en litteraturstudie identifierades aspekter kopplade till vattenhandel som kan komma att påverka potentialen att nå målen för hur Melbournes vattensystem ska förvaltas. Studien bekräftar att en vattenmarknad troligen verkligen erbjuder möjlighet till ökad allokativ, produktiv och dynamisk effektivitet, men identifierade också en rad möjligheter och hot i förhållande till (social) hållbarhet, miljö, säkerhet och kostnadsbild. Till exempel kan det finnas ideologiskt och/eller religiöst grundat motstånd mot att se vatten som en handelsvara. Dessutom, med tanke på hur fundamentala de tjänster som tillhandahålls av de inblandade företagen är, kan det argumenteras för att vad som än påverkar dessa företags verksamhet är relevant i förhållande till social hållbarhet. Det finns för närvarande dock inget direkt utrymme för vattenhandeln att påverka kundernas kostnader för vatten eftersom priserna är på förhand reglerade. Genom att öka effektiviteten kan en vattenmarknad dock vara delaktig i att skjuta upp nästa stora utbyggnad av vattenförsörjningen, vilket skulle vara positivt ur detta avseende. Därtill erbjuder en vattenmarknad ett sätt att omfördela det tillgängliga vattnet efter en störning, vilket är positivt med tanke på försörjningssäkerheten. För närvarande är dock bristen på säkerhetsföreskrifter i förhållande till handelsaktiviteter problematiskt inte bara i förhållande till säkerhetsnivån utan även med tanke på att det avhåller vattenföretagen från att genomföra någon handel alls och därmed begränsar möjligheten att omsätta både möjligheter och hot. När det gäller miljöhänsyn erbjuder vattenhandel en möjlighet att lösa en eventuell situation där för mycket vatten avleds från naturen till försörjningsnätet. Dessutom kan den aktör som ansvarar för det vatten som avsatts för miljöändamål förvärva ytterligare vatten, justera sitt vatteninnehav och komma runt fysiska leveransbegräsningar. Handel mellan andra aktörer medför dock hot om en förändring i kvantitet och/eller kvalitet hos vattenflöden, något som kan komma att ha negativ miljöpåverkan. Dessutom kan en vattenmarknad medföra att vatten som tidigare lämnats orört nu istället säljs för konsumtionsändamål. Det bör understrykas att denna studie inte gör något anspråk på att erbjuda en fullständig riskutvärdering utan snarare en första kartläggning av och förståelse för möjligheter och hot.  Utifrån detta formulerades även förslag på hur några av de identifierade barriärerna, bland annat det låga antalet marknadsdeltagare och det nuvarande kravet på att handelsavtal godkänns av en minister, skulle kunna övervinnas. Sammantaget föreslår denna studie att vattenhandel kan vara både positivt och negativt i förhållande till de övergripande målen för förvaltningen av vattensystemet, även om utrymmet för en marknad i Melbourne kan ifrågasättas med tanke på en rad faktorer som för närvarande medför att det låga antalet potentiella marknadsdeltagare faktiskt avstår från att handla. Nyckeln till att utveckla Melbournes vattenmarknad ligger i att främja möjligheterna och begränsa inverkan från hoten så att vattenföretagen i Melbourne verkligen kan utnyttja möjligheten att använda detta nya verktyg för att hantera sina respektive vattenbalanser, utan att äventyra servicenivån gentemot kunderna.