Introduction: Policing is a public health issue. The police often encounter vulnerable populations. Police officers have wide discretionary powers, which could impact on how they support vulnerable populations. In encountering vulnerable populations the police officers are required to be professional; maintaining mental health in the face of challenges is part of professionalism. Their encounters with vulnerable populations might influence their mental health which in turn might influence the way they use their discretion when making decisions. Background/context: Sweden receives more unaccompanied, asylum-seeking refugee children than any other country in Europe. The number of asylum applications for such children increased from 400 in 2004 to 7000 in 2014 to over 35,000 in 2015. These children come to Sweden and apply for asylum without being under the care of their parents or other legal guardian. Some are denied asylum. If they do not return to their country of origin voluntarily the police are responsible for their deportation. The Swedish government wants an increasing number of deportations and wants them carried out with dignity. This thesis is about the police officers’ perceptions of how to interpret the seemingly contradictory demands for more deportations, that is, efficiency; and concerns for human rights during the deportation process, that is, dignity. This is conceptualized using three theoretical frameworks: a) street-level bureaucracy, b) job demand-control-social support model and c) coping. These theoretical frameworks indicate the complexity of the issue and function as constructions by means of which understanding can be brought to the police officers’ perceptions of deportation work involving unaccompanied, asylum-seeking refugee children and how such work is associated to their mental health. Aim: The current research aims to investigate and analyse Swedish police officers’ mental health in the context of deportations of unaccompanied, asylum-seeking refugee children. Methods: This thesis uses both qualitative and quantitative methodology. The qualitative approach comprised interviews conducted to achieve a deeper understanding of the phenomenon of police officers’ perceptions of deportations of unaccompanied, asylum-seeking refugee children. The quantitative method involved the use of validated questionnaires to investigate the association between police officers’ mental health and psychosocial job characteristics and coping. This approach made it possible to study a complex issue in a complex environment and to present relevant recommendations. A total of 14 border police officers were interviewed and 714 police officers responded to a survey. Results: The police officers utilize their wide discretionary powers and perceive that they are doing what is best in the situation, trying to listen to the child and to be aware of the child’s needs. Police officers with experience of deportations of unaccompanied, asylum-seeking refugee children were not found to have poorer mental health than police officers with no such experience. Furthermore, high job demand, low decision latitude, low levels of work-related social support, shift work and being single are associated with poor mental health. Coping moderates the association between mental health and the experience of carrying out deportations of unaccompanied, asylum-seeking, refugee children, and the police officers seem to utilize both emotional and problem-solving coping during the same complex deportation process. Implications / conclusions: The general conclusion reached in this thesis is that if police officers are subject to reasonable demands, have high decision latitude, access to work-related social support, and utilize adaptable coping, the deportation work does not seem to affect their mental health. When police officers meet vulnerable people, they utilize their discretionary powers to deal with seemingly contradictory demands, that is, efficiency and dignity. The executive role in the deportations of unaccompanied, asylum-seeking refugee children and the awareness of dealing with a child threatened with deportation might give rise to activation of a sense of protection, safety and security. Discretion might make it possible to act on this sense of protection, safety and security and to combine efficiency and dignity. Further studies, which integrate cognitive and emotional discretion with coping, need to be undertaken. / Introduktion: Polisarbete är i mångt och mycket en folkhälsofråga, något som inte minst blir tydligt i polisers möte med utsatta människor. Poliser har ett stort handlingsutrymme, vilket kan påverka hur de bemöter utsatta människor. I mötet med dessa människor behöver poliserna vara professionella; att ta hand om sin psykiska hälsa när man möts av utmaningar är en del av professionalismen. Att möta utsatta människor kan påverka polisernas psykiska hälsa, som i sin tur kan påverka hur de använder sitt handlingsutrymme när de fattar beslut. Bakgrund: Sverige tar emot fler ensamkommande asylsökande flyktingbarn än något annat land i Europa. Antalet asylansökningar för sådana barn ökade från 400 år 2004 till 7000 år 2014 till över 35 000 år 2015. Dessa barn kommer till Sverige och ansöker om asyl utan sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Somliga av dem nekas asyl. Om de inte återvänder till sitt ursprungsland frivilligt är polisen ansvariga för utvisningen. Den svenska regeringen kräver ett ökande antal verkställigheter av av- och utvisningar samt fastlår att verkställigheterna ska genomföras med respekt för människors värdighet. Denna avhandling handlar om polisers uppfattningar och tolkningar av de till synes motsägelsefulla kraven på att verkställa fler av- och utvisningar, det vill säga effektivitet; och hur man hanterar de mänskliga rättigheterna under utvisningsprocessen, det vill säga värdighet. Detta beskrivs och analyseras med hjälp av tre teoretiska ramverk: a) gräsrotsbyråkrati, b) jobb-krav-kontroll-socialt stödmodellen och c) coping. Dessa teoretiska ramverk visar på arbetsuppgiftens komplexitet och fungerar som utgångspunkt för att skapa förståelse för polisernas uppfattningar av arbetet med att verkställa av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande flyktingbarn och hur sådant arbete är associerat med polisernas psykiska hälsa. Syfte: Denna avhandling syftar till att undersöka och analysera svenska polisers psykiska hälsa i relation till av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande flyktingbarn. Metod: Både kvalitativ och kvantitativ metod användes i denna avhandling. Det kvalitativa tillvägagångssättet innefattade intervjuer för att uppnå en djupare förståelse för hur poliser uppfattar av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande flyktingbarn. Den kvantitativa metoden innebar tillämpning av validerade frågeformulär för att undersöka sambandet mellan polisernas psykiska hälsa och psykosociala jobbkarakteristika samt coping. Detta tillvägagångssätt gjorde det möjligt att studera en komplex fråga i en komplex miljö och att presentera relevanta rekommendationer. Totalt intervjuades 14 gränspoliser och 714 poliser svarade på en enkätundersökning. Resultat: Resultatet visar att poliserna utnyttjar sitt stora handlingsutrymme och uppfattar att de gör det som är bäst i situationen, att de försöker lyssna på barnet och vara medvetna om barnets behov. Poliser med erfarenhet av av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande flyktingbarn har inte visat sig ha en sämre psykisk hälsa än poliser utan sådan erfarenhet. Vidare är höga krav och lågt beslutsutrymme på arbetet, låga nivåer av arbetsrelaterat socialt stöd, skiftarbete och singelliv associerat med dålig psykisk hälsa. Coping mildrar effekten på den psykiska hälsan hos de som har erfarenhet av att utföra av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande flyktingbarn. Poliserna verkar utnyttja både emotionell och problemlösande coping under en och samma komplexa utvisningsprocess. Slutsats: Den viktigaste slutsatsen i denna avhandling är att om poliser utsätts för rimliga krav, har stort beslutsutrymme, tillgång till arbetsrelaterat socialt stöd och använder sig av anpassningsbar coping, verkar det som att arbetet med av- och utvisningar inte påverkar deras psykiska hälsa. När poliser möter utsatta människor utnyttjar de sitt handlingsutrymme för att hantera de till synes motsägelsefulla kraven, det vill säga effektivitet och värdighet. Den verkställande rollen i av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande flyktingbarn och medvetenheten om att hantera ett barn som hotas av utvisning kan ge upphov till en aktivering av känslan att ge skydd, trygghet och säkerhet. Handlingsutrymmet kan göra det möjligt att agera på denna känsla av skydd, trygghet och säkerhet samt att kunna kombinera effektivitet och värdighet. Ytterligare studier, som integrerar kognitivt och känslomässigt handlingsutrymme med coping, behöver emellertid genomföras.