Det finns idag två olika sorters ingenjörkompanier, hjulgående och bandgående. Skillnaderna mellan dessa är minimala sett till organisationen, men stora sett till terrängframkomligheten. Kravet är dock det samma vad avser möjligheterna att minera. Trots avvecklade hjälpmedel står kravet fast vid att ingenjörkompanierna skall kunna minera 300 nedgrävda alternativt 600 ytlagda stridsvagnsminor per timme. Detta oaktat tid på dygnet, i alla svenska klimat samt oavsett vilken terräng. Syftet med uppsatsen är att se om ingenjörkompanierna har möjlighet att nå upp till kravet vad avser minering, kopplat mot den materiel som finns på förbanden. Sammanfattningsvis går det att se att kravet som finns ställt på förbanden saknar ramverk, vilket gör att kravet går att tolka på flertalet olika sätt. Det går även att konstatera att det finns flertalet scenarion där kravet inte uppfylls, samt att oaktat scenario är förmågan skydd starkt eftersatt. Kravet tar inte hänsyn till vilken plattform ingenjörkompanierna nyttjar sig av, vilket medför att i terräng där pansarterrängbilar inte kan köra, kan kravet inte heller uppnås, sett till förmågan att frakta materiel.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:fhs-4761 |
| Date | January 2014 |
| Creators | Mattsson, Andreas |
| Publisher | Försvarshögskolan |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds