Det finns idag två olika sorters ingenjörkompanier, hjulgående och bandgående. Skillnaderna mellan dessa är minimala sett till organisationen, men stora sett till terrängframkomligheten. Kravet är dock det samma vad avser möjligheterna att minera. Trots avvecklade hjälpmedel står kravet fast vid att ingenjörkompanierna skall kunna minera 300 nedgrävda alternativt 600 ytlagda stridsvagnsminor per timme. Detta oaktat tid på dygnet, i alla svenska klimat samt oavsett vilken terräng. Syftet med uppsatsen är att se om ingenjörkompanierna har möjlighet att nå upp till kravet vad avser minering, kopplat mot den materiel som finns på förbanden. Sammanfattningsvis går det att se att kravet som finns ställt på förbanden saknar ramverk, vilket gör att kravet går att tolka på flertalet olika sätt. Det går även att konstatera att det finns flertalet scenarion där kravet inte uppfylls, samt att oaktat scenario är förmågan skydd starkt eftersatt. Kravet tar inte hänsyn till vilken plattform ingenjörkompanierna nyttjar sig av, vilket medför att i terräng där pansarterrängbilar inte kan köra, kan kravet inte heller uppnås, sett till förmågan att frakta materiel.

Minan är en av de mest kostnadseffektiva formerna av marin krigföring. Minor är små,billiga i anskaffning, kräver en liten grad av underhåll och kan läggas ut från i stort settvilken plattform som helst. Minor kan användas både i strategiskt, operativt och taktisktsyfte, i avsikt att begränsa en motståndare tillgång till specifika områden. Minor kan ocksåanvändas som försvar av specifika högvärdiga objekt, för att förändra militärgeografin ochförsvara hamnar, basområden m.m. Att möta och neutralisera minor kräver insats ochansträngning som ej står i proportion till motståndarens insats. Minans globala spridninginnebär att den representerar ett hot som inte skall underskattas, då man planerar ochgenomför operationer mot geografiska områden, vilka medger bruk av minan somvapensystem. Kampen om sjöförbindelser har varit, och är fortfarande, en central uppgift förmarina stridskrafter. Sedan minan introducerades i sjökriget har den skapat möjlighet attförneka en motståndare tillträde till havsområden. Som ett led i den eviga kampen mellanmedel och motmedel har minröjande enheter utvecklats för att säkerställa förmågan attetablera kontroll till sjöss (KTS). Denna uppsats fokuserar på U. S. Navy förmåga att hanterahotet från minor. Uppsatsen har en modern historisk ansats som grund, för att se om minorhar varit ett dimensionerande hot för U.S. Navy i kustnära farvatten, under perioden 1945 till2003. Uppsatsens avslutande diskussion ger perspektiv på de marina utmaningar som såvälen stormakt, som små kuststater har att hantera i framtiden. Kommer dessa två aktörer attnärma sig varandra, eller kommer de även fortsättningsvis att utvecklas i två riktningar. / This essay focuses on the U.S. Navy’s former and future capability to counter thethreats of sea mines in coastal waters during sea control operations. The study isbased on a broad theoretical background. The theories I use to describe and analysethe theories and methods for warfare at sea described by Julian S Corbett in 1911.These theories forms the bias of this essay and are used to analyze the case study.The U.S. Navy has struggled with the difficult task of mine clearance operations forwell over 100 years. During August 1864 the defenders of Mobile, Alabama a portcity on the Gulf of Mexico used mines against the forces led by Rear AdmiralFarragut. These struggles have been marked by a propensity to react to current orpast mine threats in developing force structure and employment methodologies. Thisreactionary approach to mine countermeasures is identified in three recurring themes;the lack of a published doctrine, the failure to fully integrate mine countermeasureforces into the operating forces, and the fragmentary development of technologywithout the focusing element of a coherent doctrine to guide research anddevelopment efforts. These themes are recognizable in the changing minecountermeasures force structure that has resulted from the Navy's reaction to minethreats manifested in various conflicts. Naval mine countermeasures and procedureshave been historically reactionary and essentially unfocused in their evolution.Examples of these difficulties can be identified in the Wonsan harbor during theKorean War, the Gulf War, and in present day planning for expeditionary warfareemployment.Since the end of the Cold War the need for multinational cooperation has increasedwithin the framework of nations and alliances. This change has opened the door forcooperation between traditionally small coastal navies and blue water navies. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 03-05

Defence against an amphibious assault is an extremely difficult endeavour as is evident by the long line of successful amphibious assaults undertaken throughout history. Field fortifications has to a large extent been present in defences, yet little research has been done on the effects of field fortifications in preventing successful landing operations. Therefore, this thesis examines the specific role of field fortifications in defence against amphibious assaults. The purpose is to combine theories about amphibious operations with concepts of field fortifications to add depth to existing theories as two historical examples are examined.  Results show that the existing theories’ notions, especially regarding the devastating effects of indirect fire and pre-bombardment, are not true for the two cases of study. It is furthermore shown that avoiding terrain where the enemy’s defence is focused was of little consequence for whether the assault was successful or not. Of greater importance was the power imbalance of attacker versus defender. Lastly, it is argued that the development of advanced weaponry plausibly levels out the power imbalance as effects of pre-bombardment is more likely to be successful.