Som ett resultat av en pågående globalisering och den klimatkris som delvis föranletts härav har ett ökat fokus på hållbarhet tillkommit. Frågan om aktiebolagens eventuella hållbarhetsansvar har trätt in i samhällsdebatten, gestaltat under begreppet Corporate Social Responsibility. Debatten är emellertid splittrad och skilda åsikter har lyfts fram kring huruvida det verkligen kan åläggas företagen att i ökad utsträckning ta ansvar för samhället. Principen om vinstmaximering, som myntades av ekonomen Friedman och som innebär att företagens enda uppgift är att verka för maximal vinst, står mot en allt mer framträdande intressentteori som betonar vikten av att andra värden än just vinst ska tillåtas styra verksamheten. Samtidigt kan en trend urskiljas där företag tar ett ansvar som vid första anblick svårligen kan karaktäriseras som vinstskapande, varvid en fråga om dess rättsliga förankring samt behovet av lagstiftningsåtgärder har tillkommit. Utgångspunkt för den ställda frågan är vinstsyftespresumtionen som framgår indirekt av 3 kap. 3 § ABL och som innebär att ett aktiebolag, vid avsaknad av ett i bolagsordningen uttryckligen föreskrivet undantag, ska ha som syfte att bereda aktieägarna vinst. Ett agerande i strid med detta presumerade syfte är inte tillåtet och bestämmelsen fungerar således som en skyddsregel för ägarna vilka försäkras om att ledningen handlar i linje med deras intresse av maximal avkastning. Vinstsyftet utgör därför en handlingsram som ledningen måste förhålla sig till vid bolagsförvaltningen. Vid ett vinstsyftesstridigt agerande, innebärande beslut som inte på något sätt förväntas generera mervärde för bolaget, kan rättsliga konsekvenser komma att aktualiseras. Trots att den aktiebolagsrättsliga regleringen tydligt präglas av vinstsyftespresumtionen och att viss risk är förknippad med ett syftesstridigt agerande har lagstiftaren genom diverse rättsliga konstruktioner möjliggjort för en delvis och helt avvikande syftesbild. Med ett brett formulerat vinstsyfte där en långsiktig vinstmaximering bejakas och med hänsyn till de verktyg som finns att tillgå, där bolagsordningsföreskrift, SAS-princip och gåvoregeln är några av de som är värda att nämna, tycks ledningen och ägarkollektivet ha ett betydande utrymme att verka för ett hållbart företagande. Lagstiftningsåtgärder tycks således inte vara påkallade för att CSR ska kunna tillåtas inom ramen för ABL.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-351155 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Norman, Andrea |
| Publisher | Uppsala universitet, Juridiska institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0015 seconds