Handelssystem för utsläppsrätter används av flertalet länder och områden i ett försök att minska klimatförändringarna. Syftet med dessa handelssystem är att ge företag ekonomiska incitament att minska sina utsläpp av växthusgaser och på så vis gemensamt minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt. Många av dessa system bygger på en ”cap and trade” princip, d.v.s. ett tak sätts för hur stora utsläppen får vara. För att säkerställa att de sammanlagda utsläppen inte överstiger taket kan företag förvärva utsläppsrätter genom gratis tilldelning eller köp. En utsläppsrätt innebär att företaget kan släppa ut en viss mängd växthusgaser. Företaget måste ha tillräckligt med utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp, annars måste de köpa ytterligare utsläppsrätter av andra företag. Tanken är att man genom detta handelssystem gör det möjligt att minska utsläppen till minsta möjliga kostnad. I dagsläget finns det väldigt lite vägledning kring hur företag ska redovisa utsläppsrätter, vilket främst grundar sig i att åsikterna kring vad utsläppsrätter verkligen är går isär. En del hävdar exempelvis att utsläppsrätter ska ses som lager, medan andra hävdar att de är immateriella tillgångar. En argumentation har även först om att utsläppsrätter i grund och botten är rättigheter och därför ska behandlas som sådana i de finansiella rapporterna. I Nordamerika har organisationen FERC gett ut rekommendationer inom området, sedan tillbakadragandet av IFRIC 3 finns dock ingen vägledning i Europa. Syftet med studien är att undersöka hur 104 företag med säte i Nordamerika och Europa redovisar utsläppsrätter i sina finansiella rapporter. Vidare är syftet att fastställa om det finns några skillnader mellan kontinenter samt mellan sektorerna olja och gas, el samt naturgas. Dessutom förs en diskussion om reglering, särskilt i form av ytterligare standarder, kommer att förbättra kvaliteten på den information som delas i de finansiella rapporterna. Enligt tidigare forskning delger företag vanligtvis väldigt lite information gällande utsläppsrätter. Denna slutsats styrks även av vårt resultat då vår studie visar att en stor andel av företagen inte ens nämner utsläppsrätter i sina finansiella rapporter. Vidare har tidigare forskning visat att redovisningen av utsläppsrätter skiljer sig åt när det gäller klassificering såväl som värdering, något som även styrks av vårt resultat. Vårt resultat indikerar även att de skillnader som finns gällande klassificering och värdering delvis kan förklaras av sätes- och sektorstillhörighet men även av en viss påverkan från FERC och IFRIC 3 på respektive kontinent. Utsläppsrätter klassificeras vanligen som lager i Nordamerika och som immateriell tillgång i Europa, detta beror antagligen på att kontinenterna påverkas av FERCs rekommendation respektive IFRIC 3. Den vanligaste värderingsmetoden, på båda kontinenterna, är anskaffningsvärde. Bland de företag som inte använder sig av denna metod är skillnaderna mellan kontinenterna desto större. Resultatet tyder på att företagen vidtar försiktighet på grund av den osäkerhet utsläppsrätterna innebär. Utifrån detta drar vi slutsatsen att det finns stora skillnader i hur nordamerikanska och europeiska företag klassificerar och värderar utsläppsrätter i de finansiella rapporterna. Studien belyser hur val av redovisningsmetoder, gällande utsläppsrätter, skiljer sig åt mellan nordamerikanska och europeiska företag såväl som mellan olika sektorer. Vidare belyser studien hur den bristande regleringen påverkat kvaliteten i de finansiella rapporterna. Användbarheten i de finansiella rapporterna diskuteras även utifrån legitimitets-, intressent- såväl som institutionell teori. / Emission trading schemes are used by several countries and areas with the hope of mitigating climate change. The aim of these schemes is to create economic incentives for companies to reduce greenhouse gas emission and thereby cut the overall emissions cost-effectively. Many of these systems are based on a ”cap and trade” principle where a cap is set on the total amount of emission that can be emitted. To ensure that the overall emissions do not exceed the cap, companies receive, buy or trade emission allowances. These allowances give companies the right to emit a certain amount of greenhouse gases. The company must have a sufficient amount of allowances to cover the emissions, otherwise they must buy additional allowances from other companies. The idea behind this system is that it will make it possible to reduce emission where it costs less. Currently, there is very little guidance in terms of how companies should account for emission allowances. The main issue is that there are different views of what kind of an asset these allowances are. Some argue, for example, that emission allowances should be viewed as inventory while others argue that they should be seen as intangible assets. Arguments have also been made that these allowances are rights and therefore should be treated as such in the financial reports. In America, the organization FERC has given out some recommendations on the area and since the withdrawal of IFRIC 3, there is no guidance in Europe. The aim of this study is to investigate how 104 companies located in North America (USA and Canada) and Europe account for emission allowances in their financial reports. In addition to this, the study aims to determine whether any differences exist between the continents as well as between the sectors oil and gas, electric utility and natural gas. Furthermore, a discussion will be made whether guidance on the matter, especially in the form of additional standards, will improve the quality of the information in the financial reports. Previous research has concluded that companies usually disclose very little information regarding emission allowances. This conclusion is supported by our findings. Our study shows that many companies do not even mention emission allowances in their financial reports. Furthermore, previous research has concluded that the reporting of emission allowances differs among companies in terms of classification as well as valuation, which is consistent with our findings. Our results indicate that the differences in classification and valuation partly can be explained by location and industry affiliation but also by the influence of FERC and IFRIC 3 on the respective continent. Emission allowances are often classified as inventory in Northern America and as intangibles in Europe, which is probably due to the influence of FERCs recommendation and IFRIC 3. The most common valuation method on both continents are historical cost. Among companies that does not use this method the continental variations are major. These findings suggest that prudence plays a key part due to the uncertainty related to emission allowances. Based on this we conclude that there are major differences between how emission allowances are classified and valued in the financial report of North American and European companies. This study highlights how accounting choices differs among Northern American and European companies as well as among different sectors. Furthermore, this study highlights the lack of regulation and how this affects the quality of the financial reports. The usefulness of the financial reports is also discussed from a legitimacy-, stakeholder- and an institutional perspective.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:hb-14402 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Nordin, Tova-Li, Roskvist, Josefin |
| Publisher | Högskolan i Borås, Akademin för textil, teknik och ekonomi, Högskolan i Borås, Akademin för textil, teknik och ekonomi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0045 seconds