Sammanfattning För att vända den globala uppvärmningen grundlades i Kyotoprotokollet tre marknadsmekanismer som syftar till att på olika sätt åstadkomma minskade utsläpp av vissa växthusga-ser. Den enda av dessa mekanismer som i nuläget är aktiv, är handeln med utsläppsrätter som hänför sig till utsläppen av koldioxid. Eftersom EU är part i Kyotoavtalet antog Europaparlamentet och Europeiska Unionens råd ett direktiv (2003/87/EG)(handelsdirektivet) för att uppnå de åtaganden som antagits i protokollet. Handelsdirektivet implementerades i svensk rätt genom lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Innehavet av en utsläppsrätt medför en rätt att släppa ut ett ton koldioxid. Enligt handelsdirektivet skall 95 % av utsläppsrätterna delas ut gratis till utvalda företag med höga nivåer av utsläpp. Dessa utsläppsrätter lämnas i form av näringsbidrag. Resterande andel av utsläppsrätterna är direkt tillgänglig för handel på den öppna marknaden. Genom att vidta utsläppsminskande åtgärder kan företag minska sitt behov av utsläppsrät-ter och därigenom få möjlighet att sälja dem. På motsvarande sätt kan ett företag, istället för att vidta utsläppsminskande åtgärder, välja att köpa in extra utsläppsrätter. På så sätt uppnås Kyotoprotokollets mål på ett kostnadseffektivt sätt. Antalet tillgängliga utsläppsrät-ter kommer framöver att minskas med varje ny handelsperiod för att på så vis motivera fö-retagen till att reducera sina utsläpp. Handelssystemet syftar till att på ett kostnadseffektivt sätt minska de totala utsläppen av koldioxid. Vidare är handelssystemet uppdelat i olika handelsperioder där den första testpe-rioden löper mellan åren 2005 och 2007. Efterföljande handelsperioder kommer att löpa med fem års intervaller. Nästa handelsperiod kommer således att starta år 2008 och avslu-tas år 2012, denna period kommer att infalla samtidigt som Kyotoprotokollets första åta-gandeperiod. Varken handelsdirektivet eller svensk lag innehåller någon vägledning i hur utsläppsrätterna, som ny rättsfigur, skall passa in i övrig existerande lagstiftning. Det finns således möjligheter till att ett stort antal nationella och internationella oklarheter uppstår inom alla juridiska aspekter av handeln med utsläppsrätter. Enligt vår analys resulterar användningen av OECD:s modellavtal, applicerat på utsläpps-rätter, i att beskattningsrätten allokeras på samma sätt, oavsett vilken artikel som anses omfatta transaktionen. Konsekvenserna av handel med utsläppsrätter kommer således slutligen att bestämmas av nationell lagstiftning. Tack vare de gemenskapsrättsliga förordningarna och direktiven som antagits inom de redovisnings- och mervärdesskatterättsliga områdena är behandlingen av utsläppsrätterna delvis harmoniserad mellan EU:s medlemsstater. Inom Sverige har många av de problem och frågeställningar som väckts gällande utsläppsrätter kunnat lösas på nationell nivå. Handeln med utsläppsrätter har dessutom till syfte att inkludera även stater som inte är medlemmar i EU vilket innebär att den harmonisering som skett idag är långt ifrån tillräcklig. Dessutom kommer under den kommande handelsperioden även de två övriga meka-nismerna Clean Development Mechanism och Joint Implementation att aktiveras, vilket innebär att ett stort antal nya frågeställningar kan väntas uppstå på både nationell och in-ternationell nivå. Det finns således även under kommande år ett stort behov att utreda de juridiska konsekvenserna av Kyotoprotokollet. I denna magisteruppsats ställs därför ett antal frågor angående hur artiklarna i OECD:s modellavtal skall appliceras på den internationella handeln med utsläppsrätter och vilka mervärdesskatterättsliga regler som skall anses omfatta sådan handel. Slutligen analyseras även hur innehav av utsläppsrätter skall behandlas i de berörda företagens redovisning. / Abstract To reverse the increasing global warming the Kyoto Protocol established three market mechanisms intended to reduce the emissions of green house gases. The only currently active mechanism within the Protocol is the Emission Trading System. Since the EU is a member of the Kyoto Protocol, in order to achieve the goals agreed in the Protocol, the European Council approved a Directive (2003/87/EG) setting the framework for an EU-wide system of green house gas emission allowance trading. The Directive was implemented into Swedish legislation through lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. One emission allowance grants the possessor a right to emit one tonne of car-bon dioxide into the atmosphere. The purpose of the system is to reduce the emissions of green house gas in a cost effective manner and thereby decrease global warming. The European Emission Trading System is divided into different commitment periods where the initial period runs from 2005 to 2007. This commitment period is also regarded as a learning-by-doing period for Member States. Subsequent periods will be of five years be-ginning in 2008, concurrently with the first commitment period under the Kyoto Protocol. As many as 95 % of the emission rights will be distributed as government grants to certain companies with high emission levels. Remaining emission rights will be immediately avail-able for trading on the open market. Through emission reducing procedures, companies can reduce their need of emission rights, enabling them the opportunity to trade with the remaining units. This aims to create an incentive for companies to reduce their need of emission rights, thus decreasing the number of tradable units. However, neither Swedish law nor the Directive contains any guidance regarding how the existing legal regulations should be applied to Emission Trading Units. This lack of guidance may result in a number of national and international uncertainties regarding the legal aspects of emissions trading. In our application of the model tax convention to international transactions with emission rights, we will show that it is irrelevant which article is chosen to include emission units. Therefore the final consequences of such transactions will be determined within the national law of the taxing state. Since community law legislation has been enacted by the EU legislative council, the ac-counting and value added tax rules that apply to emission rights trading have been partially harmonized. Due to the partial harmonization, many of the current issues regarding emission rights have been clarified on a national level in Sweden. Nevertheless, since the trading system is in-tended to extend also to non EU-members, the present level of harmonization still remains insufficient. In addition, the future activation of the remaining mechanisms, Clean Development Mechanism and Joint Implementation, can also be expected to give rise to a number of new uncertainties. Hence, the legal consequences of Emission Rights Trading re-main in need of further investigation. In this master’s thesis we will address several questions regarding how the articles in the OECD Model Tax Convention should be applied to the international trade with Emission Rights. We will also analyze the value added tax rules that are applicable to such trade and how possession of Emission Trading Units will affect business accounting procedures.

<p>Sammanfattning</p><p>För att vända den globala uppvärmningen grundlades i Kyotoprotokollet tre marknadsmekanismer som syftar till att på olika sätt åstadkomma minskade utsläpp av vissa växthusga-ser. Den enda av dessa mekanismer som i nuläget är aktiv, är handeln med utsläppsrätter som hänför sig till utsläppen av koldioxid.</p><p>Eftersom EU är part i Kyotoavtalet antog Europaparlamentet och Europeiska Unionens råd ett direktiv (2003/87/EG)(handelsdirektivet) för att uppnå de åtaganden som antagits i protokollet. Handelsdirektivet implementerades i svensk rätt genom lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Innehavet av en utsläppsrätt medför en rätt att släppa ut ett ton koldioxid. Enligt handelsdirektivet skall 95 % av utsläppsrätterna delas ut gratis till utvalda företag med höga nivåer av utsläpp. Dessa utsläppsrätter lämnas i form av näringsbidrag. Resterande andel av utsläppsrätterna är direkt tillgänglig för handel på den öppna marknaden. Genom att vidta utsläppsminskande åtgärder kan företag minska sitt behov av utsläppsrät-ter och därigenom få möjlighet att sälja dem. På motsvarande sätt kan ett företag, istället för att vidta utsläppsminskande åtgärder, välja att köpa in extra utsläppsrätter. På så sätt uppnås Kyotoprotokollets mål på ett kostnadseffektivt sätt. Antalet tillgängliga utsläppsrät-ter kommer framöver att minskas med varje ny handelsperiod för att på så vis motivera fö-retagen till att reducera sina utsläpp.</p><p>Handelssystemet syftar till att på ett kostnadseffektivt sätt minska de totala utsläppen av koldioxid. Vidare är handelssystemet uppdelat i olika handelsperioder där den första testpe-rioden löper mellan åren 2005 och 2007. Efterföljande handelsperioder kommer att löpa med fem års intervaller. Nästa handelsperiod kommer således att starta år 2008 och avslu-tas år 2012, denna period kommer att infalla samtidigt som Kyotoprotokollets första åta-gandeperiod. Varken handelsdirektivet eller svensk lag innehåller någon vägledning i hur utsläppsrätterna, som ny rättsfigur, skall passa in i övrig existerande lagstiftning. Det finns således möjligheter till att ett stort antal nationella och internationella oklarheter uppstår inom alla juridiska aspekter av handeln med utsläppsrätter.</p><p>Enligt vår analys resulterar användningen av OECD:s modellavtal, applicerat på utsläpps-rätter, i att beskattningsrätten allokeras på samma sätt, oavsett vilken artikel som anses omfatta transaktionen. Konsekvenserna av handel med utsläppsrätter kommer således slutligen att bestämmas av nationell lagstiftning. Tack vare de gemenskapsrättsliga förordningarna och direktiven som antagits inom de redovisnings- och mervärdesskatterättsliga områdena är behandlingen av utsläppsrätterna delvis harmoniserad mellan EU:s medlemsstater. Inom Sverige har många av de problem och frågeställningar som väckts gällande utsläppsrätter kunnat lösas på nationell nivå.</p><p>Handeln med utsläppsrätter har dessutom till syfte att inkludera även stater som inte är medlemmar i EU vilket innebär att den harmonisering som skett idag är långt ifrån tillräcklig. Dessutom kommer under den kommande handelsperioden även de två övriga meka-nismerna Clean Development Mechanism och Joint Implementation att aktiveras, vilket innebär att ett stort antal nya frågeställningar kan väntas uppstå på både nationell och in-ternationell nivå. Det finns således även under kommande år ett stort behov att utreda de juridiska konsekvenserna av Kyotoprotokollet.</p><p>I denna magisteruppsats ställs därför ett antal frågor angående hur artiklarna i OECD:s modellavtal skall appliceras på den internationella handeln med utsläppsrätter och vilka mervärdesskatterättsliga regler som skall anses omfatta sådan handel. Slutligen analyseras även hur innehav av utsläppsrätter skall behandlas i de berörda företagens redovisning.</p> / <p>Abstract</p><p>To reverse the increasing global warming the Kyoto Protocol established three market mechanisms intended to reduce the emissions of green house gases. The only currently active mechanism within the Protocol is the Emission Trading System.</p><p>Since the EU is a member of the Kyoto Protocol, in order to achieve the goals agreed in the Protocol, the European Council approved a Directive (2003/87/EG) setting the framework for an EU-wide system of green house gas emission allowance trading. The Directive was implemented into Swedish legislation through lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. One emission allowance grants the possessor a right to emit one tonne of car-bon dioxide into the atmosphere. The purpose of the system is to reduce the emissions of green house gas in a cost effective manner and thereby decrease global warming. The European Emission Trading System is divided into different commitment periods where the initial period runs from 2005 to 2007. This commitment period is also regarded as a learning-by-doing period for Member States. Subsequent periods will be of five years be-ginning in 2008, concurrently with the first commitment period under the Kyoto Protocol.</p><p>As many as 95 % of the emission rights will be distributed as government grants to certain companies with high emission levels. Remaining emission rights will be immediately avail-able for trading on the open market. Through emission reducing procedures, companies can reduce their need of emission rights, enabling them the opportunity to trade with the remaining units. This aims to create an incentive for companies to reduce their need of emission rights, thus decreasing the number of tradable units.</p><p>However, neither Swedish law nor the Directive contains any guidance regarding how the existing legal regulations should be applied to Emission Trading Units. This lack of guidance may result in a number of national and international uncertainties regarding the legal aspects of emissions trading.</p><p>In our application of the model tax convention to international transactions with emission rights, we will show that it is irrelevant which article is chosen to include emission units. Therefore the final consequences of such transactions will be determined within the national law of the taxing state.</p><p>Since community law legislation has been enacted by the EU legislative council, the ac-counting and value added tax rules that apply to emission rights trading have been partially harmonized.</p><p>Due to the partial harmonization, many of the current issues regarding emission rights have been clarified on a national level in Sweden. Nevertheless, since the trading system is in-tended to extend also to non EU-members, the present level of harmonization still remains insufficient. In addition, the future activation of the remaining mechanisms, Clean Development Mechanism and Joint Implementation, can also be expected to give rise to a number of new uncertainties. Hence, the legal consequences of Emission Rights Trading re-main in need of further investigation.</p><p>In this master’s thesis we will address several questions regarding how the articles in the OECD Model Tax Convention should be applied to the international trade with Emission Rights. We will also analyze the value added tax rules that are applicable to such trade and how possession of Emission Trading Units will affect business accounting procedures.</p>

Handelssystemet med utsläppsrätter, EU ETS, är ett av EU:s verktyg för att minska utsläppen av växthusgaser. Utsläppsrätterna kan förvärvas genom antingen kostnadsfri tilldelning från Naturvårdsverket eller genom handel, vilket ligger till grund för olika anskaffningsvärden. Det finns även olika syner på vilken slags tillgång som en utsläppsrätt kan anses ha karaktär av, exempelvis immateriell tillgång, varulager och finansiell tillgång. Tidigare fanns en gällande tolkning för redovisningen av utsläppsrätter, IFRIC 3, idag finns det dock ingen reglering för redovisningen av utsläppsrätter.Den genomförda studien syftar till att kartlägga hur 250 svenska företag som omfattas av EU ETS redovisar utsläppsrätter i de finansiella rapporterna. Utöver det syftar studien till att undersöka om det föreligger några skillnader i redovisningen beroende på vilket regelverk som företagen tillämpar. För att undersöka skillnader och således göra en jämförelse har bolagen delats in i tre huvudgrupper vilka är; kommunala regelverk, nationella regelverk och internationella regelverk.Tidigare forskning har kommit fram till att redovisningen av utsläppsrätter skiljer sig både vad det gäller klassificering och värdering vilket även bekräftas av den genomförda studien. Från studien kan konstateras att hela 43 procent av företagen inte lämnar någon information alls kring att de omfattas av EU ETS. Dessutom lämnar 20 procent enbart information om att de inkluderas av handelssystemet utan att redovisa ett värde i balansräkningen. En anledning till att företag enbart redovisar information kan vara för att tillgodose intressenters krav på, och behov av, upplysningar av finansiell information. Resterande 37 procent redovisar ett värde av utsläppsrätterna i balansräkningen. Majoriteten klassificerar tillgången som antingen immateriell tillgång eller varulager. Gällande skulden som uppstår för utsläppsrätter är det vanligast att klassificera som en kortfristig skuld. Anskaffningsvärde är den vanligaste värderingsmetoden för både tillgången och skulden av utsläppsrätterna.Redovisningen av utsläppsrätter skiljer sig både inom och mellan bolagsgrupperna. Det finns tendenser på att företag som tillämpar ett internationellt regelverk i större utsträckning redovisar utsläppsrätterna än de som tillämpar ett nationellt regelverk. Det kan bero på mer omfattande upplysningskrav för de som redovisar enligt ett internationellt regelverk. I studien har företagens redovisning av utsläppsrätter analyserats utifrån intressentteorin, legitimitetsteorin och institutionell teori.Den genomförda kartläggningen av svenska företags redovisning av utsläppsrätter har bidragit till att belysa problematiken kring att redovisningen inte är konsekvent. / EU ETS is one of the EU’s instruments for reducing greenhouse gas emissions. The emission rights can be acquired through either free allocation from the Swedish Governmental Authority, Naturvårdsverket, or by trade, which is the basis for various valuation at cost. There are also different views of what kind of asset emission rights can be considered as, for example intangibles, inventories and financial assets. Previously there was a valid interpretation for the accounting of emission rights, IFRIC 3. Nowadays there is no regulation for the accounting of emission rights.The study aims to identify how 250 Swedish companies, covered by the EU ETS, account for the emission rights in the financial statements. Furthermore, the study aims to examine whether any differences between companies depends on the applied accounting standards. To examine differences and thus make a comparison, the companies have been divided into three main groups; Municipal standards, National standards and International standards.Previous research has concluded that the reporting of emission rights differ between companies both in terms of classification and valuation, which is confirmed by the study. The study states that 43 percent of the companies do not provide any information concerning the EU ETS. Furthermore, 20 percent solely provide information about the inclusion of EU ETS without reporting a value in the balance sheet. One reason could be to satisfy stakeholders' requirements and needs for financial information. It is 37 percent that reporting a value in the balance sheet. A majority classify the rights as intangibles or as inventories. Regarding the liability incurred by the emission rights the most common way to classify is as a current liability. The most frequently used method of valuation for both assets and liabilities is at cost.The accounting of emission rights varies both within and between the three groups. There are indications that companies applying the international standards, to a greater extent recognize emission rights than companies applying Swedish standards, which may be due to higher disclosure requirements. In the study, an analysis of the accounting for emission rights is performed based on stakeholder theory, legitimacy theory and institutional theory.The performed identification of how Swedish companies account for the emission rights has intended to highlight the problem that the accounting is not consistent.This thesis is hereinafter written in Swedish.

Handelssystem för utsläppsrätter används av flertalet länder och områden i ett försök att minska klimatförändringarna. Syftet med dessa handelssystem är att ge företag ekonomiska incitament att minska sina utsläpp av växthusgaser och på så vis gemensamt minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt. Många av dessa system bygger på en ”cap and trade” princip, d.v.s. ett tak sätts för hur stora utsläppen får vara. För att säkerställa att de sammanlagda utsläppen inte överstiger taket kan företag förvärva utsläppsrätter genom gratis tilldelning eller köp. En utsläppsrätt innebär att företaget kan släppa ut en viss mängd växthusgaser. Företaget måste ha tillräckligt med utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp, annars måste de köpa ytterligare utsläppsrätter av andra företag. Tanken är att man genom detta handelssystem gör det möjligt att minska utsläppen till minsta möjliga kostnad. I dagsläget finns det väldigt lite vägledning kring hur företag ska redovisa utsläppsrätter, vilket främst grundar sig i att åsikterna kring vad utsläppsrätter verkligen är går isär. En del hävdar exempelvis att utsläppsrätter ska ses som lager, medan andra hävdar att de är immateriella tillgångar. En argumentation har även först om att utsläppsrätter i grund och botten är rättigheter och därför ska behandlas som sådana i de finansiella rapporterna. I Nordamerika har organisationen FERC gett ut rekommendationer inom området, sedan tillbakadragandet av IFRIC 3 finns dock ingen vägledning i Europa. Syftet med studien är att undersöka hur 104 företag med säte i Nordamerika och Europa redovisar utsläppsrätter i sina finansiella rapporter. Vidare är syftet att fastställa om det finns några skillnader mellan kontinenter samt mellan sektorerna olja och gas, el samt naturgas. Dessutom förs en diskussion om reglering, särskilt i form av ytterligare standarder, kommer att förbättra kvaliteten på den information som delas i de finansiella rapporterna. Enligt tidigare forskning delger företag vanligtvis väldigt lite information gällande utsläppsrätter. Denna slutsats styrks även av vårt resultat då vår studie visar att en stor andel av företagen inte ens nämner utsläppsrätter i sina finansiella rapporter. Vidare har tidigare forskning visat att redovisningen av utsläppsrätter skiljer sig åt när det gäller klassificering såväl som värdering, något som även styrks av vårt resultat. Vårt resultat indikerar även att de skillnader som finns gällande klassificering och värdering delvis kan förklaras av sätes- och sektorstillhörighet men även av en viss påverkan från FERC och IFRIC 3 på respektive kontinent. Utsläppsrätter klassificeras vanligen som lager i Nordamerika och som immateriell tillgång i Europa, detta beror antagligen på att kontinenterna påverkas av FERCs rekommendation respektive IFRIC 3. Den vanligaste värderingsmetoden, på båda kontinenterna, är anskaffningsvärde. Bland de företag som inte använder sig av denna metod är skillnaderna mellan kontinenterna desto större. Resultatet tyder på att företagen vidtar försiktighet på grund av den osäkerhet utsläppsrätterna innebär. Utifrån detta drar vi slutsatsen att det finns stora skillnader i hur nordamerikanska och europeiska företag klassificerar och värderar utsläppsrätter i de finansiella rapporterna. Studien belyser hur val av redovisningsmetoder, gällande utsläppsrätter, skiljer sig åt mellan nordamerikanska och europeiska företag såväl som mellan olika sektorer. Vidare belyser studien hur den bristande regleringen påverkat kvaliteten i de finansiella rapporterna. Användbarheten i de finansiella rapporterna diskuteras även utifrån legitimitets-, intressent- såväl som institutionell teori. / Emission trading schemes are used by several countries and areas with the hope of mitigating climate change. The aim of these schemes is to create economic incentives for companies to reduce greenhouse gas emission and thereby cut the overall emissions cost-effectively. Many of these systems are based on a ”cap and trade” principle where a cap is set on the total amount of emission that can be emitted. To ensure that the overall emissions do not exceed the cap, companies receive, buy or trade emission allowances. These allowances give companies the right to emit a certain amount of greenhouse gases. The company must have a sufficient amount of allowances to cover the emissions, otherwise they must buy additional allowances from other companies. The idea behind this system is that it will make it possible to reduce emission where it costs less. Currently, there is very little guidance in terms of how companies should account for emission allowances. The main issue is that there are different views of what kind of an asset these allowances are. Some argue, for example, that emission allowances should be viewed as inventory while others argue that they should be seen as intangible assets. Arguments have also been made that these allowances are rights and therefore should be treated as such in the financial reports. In America, the organization FERC has given out some recommendations on the area and since the withdrawal of IFRIC 3, there is no guidance in Europe. The aim of this study is to investigate how 104 companies located in North America (USA and Canada) and Europe account for emission allowances in their financial reports. In addition to this, the study aims to determine whether any differences exist between the continents as well as between the sectors oil and gas, electric utility and natural gas. Furthermore, a discussion will be made whether guidance on the matter, especially in the form of additional standards, will improve the quality of the information in the financial reports. Previous research has concluded that companies usually disclose very little information regarding emission allowances. This conclusion is supported by our findings. Our study shows that many companies do not even mention emission allowances in their financial reports. Furthermore, previous research has concluded that the reporting of emission allowances differs among companies in terms of classification as well as valuation, which is consistent with our findings. Our results indicate that the differences in classification and valuation partly can be explained by location and industry affiliation but also by the influence of FERC and IFRIC 3 on the respective continent. Emission allowances are often classified as inventory in Northern America and as intangibles in Europe, which is probably due to the influence of FERCs recommendation and IFRIC 3. The most common valuation method on both continents are historical cost. Among companies that does not use this method the continental variations are major. These findings suggest that prudence plays a key part due to the uncertainty related to emission allowances. Based on this we conclude that there are major differences between how emission allowances are classified and valued in the financial report of North American and European companies. This study highlights how accounting choices differs among Northern American and European companies as well as among different sectors. Furthermore, this study highlights the lack of regulation and how this affects the quality of the financial reports. The usefulness of the financial reports is also discussed from a legitimacy-, stakeholder- and an institutional perspective.

Bakgrund: Det har uppmärksammats att konsumtionen och efterfrågan av el fortsätter att öka för varje år. Resultatet av det växande behovet har lett till stigande utsläppsnivåer inom energibranschen. Ett sätt för att kontrollera nivåerna av utsläpp är utsläppsrätter. Priset på utsläppsrätter har ökat och förväntas öka ännu mer. Det finns i dagsläget inget gemensamt globalt direktiv om hur utsläppsrätter ska redovisas, däremot finns rekommendationer inom både IFRS och US GAAP om hur de kan klassificeras och värderas i redovisningen. IFRS är en principbaserad redovisningsstandard som är utgiven av IASB, medan US GAAP är en regelbaserad redovisningsstandard som utfärdas av FASB. Syfte: Studiens syfte är att undersöka hur utsläppsrätter redovisas i energibranschen hos europeiska respektive amerikanska företag. Frågeställning: Vilka likheter och skillnader finns mellan klassificering och värdering av utsläppsrätter utifrån IFRS och US GAAP i energibranschen? Metod: I denna studie har en kvantitativ innehållsanalys genomförts där det empiriska materialet utgörs av 31 företags årsredovisningar. Vidare har en kodningsmanual skapats där kategorier kring klassificering och värdering av utsläppsrätter utformats, för att sedan kunna sammanställa datan i ett kodningsschema. Teoretisk referensram: Studiens resultat har med hjälp av legitimitetsteorin och institutionell teori förklarat vad de rådande likheterna och skillnaderna gällande redovisningen av utsläppsrätter i Europa och USA kan bero på. Slutsats: Resultaten visar att de skillnader som finns mellan IFRS och US GAAP i energibranschen är främst klassificering av utsläppsrätter, efterföljande värdering av utsläppsrätter och redovisningen av utsläppsskyldighet. De största likheterna mellan IFRS och US GAAP är värdering av tilldelade utsläppsrätter samt köpta utsläppsrätter. / Background: It has been noticed that the consumption and demand for electricity continues to increase every year. The result of the growing needs has led to rising emission levels in the energy industry. One way to control the levels of emissions is emission rights. The price of emission rights has increased and is expected to increase even more. There is currently no common global directive on how emission rights are to be reported, however, there are recommendations within both IFRS and US GAAP on how they can be classified and valued in the accounts. IFRS is a principle-based accounting standard established by the IASB, while US GAAP is a rules-based accounting standard established by the FASB.  Purpose: The purpose of this study is to examine the accounting of emission rights in the energy industry between European and American companies.  Question: What are the similarities and differences between the classification and valuation of emission rights between IFRS and US GAAP in the energy industry?  Method: In this study a quantitative content analysis has been implemented where the empirical material consists of 31 companies' annual reports. Furthermore, a coding manual has been created where categories regarding classification and valuation of emission rights have been designed, in order to compile the data in a coding scheme.  Theory: The results of the study have with the help of legitimacy theory and institutional theory explained what the similarities and differences regarding the accounting of emission rights in Europe and the USA may be due to.  Conclusion: The results show that the differences that exist between IFRS and US GAAP in the energy industry are mainly the classification of emission rights, the subsequent valuation of emission rights and the reporting of emission obligations. The biggest similarities between IFRS and US GAAP are the valuation of allocated emission rights and purchased emission rights.

De flesta forskare är överens att den mänskliga påverkan på klimatet i form av växthusgaser är ett faktum. För att minska den mänskliga påverkan har ett system med utsläppsrätter för att reglera utsläppen införts. Tanken är att utsläppen ska minskas successivt av alla inblandade och att detta ska redovisas inom varje land i särskilda rapporter. Inom redovisningen av företags finansiella status såsom årsredovisningar finns det i dagsläget ingen reglering som styr om och hur dessa utsläppsrätter ska redovisas. IASB utreder redovisningspraxis för att kartlägga vilka metoder som används. Genom denna kartläggning undersöker de om det är genomförbart att ge ut finansiella rapporteringskrav för ett potentiellt stort antal system och förbättra jämförbarheten. Liknande studie har gjorts i Europa av PwC och IETA år 2007. Denna studie behandlar hur företag i Sverige valt att redovisa sina utsläppsrätter. En genomgång av de 267 företag som omfattas av handelssystemet för utsläppsrätter i Sverige och innehållsanalys av deras årsredovisningar för år 2014 har gjorts. Därefter har strax över 20 procent av företagen granskats ytterligare för att utreda varför företagen valt att redovisa sina utsläppsrätter på visst sätt. Den insamlade data har sedan analyserats mot tidigare forskning och finansiella redovisningsteorier som behandlar oreglerade finansiell rapportering. Det som har framkommit i studien är att av de företag i Sverige som redovisar utsläppsrätter, redovisar de flesta sina utsläppsrätter framförallt som immateriella tillgångar eller omsättningstillgångar. Tidigare forskning ihop med teorierna kan förklara dessa val av redovisningspraxis som ett nationellt mönster som förmodat skapats i brist på internationell vägledning och med grund i IFRIC 3 för de av företagen som redovisat sina utsläppsrätter som immateriella tillgångar. De utav företagen som har valt att redovisa sina utsläppsrätter som omsättningstillgångar kan förklaras av avsikten med utsläppsrätterna. I studien uppmärksammas även de företag som valt att inte redovisa sina utsläppsrätter som valt att ha upplysningar som beskriver deras utsläpp på annat vis. Företags val av redovisningsmetod av utsläppsrätter förklaras av institutionell teori för företag som redovisat sina utsläppsrätter som immateriella tillgångar och som en överlappning mellan intressentteorin och legitimitetsteorin för de företag som inte redovisar sina utsläppsrätter men har upplysningar om utsläpp. Studiens resultat påvisar både skillnader och likheter med tidigare undersökning av hur stora företag i EU redovisar sina utsläppsrätter och kan därför påvisa att IASB torde kunna utge finansiella rapporteringskrav av utsläppsrätter som redan stämmer överens med redovisningspraxis idag. Detta behöver dock undersökas vidare för att kunna generaliseras till alla länder som omfattas av EU ETS. / Most scientist agree that human influence on the climate in terms of greenhouse gas emissions is a fact. To reduce the human impact, a system of emission rights to regulate emission have been introduced. The idea is that emissions should be reduced gradually by all involved entities and that this should be recognized in every country in special reports. In recognition of the company’s financial status, such as annual reports, there is currently no state regulations governing whether and how there emission rights should be reported. IASB is investigating accounting practices to identify the methods used. Through this survey they try to identify the feasibility of issuing financial reporting requirements for a potentially large number of systems and improve comparability. Similar studies have been made in Europe by PwC and IETA in 2007. This study discusses how companies in Sweden chosen to report their emission rights. A review of the 267 companies covered by the emission trading scheme in Sweden and content analysis of their financial statements for 2014 have been made. Subsequently about 20 percent of the companies have been further examined to determine why companies have chosen to report their emission rights in a certain way. The collected data were analyzed against past research and financial accounting theory such as unregulated financial reporting theory. What has been found in this study is that among companies in Sweden that do report their emission rights, the majority reported their allowances primarily as intangible assets or current assets. Previous research together with the theories can explain the choice of accounting practices as a national pattern that supposedly been created by a lack of international guidance and due to IFRIC 3 for those companies that reported their emission rights as intangible assets. Those companies that have chosen to report their emission rights as current assets can be explained by the intent of the allowances. The study also addresses the companies that have chosen not to declare their allowances and have chosen to have disclosures that describes their emission in other ways. Companies’ choice of accounting method of allowances is explained by institutional theory for the companies that reported their emission rights as intangible assets and an overlap between stakeholder theory and legitimacy theory for companies that do not report their emission rights but have emission disclosures. The study’s results demonstrate both similarities and differences with the precious survey of how large entities in the EU report their emission right and could thereby demonstrate that the IASB should be able to issue financial reporting requirements of allowances that already is consistent with the accounting practices today. This needs to be investigated further in order to be generalized to all countries covered by the EU ETS.

Im Jahr 2005 wurde als Reaktion auf die Unterzeichnung des Kyoto-Protokolls und der damit verbundenen Verpflichtung zur Reduktion von Treibhausgasemissionen der europäische Emissionshandel eingeführt. Versuche der Standardsetter für IFRS und US GAAP zu einer einheitlichen Bilanzierungsregel für Emissionsrechte scheiterten. Seitdem stehen den beteiligten Unternehmen speziell bei Ansatz und Bewertung von Emissionsrechten sowie der Verbindlichkeit für verursachte Emissionen Wahlrechte zur Verfügung. Da unterschiedliche Bilanzierungsansätze zu verschiedenen Resultaten beispielsweise in der Gewinn- und Verlustrechnung führen können, schränkt die Regelungslücke die Vergleichbarkeit zwischen Unternehmen mit unterschiedlichen Bilanzierungsansätzen ein. Dabei wird zudem deutlich, wie wichtig die Offenlegung des gewählten Bilanzierungsansatzes ist. Diese Arbeit beschreibt mit Hilfe einer ausführlichen Literaturrecherche den Diskurs in der Forschung und fasst die theoretisch möglichen Ansätze zusammen. Dem schließt sich eine Analyse aller im STOXX Europe 600 gelisteten Unternehmen an. Untersucht wird, inwieweit die Unternehmen am Emissionshandel beteiligt sind, welchen Ansatz zur Bilanzierung von Emissionsrechten sie wählen und in welcher Vollständigkeit sie den gewählten Ansatz im Geschäftsbericht offenlegen. Insgesamt 70 Unternehmen im STOXX Europe 600 geben eine Beteiligung am europäischen Emissionshandel an, 68 davon erhalten Emissionsrechte kostenfrei von einer staatlichen Stelle zugeteilt. Davon wiederum können 31 Unternehmen sicher einem Bilanzierungsansatz zugeordnet werden; bei den übrigen Unternehmen werden nicht alle relevanten Bilanzierungsentscheidungen offengelegt. Die große Mehrheit dieser 31 Unternehmen wendet den Netto-Ansatz an, bei welchem die zugeteilten Emissionsrechte zu Anschaffungskosten (üblicherweise Null) angesetzt werden. Nur zwei Unternehmen bilanzieren Emissionsrechte nach der 2005 zurückgenommenen, aber weiterhin gültigen Interpretation IFRIC 3. Insgesamt gibt es bezüglich der Bilanzierung von Emissionsrechten in europäischen Unternehmen in Theorie und Praxis Unterschiede, welche die Vergleichbarkeit einschränken. Dies wird durch die häufig unvollständige Offenlegung der Bilanzierungsentscheidung verstärkt. Diese Kritikpunkte sollten aus Sicht der Standardsetter IASB und FASB ausreichend Anlass geben, eine einheitliche Regelung zur Bilanzierung von Emissionsrechten zu entwickeln.

Im Jahr 2005 wurde als Reaktion auf die Unterzeichnung des Kyoto-Protokolls und der damit verbundenen Verpflichtung zur Reduktion von Treibhausgasemissionen der europäische Emissionshandel eingeführt. Versuche der Standardsetter für IFRS und US GAAP zu einer einheitlichen Bilanzierungsregel für Emissionsrechte scheiterten. Seitdem stehen den beteiligten Unternehmen speziell bei Ansatz und Bewertung von Emissionsrechten sowie der Verbindlichkeit für verursachte Emissionen Wahlrechte zur Verfügung. Da unterschiedliche Bilanzierungsansätze zu verschiedenen Resultaten beispielsweise in der Gewinn- und Verlustrechnung führen können, schränkt die Regelungslücke die Vergleichbarkeit zwischen Unternehmen mit unterschiedlichen Bilanzierungsansätzen ein. Dabei wird zudem deutlich, wie wichtig die Offenlegung des gewählten Bilanzierungsansatzes ist. Diese Arbeit beschreibt mit Hilfe einer ausführlichen Literaturrecherche den Diskurs in der Forschung und fasst die theoretisch möglichen Ansätze zusammen. Dem schließt sich eine Analyse aller im STOXX Europe 600 gelisteten Unternehmen an. Untersucht wird, inwieweit die Unternehmen am Emissionshandel beteiligt sind, welchen Ansatz zur Bilanzierung von Emissionsrechten sie wählen und in welcher Vollständigkeit sie den gewählten Ansatz im Geschäftsbericht offenlegen. Insgesamt 70 Unternehmen im STOXX Europe 600 geben eine Beteiligung am europäischen Emissionshandel an, 68 davon erhalten Emissionsrechte kostenfrei von einer staatlichen Stelle zugeteilt. Davon wiederum können 31 Unternehmen sicher einem Bilanzierungsansatz zugeordnet werden; bei den übrigen Unternehmen werden nicht alle relevanten Bilanzierungsentscheidungen offengelegt. Die große Mehrheit dieser 31 Unternehmen wendet den Netto-Ansatz an, bei welchem die zugeteilten Emissionsrechte zu Anschaffungskosten (üblicherweise Null) angesetzt werden. Nur zwei Unternehmen bilanzieren Emissionsrechte nach der 2005 zurückgenommenen, aber weiterhin gültigen Interpretation IFRIC 3. Insgesamt gibt es bezüglich der Bilanzierung von Emissionsrechten in europäischen Unternehmen in Theorie und Praxis Unterschiede, welche die Vergleichbarkeit einschränken. Dies wird durch die häufig unvollständige Offenlegung der Bilanzierungsentscheidung verstärkt. Diese Kritikpunkte sollten aus Sicht der Standardsetter IASB und FASB ausreichend Anlass geben, eine einheitliche Regelung zur Bilanzierung von Emissionsrechten zu entwickeln.