I Sverige finns många gemensamhetsanläggningar som har inrättats för gemensamma nyttigheter som är nödvändiga för att fastigheterna ska fungera på ett tillfredsställande sätt. En nyttighet som ingår i de flesta gemensamhetsanläggningarna är väg. När en gemensamhetsanläggning bildas enligt anläggningslagen (1973:1149), AL, tilldelas varje deltagande fastighet andelstal. Fastigheterna får två andelstal där det ena ligger till grund för utförandet av anläggningen och det andra ligger till grund för driften av anläggningen. En tid efter det att gemensamhetsanläggningen bildats kan förändringar av stadigvarande betydelse ha inträffat som skapar ett behov av att ändra andelstalen. När andelstal ändras enligt AL ska i majoriteten av fallen en ersättning betalas för att kompensera den värdeökning eller värdeminskning ändringen av andelstalen medför. Avsikten med denna studie har varit att undersöka hur ersättningen ska hanteras i teorin. Utifrån hur ersättningen egentligen ska hanteras undersöks hur väl bestämmelserna används i praktiken av samfällighetsföreningar som förvaltar gemensamhetsanläggningar avsedda för enskild väghållning. Studien undersöker därutöver om hanteringen av ersättningsbestämmelserna har ändrats över tid. Avslutningsvis utreds anledningar till att samfällighetsföreningarna i vissa fall väljer att inte tillämpa lagen och om reglerna är ändamålsenliga eller kräver förändring. Metoden som används för att besvara frågeställningarna har varit en kombination av en kvalitativ litterär studie där lagtexter, förarbeten, rättspraxis och doktrin studerats, och en kvantitativ enkätundersökning där samfällighetsföreningar har besvarat 18 frågor rörande ändring av andelstal och ersättningsbestämmelser. Litteraturstudien och enkätundersökningen har tillsammans bidragit till slutsatserna att tillämpningen av ersättningsbestämmelserna varierar beroende på anledningen till andelstalsförändringen. Vid höjning av andelstal har ersättning inte hanterats när det egentligen ska hos 8,3 % av de deltagande föreningarna. Vid inträde är denna siffra 39 %, vid sänkning av andelstal är den 46,3 % och vid utträde är den hela 86,3 %. Studien kan inte på ett tillfredsställande sätt besvara hur hanteringen av ersättningsbestämmelserna förändrats över tid, men den ger en viss indikation på att tillämpningen av ersättningsbestämmelserna blivit striktare efter 2015. Bakomliggande faktorer till varför samfällighetsföreningarna inte väljer att tillämpa lagen är Lantmäteriet och samfällighetsföreningen. Samfällighetsföreningarna anser att Lantmäteriets hantering är dyr och tidskrävande och mer tillfredsställande resultat går att erhålla genom att lösa ändringen av andelstal på egen hand. Samfällighetens låga kunskap kring vad som gäller leder till att föreningen i vissa fall agerar på ett sätt vilket inte är i enlighet med lagen. Utifrån lagrum, förarbeten, rättspraxis, doktrin och enkäten kan konstateras att lagstiftningen är inkonsekvent och otydlig. En och samma situation kan ge olika resultat beroende på vilket lagrum som tillämpas. Förarbetena kan sägas motsäga varandra och tillämpningen fungerar inte på ett tillfredsställande sätt i praktiken. En förändring av lagstiftningen kan anses nödvändig för att den ska anses tillfredsställande. / There are many joint facilities that manage shared utilities that are necessary for properties to work in a satisfied way in Sweden. One utility that is included in most joint facilities is roads. When a joint facility is formed in pursuance with the Joint Facilities Act (SFS 1973:1149), each participating property receives a participatory share. Each property receives two participatory shares – one for execution and one for maintenance. Sometime during the period following the formation, changes of enduring importance can occur, resulting in a need to adjust the participatory shares. In most cases it is required to compensate the increase or decrease in value which the change of a participatory share according to the Joint Facilities Act entails. The purpose of this study is to investigate how such compensation works in theory. Based on the results of such investigation, it is investigated how the theory works in practice by the joint property association handling joint facilities for private roads. In addition, the study investigates how the use of compensation has changed over time. Finally, the study regards reasons as to why joint property associations, in some cases, do not comply with the law and if the law is appropriate. The method used in the study is a combination of (i) a qualitative literature study including laws, preparatory works, case law and doctrine, and (ii) a quantitative survey in which various joint property associations have answered 18 questions about changing participatory shares and compensation provisions. The results of the literature study and the survey indicate that the usage of the compensation provision differs depending on the reasons as to why the participatory share is amended. In respect of 8,3 % of the joint property associations, compensation has not been a subject when a property’s participatory share is increased. The number is 39 % when a property becomes part of a joint property association, 46,3 % when a participatory share is decreased, 86,3 % when a property exits a joint property association. The study does not, in a satisfactory manner, answer how the usage of compensation has changed over time. It does, however, indicate that the usage of compensation provisions has become stricter since 2015. Underlying factors to why joint property associations choose not to comply with the law appear to be both Lantmäteriet and the relevant association itself. According to the answers provided in the survey, the associations believe that Lantmäteriet is expensive and time consuming, and it is therefore more efficient to handle issues without the involvement of Lantmäteriet. Furthermore, the limited knowledge in the associations leads to decisions that lack legal support. Based on the law, preparatory works, law practice, legal doctrine and the survey, the conclusion can be drawn that the law appears to be both inconsistent and vague. There is more than one way to handle the same problem, but the outcome differs depending on the method used. Preparatory works contradict each other, and the usage does not work in a satisfying way in practice. Based on the conducted study, a change in the law appears to be required in order to make it work in a satisfying way.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-314278 |
| Date | January 2022 |
| Creators | Nilsson, Ulf |
| Publisher | KTH, Fastigheter och byggande |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | TRITA-ABE-MBT ; 22297 |
Page generated in 0.0137 seconds