Från 1200-talet och framåt bodde de som vi i modern tid kallar estlandssvenskarna längs Estlands kuster och på öarna utanför Estland. När det estlandssvenska samhällets existens upphörde på 1940-talet då andra världskriget medförde att de flesta estlandssvenskar lämnade sina byar och flyttade till Sverige uppgick estlandssvenskarnas antal till cirka 8 000 personer. Från 1710 lydde Estland under Ryssland och mot slutet av 1800-talet växte nationalismen och Ryssland med alla sina minoriteter skulle russifieras. Kyrkliga kretsar i Sverige skickade två missionärer till svenskbygderna för att väcka svenskheten och nationalkänslan hos de svenska bönderna, vilket skapade identiteten svensk och estlandssvenskarna började orientera sig mot Sverige. Fram till 1918 hade estlandssvenskarna att hantera fyra språk – tyska som var överhetens språk, ryska som var officiellt språk, estniska som var majoritetsspråk och rikssvenska som var undervisningsspråk. Till detta ska läggas böndernas språk – rickulsvenskan, en dialektal variant av svenskan. 1919 bildades den nya staten Estland och de unga bönder som födde sina barn under mellankrigstiden var själva födda i ett feodalt Ryssland. Byarna och odlingsmetoderna var omoderna, arbetet hårt och gårdarna små och fattiga. I detta sammanhang ligger undersökningens syfte. Hur kunde det komma bildade personer ur miljöer som de estlandssvenska, och vilken roll spelade skolan, pedagogiken, bildningstraditionen och lärarna i sammanhanget? Undersökningens metod är intervjuer gjorda med tio informanter som gått folkskola i svenska Estland på 1930-talet. Intervjuresultatet bearbetas sedan med hjälp av uppställda teorier om den pedagogik som fanns i skolan tidigare där eleverna lärde sig att lära, där inte bara kunskapen i sig var av betydelse utan också kunskapens form och där utgångspunkten för pedagogiken var att eleven inte dög utan måste transformera sig till något annat, något bättre. Dessutom har teorier om klassresan använts som menar att klassresans uppåtgående riktning speglar samhällets ojämlikhet där språket är det tydligaste uttrycket för klass. Det var ett ojämlikt samhälle de fattiga estlandssvenskarna bodde i. Teorierna om klassresan säger att det är vår förmåga att reflektera och tänka på oss själva i relation till andra i socialisationen som skapar vår uppfattning om oss själva i förhållande till omgivningen, vilket ger drivkrafter som till exempel revanschlystnad, vilket är en vanlig motivation hos klassresenären. Teorierna om klassresan sammanfaller med teorierna om pedagogik på flera punkter. Båda talar om uppbrottet, båda talar om rörelsen och båda talar om vikten av bekräftelse från omgivningen. Studien har delats in i fyra huvudfrågor som granskats var för sig; skolsituationen, bildningstraditionen, klassamhället och språket. Studiens tidsram är 1920- 1944. 1920 öppnade estlandssvenskarna sin folkhögskola i Birkas och Estland konstituerades som stat. 1944 är det år då det estlandssvenska samhället i och med folkomflyttningarna under kriget för alltid gick mot sin upplösning.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-242217 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Thomsson, Lukas |
| Publisher | Uppsala universitet, Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | Examensarbete vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier ; 2014ht01312 |
Page generated in 0.0021 seconds