När en sakskada har uppstått i form av totalskada och det föreligger grund för skadeståndsansvar, aktualiseras frågan om skadeståndets storlek i form av egendomens värde enligt 5 kap. 7 § 1 st. skadeståndslagen. Värdeberäkningen grundas i tre olika värderingsmetoder; dagsvärdeprincipen, försäljningsvärdeprincipen och bruksvärdeprincipen. Vid tillämpningen av dessa metoder är det av betydelse att beakta de bakomliggande syftena med skadestånd. För att fastställa ändamålsenligheten hos de olika metoderna redovisas och diskuteras skadeståndets ändamål. Även de olika värderingsmetoderna redovisas och diskuteras i förhållande till den fastslagna ändamålsenligheten. Slutligen behandlas även Principles on European Tort Law, PETL, för att fungera som ett jämförelseobjekt och ge ytterligare en synvinkel. Resultatet av uppsatsen visar att ändamålsenligheten och lämpligheten av de olika värderingsmetoderna skiljer sig åt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt kan dock sägas att den skadelidandes intresse till återställande i form av återanskaffning av egendom är av stor betydelse för den skadelidande och bör därför beaktas vid skadeståndsberäkningen. Särskilt viktigt bör möjligheten till återanskaffning bli när den skadevållande gjort sig skyldig till brott, trots att det kan innebära att den skadevållandes intressen åsidosätts. Dagsvärdeprincipen tillgodoser den skadelidandes intressen, under förutsättning att avdrag för ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet inte görs i alltför hög grad. Vid beräkningen får inte heller subjektiva omständigheter rörande den skadelidande medföra att egendom medges lägre värde än likartad egendom. Det borde inte heller ställas för höga krav på den skadelidande att förutse en prisökning. För försäljningsvärdeprincipen gäller att den skadelidandes intressen tillgodoses genom ersättning för beloppet som den skadelidande hade kunnat sälja egendomen för. Vid fastställandet av försäljningsvärdet ska eventuell handelsvinst inkluderas. Slutligen gäller att bruksvärdeprincipen är lämplig när egendomens skick medför ett lågt värde och den skadelidande kan återställas genom ersättning motsvarande hyra för motsvarande egendom. Av jämförelsen med PETL framkommer att det finns stora likheter mellan PETL och svensk rätt, men att det även föreligger skillnader. Den största skillnaden mellan regelverken är att värdeberäkningen enligt PETL görs enligt en konkret bedömning, medan bedömningen är abstrakt i svensk rätt. Konsekvensen av förhållandet mellan regelverken medför att det troligtvis är enklare för en skadelidande att erhålla ersättning för ett värde som motsvarar en verklig återanskaffning när skadeståndsbeloppet fastställs enligt PETL. Det finns emellertid ingenting som talar emot möjligheten att i svensk rätt göra en värdeberäkning utirån konkreta omständigheter. En sådan konkret bedömning borde således vara lämplig även inom svensk rätt.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-91438 |
| Date | January 2013 |
| Creators | Annelie, Öhnerud |
| Publisher | Linköpings universitet, Affärsrätt, Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds