I tysk rätt har Bundesgerichtshof sedan länge slagit fast att både en ny och kvarstående part är skiljebundna efter singularsuccession. Skiljebundenhet för den nya parten vid Abtretung (borgenärsbyte) baseras på § 404 Bürgeliches Gesetzbuch (BGB) som anger att en ny part inte kan få bättre rätt än den överlåtande parten. Den kvarstående partens bundenhet stöds på en analogi av § 401 BGB som innebär att sidorättigheter som är kopplade till ett avtal går över på en ny part vid singularsuccession. Undantag till skiljebundenheten föreligger om en avvikande partsvilja kan påvisas. Högsta domstolen uttalade i NJA 1997 s. 866 att skiljebundenhet ska föreligga för både ny och kvarstående part efter singularsuccession. Den nya partens bundenhet grundas på att den kvarstående parten inte ska få sin rätt försämrad genom en överlåtelse som denne inte har kunnat motsätta sig samt 27 § lagen (1936:81) om skuldebrev. Skiljebundenheten för den kvarstående parten motiverades med att denne annars skulle kunna spekulera i valet av tvisteform. En haltande bundenhet ansågs oskäligt av domstolen som slog fast att bundenhet skulle föreligga om inga ”särskilda omständigheter” kunde påvisas. ”Särskilda omständigheter” omfattar enligt doktrin antingen den nya partens oförmåga att stå kostnaderna i ett skiljeförfarande eller att skiljeavtalet har slutits på grund av en stark personlig anknytning mellan de ursprungliga parterna. Betalningsoförmåga bör inte ses som en ”särskild omständighet” eftersom situationen likväl kan uppkomma utan att succession har skett. Om betalningsoförmåga ska vara ett undantag till skiljebundenhet så bör det vara ett generellt undantag som inte förutsätter succession. Undantaget för ett nära förhållande mellan de ursprungliga parterna bör ändras till att istället motsvara det tyska undantaget om avvikande partsvilja. På så vis kan en stark personlig anknytning fortfarande utgöra ett undantag till skiljebundenhet men undantaget blir mer flexibelt. I propositionen till lag (1999:116) om skiljeförfarande framförde regeringen att skiljebundenhet vid singularsuccession borde regleras av rättstillämpningen eftersom det inte skulle vara möjligt att införa en lagregel som täckte alla tänkbara situationer vilket tyder på att ett flexibelt undantag behövs. Undantag till skiljebundenhet vid singularsuccession bör också utvidgas till att omfatta en ny part för att undvika en haltande möjlighet till undantag. Om en haltande bundenhet anses oskälig torde en haltande möjlighet till undantag också vara det. Undantaget till skiljebundenhet i svensk rätt är i behov av både förändring och förtydligande.Vad
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-92814 |
| Date | January 2013 |
| Creators | Silversved, Ann Sofie |
| Publisher | Linköpings universitet, Affärsrätt, Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0035 seconds