<p>The purpose of this thesis is to clarify the grounds upon which an arbitration clause may be binding in the new relationship between the parties after a transfer of rights and/or obligations. The issue is not regulated by law but instead it has been left to the Supreme Court to regulate. In the Emja-case the Swedish Supreme Court left guidance on the issue. The Supreme Court stated that a third party purchaser of a right where the contract includes an arbitration clause shall be bound by the clause. The arbitration clause is only binding to the remaining part of the initial agreement if no special circumstances exist. The binding effect was justified by the reason that a situation where the purchaser but not the remaining part should be bound to the clause was not sought after and the principle through the 27 § of the Swedish debt instruments act.</p>

The purpose of this thesis is to clarify the grounds upon which an arbitration clause may be binding in the new relationship between the parties after a transfer of rights and/or obligations. The issue is not regulated by law but instead it has been left to the Supreme Court to regulate. In the Emja-case the Swedish Supreme Court left guidance on the issue. The Supreme Court stated that a third party purchaser of a right where the contract includes an arbitration clause shall be bound by the clause. The arbitration clause is only binding to the remaining part of the initial agreement if no special circumstances exist. The binding effect was justified by the reason that a situation where the purchaser but not the remaining part should be bound to the clause was not sought after and the principle through the 27 § of the Swedish debt instruments act.

I tysk rätt har Bundesgerichtshof sedan länge slagit fast att både en ny och kvarstående part är skiljebundna efter singularsuccession. Skiljebundenhet för den nya parten vid Abtretung (borgenärsbyte) baseras på § 404 Bürgeliches Gesetzbuch (BGB) som anger att en ny part inte kan få bättre rätt än den överlåtande parten. Den kvarstående partens bundenhet stöds på en analogi av § 401 BGB som innebär att sidorättigheter som är kopplade till ett avtal går över på en ny part vid singularsuccession. Undantag till skiljebundenheten föreligger om en avvikande partsvilja kan påvisas. Högsta domstolen uttalade i NJA 1997 s. 866 att skiljebundenhet ska föreligga för både ny och kvarstående part efter singularsuccession. Den nya partens bundenhet grundas på att den kvarstående parten inte ska få sin rätt försämrad genom en överlåtelse som denne inte har kunnat motsätta sig samt 27 § lagen (1936:81) om skuldebrev. Skiljebundenheten för den kvarstående parten motiverades med att denne annars skulle kunna spekulera i valet av tvisteform. En haltande bundenhet ansågs oskäligt av domstolen som slog fast att bundenhet skulle föreligga om inga ”särskilda omständigheter” kunde påvisas. ”Särskilda omständigheter” omfattar enligt doktrin antingen den nya partens oförmåga att stå kostnaderna i ett skiljeförfarande eller att skiljeavtalet har slutits på grund av en stark personlig anknytning mellan de ursprungliga parterna. Betalningsoförmåga bör inte ses som en ”särskild omständighet” eftersom situationen likväl kan uppkomma utan att succession har skett. Om betalningsoförmåga ska vara ett undantag till skiljebundenhet så bör det vara ett generellt undantag som inte förutsätter succession. Undantaget för ett nära förhållande mellan de ursprungliga parterna bör ändras till att istället motsvara det tyska undantaget om avvikande partsvilja. På så vis kan en stark personlig anknytning fortfarande utgöra ett undantag till skiljebundenhet men undantaget blir mer flexibelt. I propositionen till lag (1999:116) om skiljeförfarande framförde regeringen att skiljebundenhet vid singularsuccession borde regleras av rättstillämpningen eftersom det inte skulle vara möjligt att införa en lagregel som täckte alla tänkbara situationer vilket tyder på att ett flexibelt undantag behövs. Undantag till skiljebundenhet vid singularsuccession bör också utvidgas till att omfatta en ny part för att undvika en haltande möjlighet till undantag. Om en haltande bundenhet anses oskälig torde en haltande möjlighet till undantag också vara det. Undantaget till skiljebundenhet i svensk rätt är i behov av både förändring och förtydligande.Vad

No description available.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder. Juridisk metod används för att beskriva gällande rätt och för att bringa klarhet i de grundläggande bestämmelserna på området används en deskriptiv metod. En problemorienterad metod används för att analysera rättsläget. Konsekvenserna av att ett konkursbo är bundet av konkursgäldenärens skiljeavtal är att en borgenär kan, genom sin skiljeklausul, komma att tillgodogöra sig mer ur konkursboets egendomsmassa än övriga borgenärer med bevakade fordringar i konkursen som inte avtalat om skiljeförfarande. Att konkursboet i obligationsrättsliga fall är bundet att tvista i ett skiljeförfarande, trots att boet inte existerat vid skiljeavtalets uppkomst, innebär att en kollision mellan offentlig- och civilrätt uppstår. Författarna anser avslutningsvis att konkursgäldenärs skiljeklausul inte ska binda dess konkursbo. De sak- och föreningsrättsliga rättsfallen är mer klara i sina argument och utveckling av rättsläget bör därför, enligt författarna, ske i samförstånd med dessa bedömningar. / The purpose of this bachelor’s thesis is to investigate current law whether if and when a bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankrupt’s estate and the consequences of this. The legal position is in the current situation uncertain and is solely based on legal cases; the thesis investigates therefore whether legislation or other development within the area is required.  It has been stated through legal cases that bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankruptcy estate when the conflict refers to claims on law of obligations and when monitoring procedures are in question. Case law furthermore state that the bankruptcy estate is not bound by its bankruptcy debtor’s arbitration agreement in conflicts concerning law of property and rights of association. A traditional legal method has been used in order to investigate current law and a descriptive method has been used to clarify the fundamental provisions in the area. A problem-oriented method has been used in order to analyze the legal position. The consequences of the binding effect of the arbitration agreement towards the bankruptcy’s estate is that a creditor can, through its arbitration clause, utilize more from the bankruptcy’s estate property than the rest of the creditors, whom have not agreed on an arbitration clause. That the bankruptcy’s estate is considered forced to dispute in arbitration, even though the bankruptcy’s estate did not exist when the arbitration agreement occurred, implies that an impact between public- and civil law arises. The authors consider that the bankruptcy’s debtor arbitration clause should not be binding towards its bankruptcy’s estate. The authors is of the opinion that the case law conflicts concerning law of property and rights of association are more clear in their argument’s and development of the legal position should take guidance from these legal cases.