I Sverige lever ca 130 000–150 000 personer med demenssjukdom och ca 20 000–25 000personer beräknas insjukna årligen. Det är en sjukdom som inte går att bota och leder till döden.Kognitiva och fysiska nedsättning påverkar deras autonomi och förmågan att fatta egna beslutblir begränsad. För att vården kring personen med demenssjukdom ska bli som personen önskarär det viktigt att ta reda på önskemål och tankar som de har kring deras framtid. Delaktighet i etttidigt skede underlättar för både den demenssjuke och närstående att fatta beslut kringlivsuppehållande åtgärder. Syftet med studien var att belysa förutsättningar att diskutera ochplanera livets slut vid demenssjukdom. Metodval för det självständiga arbetet var litteraturöversikt med avsikt att skapa en tydlig bild avaktuell forskning inom det valda ämnesområdet. Sökningen av vetenskapliga artiklar gjordes viadatabaserna CINAHL, PubMed, PsycINFO och Medline där aktuell vetenskaplig forskningpubliceras, 14 artiklar inkluderades och 1 artikel inkluderades efter att ha läst de tidigaresjälvständiga arbetena med inriktning på demenssjukdomar i databasen DIVA på Sophiahemmetshögskola (SHH). Analysen gjordes genom en integrerad analys med induktiv ansats. Resultatetmynnade ut i två huvudkategorier; Planering och information kring livets slut viddemenssjukdom och samtal med syfte att planera vården vid livets slut. Resultatet visade attnärstående och vårdpersonal har svårt att lyfta dessa frågor med dem som drabbats avdemenssjukdom. Det fanns en föreställning om att inte diskutera framtida önskemål om vård ilivets slut i början av demenssjukdomen eftersom det ökade personen med demenssjukdomensexistentiella ångest. En del vårdpersonal ansåg inte att detta ingick i deras arbetsuppgifter och detframkom även att det underlättade med ett framtaget nationellt instrument för att initiera ochstrukturera upp samtalet. Vårdpersonalen som visade intresse av närståendes och personen meddemenssjukdoms åsikt, ingav en känsla av delaktighet och förtroende. Närstående upplevde att enpalliativ vårdplanering underlättade vården för deras närstående och att de upplevde att dethjälpte till att de fick en adekvat vård. Personen med demenssjukdom ansåg att palliativ vårdplanunderlättade att få den vård de önskade samt att deras närstående avlastas från att ta beslut i derasställe. Slutsatsen blev att samtalet om livets slut uppfattades som en viktig del av demensvårdenmen att vårdpersonal inte alltid vet när och hur samtalet ska initieras. Fördjupad kunskap behövsför att underlätta samtalet i planeringen av palliativ vård vid demenssjukdom.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:shh-3886 |
| Date | January 2020 |
| Creators | Persson, Mariett, Pilkvist, Madelene |
| Publisher | Sophiahemmet Högskola, Sophiahemmet Högskola |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds