In this thesis I discuss the adaption of the speaker to the audience, and suggest a radical re-imagining of both the act of adaption and the reasons why adaption is necessary. My main purpose is to introduce social complexity into what I see as the pivotal point of both classic and modernrhetoric and thereby create new possibilities for future research. I accomplish this by modifying the rhetorical concept of doxa, moving from Pierre Bourdieu's separation of doxa and habitus – the incorporated form of shared beliefs and values – to an integrated view based in Manuel DeLanda's use of Gilles Deleuze & Félix Guattari's concept of the assemblage. In this way I formulate a notion of doxa that emerges from social interaction while at the same time shaping and regulating it. My notion of doxa is thus inseparable from the actions of the individuals participating in it, shaping both discourse and social life. I also introduce a separation between those who hear a speech and it's audience. I argue that the speaker's main motivation for adapting her/his speech to the hearers is a social one, as the speaker in fact turns the hearers into an audience. In this the speaker not only adapts herself/himself but actually, through the use of doxa, adapts the audience, thus shaping the hearers' perception not only of the speech but of the world. Following this I discuss why doxa is central to this process, and how the speaker by using doxa also takes part in reproducing it. I argue that it is impossible for the speaker to address her/his words to the actual hearers in the actual context of the speech, and therefore the speaker must rely on doxa in order to make an audience out of the hearers. Further, I describe the ways in which this constitutes a power over the hearers on the speaker's part, and some of the implications this idea has for rhetorical theory. Last, I briefly discuss how my notion of doxa, and the aforementioned impossibility of knowing the hearers and the context, also affects the work we (can) do as critics and students of rhetoric. I argue that we need to adopt a program similar to that Donna Haraway suggests in her essay Situated Knowledges, one of engaging the objects of our studies as active participants in a dialogue, even capable of tricking us. I then lay out a few ideas for future studies in the social complexities of rhetoric, finishing with the observation that discourse and the physical world are inseparably intertwined. / I den här uppsatsen presenterar jag en ny syn på vad det innebär att en talare anpassa sig till sin publik, hur detta ständigt är knutet till resten av samhället och hur talaren genom att tala utövar makt. Genom att omformulera vad doxa – våra gemensamma försanthållanden och vår världsbild –innebär och basera det helt i handlingar som uttrycker relationer och värderingar skisserar jag en begreppsapparat för att beskriva hur olika strukturer av beteenden kan uppstå och reproduceras i samhället. Det är min mening att någonting sådant som strukturer och sociala konstruktioner inte kan existera i sig utan att de ständigt byggs och upprätthålls genom att dessa handlingar som uttrycker värderingar återupprepas av olika människor som kommer i kontakt med dem. På så vis undviker jag att åberopa någonting utanför det sociala, någonting som inte i grund och botten enbart består av människor, men bibehållit möjligheten att bruka dessa mycket användbara begrepp. Utifrån tankar hos Jacques Derrida, Donna Haraway och Judith Butler diskuterar jag sedan omöjligheten för talaren att på förhand inför sig själv vara säker på vilka den kommer tala inför, och i vilken kontext, samt den omöjligheten i att faktiskt rikta sin vilja mot denna ”frånvarande” publik. Att tal trots detta faktiskt kan formuleras och göras effektiva beror på att talaren i brist på ”egen” information riktar sig till gemensamma punkter i doxa, gemensamma förståelser av vem publiken är och vilken kontexten är. På samma sätt kan en vilja riktas mot publiken, om den inte är talarens helt egna utan i stället utgår ifrån en delad idé. Alltså kan talet trots att det formuleras i publikens och kontextens frånvaro riktas till en publik, med en intention som också når dem. Baserat på detta ser vi då hur talarens handlingar – oberoende av talarens egentliga intentioner – också bidrar till att både upprätthålla och förändra doxa. Eftersom jag förutsätter att doxa skapas genom återupprepning av olika handlingar blir talarens handlande doxa-grundande. Talet är en knutpunkt för makt, en plats där olika förhållningssätt till världen kan mötas, brytas mot varandra men framför allt spridas vidare genom att de överförs till publiken. På så sätt är alltså talet en social händelse som både kan förändra och förstärka olika strukturer i doxa. Detta innebär även att själva handlingen att tala är en form av makt, i det att talaren genom det jag beskriver ovan också utövar ett stort mått av påverkan på hur publiken uppfattar sig själva. Jag menar att talaren när den tilltalar en skara åhörare som en publik, en grupp människor med någon form av gemenskap, också har en möjlighet att faktiskt delvis tala om för dem vilka de är. Detta handlar både om att talaren använder gemensamma punkter i doxa för att alls kunna tilltala sin publik, och om att talet faktiskt vidaresprider värderingar – men även genom att olika intentioner också ”kräver” olika publiker. På så vis blir alltså talarens vilja, tillsammans med de begränsningar doxa lägger på den, konstitutiv för den publik talaren tilltalar, oavsett vilka personer som faktiskt utgör den publiken. Utifrån detta tar jag slutligen upp vissa aspekter av vad denna syn på samhälle, talare och publik gör med den position retorikern – kritikern och analytikern – har i förhållande till talet. Jag menar att den måste förändras, och att vi bör frångå alla försök att säga någonting definitivt och slutgiltigt ”objektivt” om vad ett tal betyder eller har betytt, för att i stället, i linje med tankar hos Donna Haraway och Mats Rosengren, försöka möta talet i en dialog där det får skifta betydelser och vara en aktiv part i våra försök att finna kunskap om det. Genom denna förändring i position gentemot vårt studieobjekt är det min mening att vi kan komma närmre ett bättre – förvisso mer imprecist och splittrat, men ändock ärligare – vetande om både retorik som sådan liksom de individuella artefakter vi analyserar.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:sh-6483 |
| Date | January 2010 |
| Creators | Löwdin Hansson, Martin |
| Publisher | Södertörns högskola, Institutionen för kommunikation, medier och it |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0027 seconds