<p>Syftet med studien är att visa på ett vidare perspektiv över hur pedagoger talar om bemötandet av de två kategorierna tigare och talare, samt hur pedagoger talar om användandet av gruppindelningar med hänsyn till tigare och talare. Vår studie tar sin utgångspunkt i socialkonstruktivistisk teori, och vi intresserar oss för hur pedagoger upplever tigare och talare i sociala interaktioner i klassrummet. Studien är inspirerad av diskursanalys med inriktning mot diskurspsykologi. Empirinsamlingen gjordes med en kvalitativ metod. Sex pedagoger intervjuades utifrån två olika intervjuguider.</p><p>Intervjusvaren visade att pedagogerna huvudsakligen strävade efter att få tigarna att bli talare. Pedagogerna ansåg att det finns två olika slags talare, varav den ena upplevdes som mer problematisk av pedagogerna. Pedagogerna menade att dessa elever måste styras upp på ett eller annat sätt. Den andra varianten av talare sågs som positiv på grund av att den skapar dynamik i klassrummet. Samtliga pedagogers åsikt var att tigarna kan göra sin röst hörd när de befinner sig i mindre grupper. Därmed funderade de inte nämnvärt över kategorierna tigare och talare vid gruppindelning.</p><p>Vår undersökning har visat på att det är en utmaning för pedagogen att få tigande och talande elever aktiva och engagerade i undervisningen.</p>

Syftet med studien är att visa på ett vidare perspektiv över hur pedagoger talar om bemötandet av de två kategorierna tigare och talare, samt hur pedagoger talar om användandet av gruppindelningar med hänsyn till tigare och talare. Vår studie tar sin utgångspunkt i socialkonstruktivistisk teori, och vi intresserar oss för hur pedagoger upplever tigare och talare i sociala interaktioner i klassrummet. Studien är inspirerad av diskursanalys med inriktning mot diskurspsykologi. Empirinsamlingen gjordes med en kvalitativ metod. Sex pedagoger intervjuades utifrån två olika intervjuguider. Intervjusvaren visade att pedagogerna huvudsakligen strävade efter att få tigarna att bli talare. Pedagogerna ansåg att det finns två olika slags talare, varav den ena upplevdes som mer problematisk av pedagogerna. Pedagogerna menade att dessa elever måste styras upp på ett eller annat sätt. Den andra varianten av talare sågs som positiv på grund av att den skapar dynamik i klassrummet. Samtliga pedagogers åsikt var att tigarna kan göra sin röst hörd när de befinner sig i mindre grupper. Därmed funderade de inte nämnvärt över kategorierna tigare och talare vid gruppindelning. Vår undersökning har visat på att det är en utmaning för pedagogen att få tigande och talande elever aktiva och engagerade i undervisningen.

Syftet med studien är att undersöka hur mycket talutrymme elever med annat modersmål än svenska får och tar i klassrummet, i jämförelse med elever med svenska som modersmål. Särskild vikt läggs vid utrymmet för utforskande tal och mediering. Studien utgår från det sociokulturella perspektivet enligt vilket allt lärande sker i en social kontext. Det empiriska underlaget bygger på strukturerade observationer i sammanlagt sex klasser i år 1-2, med kompletterande anteckningar. Observationerna genomfördes under 100 minuter per klass. Resultatet presenteras i kvantitativ form. Resultatet visade att L1-talarna var de som tog och fick mest talutrymme även om skillnaden var marginell. Däremot fick L2-talarna något fler direkta frågor än L1-talarna. Mediering användes i samtliga klasser, men inte i den grad som var befogat. Utforskande tal användes aldrig under de sammanlagt 600 minuter som observerades. Detta resultat visar att lektionsstrukturen behöver ses över så att den bättre uppmuntrar och kräver att eleverna ska prata. Att använda sig av fler direkta, öppna frågor kan även fördela talutrymmet bättre mellan eleverna. Man kan även använda sig av så kallade minilektioner där talet står i fokus. Genom att vara mer flexibel med möbleringen i klassrummet kan man skapa fler möjligheter till interaktion eleverna emellan.

As the use of artificial intelligence (AI) continues to grow in the media industry, such as within social media, its application in various technologies like speech synthesizers is growing. With this, there is a need to investigate how people perceive AI as a speaker in comparison to humans. This study aimed to explore which speaker, human or AI, was perceived to be more trustworthy when conveying information to listeners. To accomplish this, an experiment was conducted where participants were presented with information on various topics from both human speakers and speech synthesizers. The study was conducted on 24 participants, most of whom were in their twenties. Participants were assigned twelve audio clips in random order, half of which were human speakers and half of which were speech synthesizers. After each audio clip, six questions regarding perceived trust of the speaker were answered. These questions were all answered on a 7-point scale. The results of this study suggest that human speakers are generally more believable than speech synthesizers right now. With the speech synthesizers, trust varied more than with the human speakers, which means that a minority were perceived as very trustworthy and the rest not so much. However, the results are not sufficiently convincing to be able to draw any reliable conclusions. More research would need to be done with more audio clips and participants for more reliable results to be found. In addition, it may be worth conducting the study again in a few years when speech synthesizers have become even more developed. / Allt eftersom användningen av artificiell intelligens (AI) fortsätter att växa i mediebranschen, till exempel inom sociala medier, växer dess applicering i olika tekniker såsom talsynteser. Med detta finns ett behov av att undersöka hur personer uppfattar AI som talare i jämförelse med människor. Denna studie hade som mål att utforska vilken talare, människa eller AI, som uppfattades vara mer trovärdig när det gäller att förmedla information till lyssnare. För att åstadkomma detta genomfördes ett experiment där deltagarna presenterades med information om olika ämnen från både mänskliga talare och talsynteser. Studien gjordes på 24 deltagare där de flesta var i 20-årsåldern. Deltagarna blev tilldelade tolv ljudklipp i slumpmässig ordning där hälften var mänskliga talare och hälften var talsynteser. Efter varje ljudklipp besvarades sex frågor gällande upplevd trovärdighet hos talaren. Frågorna besvarades på en 7-poängsskala. Resultaten av denna studie tyder på att mänskliga talare är generellt mer trovärdiga än talsynteser just nu. Hos talsynteserna varierade förtroendet mer än hos de mänskliga talarna, vilket innebär att en minoritet upplevdes mycket trovärdiga och resten inte särskilt. Däremot är resultaten inte tillräckligt övertygande för att kunna dra en säker slutsats. Mer forskning skulle behöva göras med fler ljudklipp och deltagare för att säkrare resultat ska kunna erhållas. Dessutom kan det vara värt att genomföra studien igen om några år när talsynteser blivit ännu mer utvecklade.

In this thesis I discuss the adaption of the speaker to the audience, and suggest a radical re-imagining of both the act of adaption and the reasons why adaption is necessary. My main purpose is to introduce social complexity into what I see as the pivotal point of both classic and modernrhetoric and thereby create new possibilities for future research. I accomplish this by modifying the rhetorical concept of doxa, moving from Pierre Bourdieu's separation of doxa and habitus – the incorporated form of shared beliefs and values – to an integrated view based in Manuel DeLanda's use of Gilles Deleuze &amp; Félix Guattari's concept of the assemblage. In this way I formulate a notion of doxa that emerges from social interaction while at the same time shaping and regulating it. My notion of doxa is thus inseparable from the actions of the individuals participating in it, shaping both discourse and social life. I also introduce a separation between those who hear a speech and it's audience. I argue that the speaker's main motivation for adapting her/his speech to the hearers is a social one, as the speaker in fact turns the hearers into an audience. In this the speaker not only adapts herself/himself but actually, through the use of doxa, adapts the audience, thus shaping the hearers' perception not only of the speech but of the world. Following this I discuss why doxa is central to this process, and how the speaker by using doxa also takes part in reproducing it. I argue that it is impossible for the speaker to address her/his words to the actual hearers in the actual context of the speech, and therefore the speaker must rely on doxa in order to make an audience out of the hearers. Further, I describe the ways in which this constitutes a power over the hearers on the speaker's part, and some of the implications this idea has for rhetorical theory. Last, I briefly discuss how my notion of doxa, and the aforementioned impossibility of knowing the hearers and the context, also affects the work we (can) do as critics and students of rhetoric. I argue that we need to adopt a program similar to that Donna Haraway suggests in her essay Situated Knowledges, one of engaging the objects of our studies as active participants in a dialogue, even capable of tricking us. I then lay out a few ideas for future studies in the social complexities of rhetoric, finishing with the observation that discourse and the physical world are inseparably intertwined. / I den här uppsatsen presenterar jag en ny syn på vad det innebär att en talare anpassa sig till sin publik, hur detta ständigt är knutet till resten av samhället och hur talaren genom att tala utövar makt. Genom att omformulera vad doxa – våra gemensamma försanthållanden och vår världsbild –innebär och basera det helt i handlingar som uttrycker relationer och värderingar skisserar jag en begreppsapparat för att beskriva hur olika strukturer av beteenden kan uppstå och reproduceras i samhället. Det är min mening att någonting sådant som strukturer och sociala konstruktioner inte kan existera i sig utan att de ständigt byggs och upprätthålls genom att dessa handlingar som uttrycker värderingar återupprepas av olika människor som kommer i kontakt med dem. På så vis undviker jag att åberopa någonting utanför det sociala, någonting som inte i grund och botten enbart består av människor, men bibehållit möjligheten att bruka dessa mycket användbara begrepp. Utifrån tankar hos Jacques Derrida, Donna Haraway och Judith Butler diskuterar jag sedan omöjligheten för talaren att på förhand inför sig själv vara säker på vilka den kommer tala inför, och i vilken kontext, samt den omöjligheten i att faktiskt rikta sin vilja mot denna ”frånvarande” publik. Att tal trots detta faktiskt kan formuleras och göras effektiva beror på att talaren i brist på ”egen” information riktar sig till gemensamma punkter i doxa, gemensamma förståelser av vem publiken är och vilken kontexten är. På samma sätt kan en vilja riktas mot publiken, om den inte är talarens helt egna utan i stället utgår ifrån en delad idé. Alltså kan talet trots att det formuleras i publikens och kontextens frånvaro riktas till en publik, med en intention som också når dem. Baserat på detta ser vi då hur talarens handlingar – oberoende av talarens egentliga intentioner – också bidrar till att både upprätthålla och förändra doxa. Eftersom jag förutsätter att doxa skapas genom återupprepning av olika handlingar blir talarens handlande doxa-grundande. Talet är en knutpunkt för makt, en plats där olika förhållningssätt till världen kan mötas, brytas mot varandra men framför allt spridas vidare genom att de överförs till publiken. På så sätt är alltså talet en social händelse som både kan förändra och förstärka olika strukturer i doxa. Detta innebär även att själva handlingen att tala är en form av makt, i det att talaren genom det jag beskriver ovan också utövar ett stort mått av påverkan på hur publiken uppfattar sig själva. Jag menar att talaren när den tilltalar en skara åhörare som en publik, en grupp människor med någon form av gemenskap, också har en möjlighet att faktiskt delvis tala om för dem vilka de är. Detta handlar både om att talaren använder gemensamma punkter i doxa för att alls kunna tilltala sin publik, och om att talet faktiskt vidaresprider värderingar – men även genom att olika intentioner också ”kräver” olika publiker. På så vis blir alltså talarens vilja, tillsammans med de begränsningar doxa lägger på den, konstitutiv för den publik talaren tilltalar, oavsett vilka personer som faktiskt utgör den publiken. Utifrån detta tar jag slutligen upp vissa aspekter av vad denna syn på samhälle, talare och publik gör med den position retorikern – kritikern och analytikern – har i förhållande till talet. Jag menar att den måste förändras, och att vi bör frångå alla försök att säga någonting definitivt och slutgiltigt ”objektivt” om vad ett tal betyder eller har betytt, för att i stället, i linje med tankar hos Donna Haraway och Mats Rosengren, försöka möta talet i en dialog där det får skifta betydelser och vara en aktiv part i våra försök att finna kunskap om det. Genom denna förändring i position gentemot vårt studieobjekt är det min mening att vi kan komma närmre ett bättre – förvisso mer imprecist och splittrat, men ändock ärligare – vetande om både retorik som sådan liksom de individuella artefakter vi analyserar.

No description available.

Helene Ugland, f. 11 feb.1877 i Norge. lärarinneexamen 1895 vid Strömsbo Laerarinde-skole, vilket betydde möte med socialistiska och kvinnopolitiska idéer och som blev avgörande för hennes fortsatta verksamhet. Det var också då som rätten till fria tankar började vibrera i hennes sinne. År 1895, arton år gammal, samma år som hon tar examen vid Kristiansand Seminarium, reser hon till Stockholm och håller föredrag om utilitarismen. Hon flyttade till Sverige år 1900 och bosatte sig så småningom i Göteborg. 1903 blev hon skriven i Masthuggets församling samtidigt som hon gifte sig med redaktören vid Ny Tid Anton Andersson och kom att kalla sig Ugland-AnderssonNär hennes man blev chefredaktör vid Östergötlands Folkblad flyttade de till Norrköping. Här fick också Helene arbete på tidningen och som den socialist hon var utnyttjade hon flitigt sitt utrymme i tidningen med att agitera. Dessutom reste hon mycket och höll föreläsningar inte minst om mänskliga rättigheter. Hon ansåg att kristendomen var humbug och tyckte att den hade för stor plats i skolan.Hon deltog i socialdemokratiska kvinnokonferenser där hon propagerade för fri kärlek, rätten till preventivmedel och annat som gynnade kvinnors kamp för jämställdhet. Dock blev hon missförstådd då hennes belackare skyllde henne för att förespråka lösaktigt leverne.Sina sista verksamma år tillbringade hon i Gnesta där hon blev kommunalpolitiker. Hon dog 1 aug.1940.

Syftet med detta examensarbete är att få fördjupade kunskaper i hur lärare i årskurs 3 arbetar med muntliga framställningar och hur de stöttar elever med talängslan. Vi har använt en kvalitativ metod som tillvägagångssätt när vi samlat in vårt material. För att samla in vårt resultat har vi intervjuat sex lärare i årskurs 3. I resultatet har det framkommit att de vanligaste metoderna är redovisningar efter ett avslutat ämnesområde, högläsning samt berättande. Lärarna vill få muntliga framställningar till en naturlig del av undervisningen och därför arbetar de mycket med övningar där eleverna får tala utan att vara förberedda. För att eleverna ska utvecklas som talare arbetar de flesta lärarna med respons på olika sätt. Flera av lärarna har stött på elever med talängslan och de har delgett oss flera sätt att stötta dessa elever samt hur de arbetar förebyggande för att skapa ett tryggt klimat. I vår sammanfattande diskussion kommer vi fram till att lärarnas arbetssätt samt deras syn på muntliga framställningar stämmer bra överens med litteraturen som vi lyfter fram i litteraturgenomgången. Vår slutsats blir att alla de lärare vi intervjuat redan under lågstadiet arbetar medvetet och aktivt med muntliga framställningar för att eleverna på sikt ska bli bra talare.

I den här studien undersöks förståelse av och attityder till ordvitsar i reklamerna Lidl  ”Lidl är Lidl. Allt annat är olidligt.” och Delicato ”Tallriksmodellen”. Syftet med undersökningen är att ta reda på likheter och skillnader för L1- och L2-talare av svenska i deras attityder och förståelse av ordvitsar i en reklam. Samt vilka bakomliggande faktorer som spelar in. Metoden som användes i den här kvalitativaundersökningen tog sin form i en enkätundersökning samt en multimodal analys av två reklamer.  Studiens resultat visar att det är avgörande hur lång vistelsetid i Sverige, startålder och studietid en L2-inlärare har och hur det påverkar förståelsen av ordvitsar i reklam. En slutsats är att det visade sig vara ganska lika resultat i förståelse av och attityder till ordvitsar i reklam mellan L1- och L2-talare av svenska vilket spräckte en förutfattad mening om att ordvitsarna skulle vara mer uppskattade för L1-talarna än L2-talarna.

Sammanfattning Den här uppsatsen undersöker verbanvändningen i skriftlig produktion hos en grupp avancerade svenska som andraspråkselever. Studien granskar såväl kvantitativa som kvalitativa aspekter i elevernas verbordförråd. Uppsatsens syfte är att kartlägga L2-elevernas verbvokabulär med avseende på frekvens, variation, fördelning över semantiska fält samt semantisk och konstruktionsmässig korrekthet. L2-gruppens resultat kontrasteras mot en kontrollgrupp bestående av L1-elever. Undersökningsmaterialet består av 20 argumenterande uppsatser skrivna av komvuxelever med svenska som andraspråk samt 20 argumenterande uppsatser skrivna av komvuxelever med svenska som förstaspråk. Samtliga verb har extraherats, räknats och, i de fall det varit tillämpbart, satts in i ett av de 13 semantiska fält som undersökts i uppsatsen. De olika typer av inkorrekt verbanvändning som påträffats i materialet har kategoriserats utifrån feltyp. De typer av fel som varit av intresse i denna studie är konstruktionsfel i prefixverb, reflexivverb, partikelverb samt fel i verb + substantiv- kollokationer. Förutom konstruktionsfel undersöker uppsatsen även primärt semantiska fel, dvs. fel som i första hand har att göra med verbets semantiska betydelse. Undersökningsresultatet visar att verbfrekvensen hos L2-talarna är lägre i jämförelse med L1-gruppen. Orsaken därtill är att L1-uppsatserna i snitt är längre än L2-uppsatserna och därmed innehåller många fler verb. Det verkar inte föreligga någon anmärkningsvärd skillnad i verbvariationen om man ser till verben i sin helhet. Vissa semantiska fält är dock mer utbyggda och mer varierade i L1-gruppen.         Verbfrekvenstabellerna visar att andelen partikelverb är hälften så stor i L2-gruppen jämfört med L1-gruppen. Listan över de 20 vanligaste verben visar att andraspråkseleverna, vid en jämförelse med L1-eleverna, underanvänder verben få och ska och överanvänder säga, vilja och finnas. Eftersom inga fler indikationer på överanvändning av kärnverb ges i materialet måste just detta interimspråkdrag ses som en mycket begränsad företeelse hos de avancerade L2-eleverna.         De allra vanligaste feltyperna hos såväl L1- som L2-talare är av primärt semantisk karaktär. Bland dessa fel är, i L2-gruppen, fel kopplade till det semantiska fältets betydelsesidoordning vanligast. Det innebär att studien pekar mot att det som ställer till mest problem för andraspråkseleverna, när det gäller verblexikonet, är sådant som har att göra med semantisk precisering och nyansering, dvs. att välja rätt synonym. / Abstract This essay deals with lexical competence in written language production among advanced learners of Swedish as a second language. The study focuses on the use of verbs with regard to both quantitative and qualitative aspects. The aim of this essay is to examine the L2-learners verb vocabulary, paying attention to frequency, variation, distribution in semantic fields as well as semantic and constructional correctness. The results of the investigations are compared to the results of a control group consisting of L1-speakers.         The material in the present investigation consists of 40 argumentative essays written by 20 adult students with Swedish as their second language and 20 adult students with Swedish as their first language. All students were enrolled in an adult education program, attending the courses Swedish as a second language B and Swedish B at senior high school level.         All verbs have been extracted, counted and, where applicable, inserted into the 13 semantic fields which are examined in this study. Errors in connection with the use of verb have been categorized according to two major error types, i.e. constructional errors (errors connected to prefixed verbs, reflexive verbs, particle verbs, and errors in verb + noun combinations) and primarily semantic errors.         The investigation demonstrates that the verb frequency is lower in the L2-group compared to the L1-group. The higher verb frequency in the L1-group is probably due to the, on average, longer essays in that particular group.            The verb frequency tables show that use of particle verbs is twice as high in the L1-essays compared to the L2-essays. The tables of the 20 most common verbs demonstrate that L2-students, compared to the L1-students, tend to underuse certain verbs and overuse others. Three verbs that are particularly overused by the L2-students, are säga, vilja and finnas, while the verbs få and ska underused to a great extent by the same group. The tree overused verbs are nuclear verbs in their specific semantic fields (VERBAL COMMUNICATION, WISH and EXISTENCE). Apart from the overuse of these nuclear verbs the investigation material does not give further indications of overuse of nuclear verbs. This shows that overuse of nuclear verbs as an interlanguage feature is not particularly prominent in the advanced L2-learners.              There does not seem to be any notable difference in verb variation when looking at the verbs in their entirety. However, certain semantic fields are more extended and more varied in the L1-group.         In the essays written by the L1-students there are very few occurrences of constructional errors. The most frequent error type, in both student groups, is of a semantic nature. The L2-material shows that the most common semantic error is related to the horizontal structure (and not the vertical structure) of the semantic fields. This means that L2-students find it hard to differ between synonyms in the same semantic field at the same hierarchical level. The current study thus indicates that, as far as the verb vocabulary goes, the L2-students main difficulty is semantic specification, i.e. choosing the right synonym. Among the combinatory errors, the errors connected to verb + noun combinations have the highest frequency.