Syftet med studien är att undersöka hur mycket talutrymme elever med annat modersmål än svenska får och tar i klassrummet, i jämförelse med elever med svenska som modersmål. Särskild vikt läggs vid utrymmet för utforskande tal och mediering. Studien utgår från det sociokulturella perspektivet enligt vilket allt lärande sker i en social kontext. Det empiriska underlaget bygger på strukturerade observationer i sammanlagt sex klasser i år 1-2, med kompletterande anteckningar. Observationerna genomfördes under 100 minuter per klass. Resultatet presenteras i kvantitativ form. Resultatet visade att L1-talarna var de som tog och fick mest talutrymme även om skillnaden var marginell. Däremot fick L2-talarna något fler direkta frågor än L1-talarna. Mediering användes i samtliga klasser, men inte i den grad som var befogat. Utforskande tal användes aldrig under de sammanlagt 600 minuter som observerades. Detta resultat visar att lektionsstrukturen behöver ses över så att den bättre uppmuntrar och kräver att eleverna ska prata. Att använda sig av fler direkta, öppna frågor kan även fördela talutrymmet bättre mellan eleverna. Man kan även använda sig av så kallade minilektioner där talet står i fokus. Genom att vara mer flexibel med möbleringen i klassrummet kan man skapa fler möjligheter till interaktion eleverna emellan.