Return to search

Det slutliga bevistemat i resningsärenden : Beviskedjemodeller som verktyg för bevisvärderingen av utsagor vid resning till nackdel för tilltalad / Final proof of evidence in petitions for a new trial

Resning utgör en ytterlighet i vårt rättssystem som bara är menat att bli aktuellt i ett fåtal extrema situationer där en dom i efterhand framstår som materiellt oriktigt. En beviljad resningsansökan upphäver en tidigare doms rättskraft, ett förhållande som normalt är otänkbart inom processrätten. Precis som i en ordinarie brottmålsprocess så ska den nya bevisning som förts fram till grund för resningsansökan bevisvärderas. I ett resningsärende tar dock inte bevisvärderingen sikte på att avgöra ansvarsfrågan i den nu angripna brottmålsdomen, utan att bedöma sannolikheten för att utgången i den tidigare brottmålsrättegången blivit en annan om det nya materialet hade förelegat redan då. Syftet i detta arbete är att undersöka hur de processuella ramarna i resningsärenden påverkar hur utsagor bevisvärderas när resning sökts till nackdel för tilltalad på resningsgrunden ny omständighet eller bevis enligt 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB. Uppsatsen består i grunden av tre olika ämnesområden: resning, bevisrätt och utsagevärdering. I detta arbete sammanför jag dessa genom att ställa upp beviskedjemodeller. Till grund för beviskedjemodellerna studerar jag resningsförfarandets handläggningsregler och de möjliga presentationsformer, typfall, bevisen kan förekomma i ett resningsärenden. Med hjälp de processrättsliga begreppen processuellt rättsfaktum och materiellt rättsfaktum kommer jag fram till att det vid bevisvärderingen i resningsärenden förekommer dubbla rättsfaktum och dubbla slutliga bevisteman. Man kan då se att de nya materialet i resningsärendet är menat att styrka det slutliga processuella bevistemat, men att denna prövning inte är oberoende av materiella rättsfakta i det ursprungliga brottmålet. I detta arbete har jag visat att det går och hur man kan ställa upp bevisvärderingen av utsagor i resningsärenden till nackdel för tilltalad som beviskedjemodeller. Därutöver har jag bevisteoretiskt rett ut hur begreppen rättsfaktum, bevisfaktum och slutliga bevisteman kan tillämpas vid bevisvärderingen i resningsärenden. Till sist har jag även använt de beviskedjemodeller jag ställt upp på ett verkligt resningsfall där utsagebevisning var av avgörande betydelse för att resning till nackdel för tilltalad beviljades. Det visar att beviskedjemodellerna har en verklighetsförankring och praktiskt värde. / A re-trial constitutes an extreme situation in our legal system that is only meant to be used in rare cases where a judgment appears – in retrospect – to be materially incorrect. A granted application for a new trail cancels the legal force of the previous judgment, a situation that is normally unthinkable in procedural law. Just as in an ordinary criminal trial, the new evidence that has been brought forward as the basis for the re-trial application must be evaluated as evidence. In a petition for a re-trial, however, the evaluation of the evidence does not aim to decide the question of responsibility in the now challenged criminal judgment, but to assess the probability that the outcome of the previous criminal trial would have been different if the new material had already been available then. The purpose of this work is to examine how the procedural frameworks in re-trials affect how statements are evaluated as evidence when a rescission of a court case is sought to the detriment of the defendant on the grounds new circumstance or evidence according to 58 ch. 3 § par. 1 p. 2 RB. The essay is structured in three different subject areas: re-trials, law of evidence and statement evaluation. In this work, I bring these together by setting up evidence chain models. As a basis for the evidence chain models, I study the handling rules of the application procedure and the possible forms the evidence can be presented to the court in these cases. Using the concepts of procedural dispositive fact and material dispositive fact, I conclude that there are both double dispositive facts and final themes of proof in the evaluation of evidence in retrial cases. It can then be seen that the new material in the new trial case is meant to support the final procedural theme of proof, but that this examination is not independent of the material dispositive facts in the original criminal case. In this study, I have shown that it is possible to set up evaluation of statements and evidence in criminal cases to the detriment of the defendant as evidence chain models. In addition, I have clarified the theory of evidence of how the concepts of dispositive facts, evidentiary facts and final themes of proof can be applied in the evaluation of evidence in criminal cases. Finally, I have also used the chain of evidence models in a real prosecution case where a testimony was of decisive importance for the prosecution – to the defendant's detriment – to be granted. It shows that the chain of evidence models has a practical purpose.

Identiferoai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-521417
Date January 2024
CreatorsAllbäck, Fredrica
PublisherUppsala universitet, Juridiska institutionen
Source SetsDiVA Archive at Upsalla University
LanguageSwedish
Detected LanguageSwedish
TypeStudent thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text
Formatapplication/pdf
Rightsinfo:eu-repo/semantics/openAccess

Page generated in 0.003 seconds