Att barn blir utsatta för våld är i dagens samhälle inte ovanligt. Våld är ett komplicerat ämne att prata om med barn då barnen behöver lita på den som frågar, inte känna sig trängda och samtidigt åsidosätta sin lojalitet till en nära person för att våga berätta. Syftet med vår studie har varit att utifrån en triangulering, en kombination av kvalitativ och kvantitativ metod, undersöka hur yrkesverksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin arbetar i kontakten med barn för att upptäcka om barnet utsätts för våld i hemmet och att uppmärksamma om eventuellt glapp finns mellan riktlinjer och verklighet. Undersökningen gjordes genom en enkät med 23 svarande som redovisas genom en deskriptiv analys av de kvantitativa frågorna samt en innehållsanalys av de kvalitativa frågorna. Resultatet visar att yrkesverksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin idag frågar barn om de har utsatts för någon typ av våld när misstanke uppstår snarare än på rutin. Arbetsplatsens riktlinjer är bekanta för de flesta svarande och de vet hur de ska gå vidare om de får reda på att ett barn utsatts för våld. De yrkesverksammas upplevelser kring att fråga skiljer sig mellan olika typerna av våld och det är svårare att närma sig ämnet sexuellt våld än att prata om fysiskt våld. Trots olika svar på våra frågor kring att fråga om det förekommer våld i hemmet finns det ett genomgående tema: Det handlar om att fråga på ett sådant sätt att ingen känner sig trängd eller kränkt. / That children are exposed to violence is nothing unusual in the society of today. Violence is a complicated topic to talk about with children because the child has to trust the person who asks, not feel repressed and also, to tell someone about what has happened means to override their loyalty to a person close to them. The aim of our study has been, through a triangulation, a combination of qualitative and quantitative method, to investigate how the child and adolescent psychiatry work in the contact with children to discover if there is violence in the family, and whether they have knowledge of the workplace guidelines in the subject. The survey was conducted through a questionnaire with 23 respondents reported by a descriptive analysis of the quantitative material and a content analysis of the qualitative. The result shows that professionals in child and adolescent psychiatry today ask children if they have suffered any kind of violence when the suspicion arises rather than routine. Workplace guidelines are familiar to most respondents, and they know how they should proceed if they find out that a child is exposed to violence. The professionals' experiences on the issue differ between different types of violence and it is difficult to approach the topic of sexual violence than it is to talk about physical violence. Despite the various answers to our questions around the topic to ask if there is violence in the family, there is a consistent theme: It's all about to question in such a way that no one feels cornered or offended.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-48043 |
| Date | January 2017 |
| Creators | Andersberg, Evelina, Larsson, Johanna |
| Publisher | Karlstads universitet, Karlstads universitet |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0023 seconds