<p>Denna uppsats tar sikte på att utreda vad som krävs av borgenären för att han ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda vid preskriptionsavbrott samt hur KFM i Karlstad följer den praxis från HD som finns beträffande preskriptionsavbrott åstadkommet av gäldenären. Uppsatsen kan därför delas in i två delar där den första delen förklarar den svenska preskriptionslagstiftningen tillsammans med praxis från HD. Fokus ligger på preskriptionsavbrott åstadkommet av borgenären och den bevisbörda han då har. Både praxis och lagstiftning ger ett och samma svar, nämligen att det krävs av borgenären att han visar att de brev med preskriptionsavbrytande verkan som han sänt gäldenären även kommit fram till denne. Kan han inte bevisa detta anses fordran vara preskriberad.</p><p>I uppsatsens andra del studeras dels domar från HovR och dels beslut från KFM i Karlstad. Det visar sig att det i vissa fall räckt med att borgenären endast bevisar att han avsänt brev med preskriptionsavbrytande verkan till gäldenären för att han skall anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Han behöver således inte visa att breven verkligen kommit gäldenären tillhanda. Under våren 2007 kommer HD att ta upp ett fall där en borgenär skickat nio brev till en gäldenär utan att ett enda av dem kommit i retur, trots att gäldenären hävdar att han inte mottagit något brev. HovR över Skåne och Blekinge dömde till borgenärens fördel då de fann det osannolikt att inget av dessa nio brev kommit fram till gäldenären.</p><p>I kompletterande syfte har en undersökning även gjorts av rutinerna hos fem svenska inkassoföretag. Syftet med denna undersökning var att få veta vilka rutiner som finns kring registrering av utskick vid avsändande och vid eventuell returnering då det visat sig att ett utdrag från ett sådant register räckt för att bevisa att brev med preskriptionsavbrytande verkan skickats till gäldenären. Studien visade att samtliga utskick förses med en streckkod som läses av både vid avsändande och vid returnering. Dessutom sparas samtliga brev i sin helhet i en databas.</p><p>Uppsatsen avslutas med att jag redogör för mina egna åsikter och dessa kan kort sammanfattas med att jag inte anser att någon lagändring på området är nödvändig, men att domstolarna bör tolka lagen så att den materiella rätten bäst tillvaratas. Jag hoppas dessutom att HD fastställer ovan nämnda dom från HovR över Skåne och Blekinge då detta skulle innebära en betydligt mer human verklighet för borgenären.</p> / <p>The problem this study sets out to investigate is what a creditor has to do to achive an interruption of the period of limitation according to Swedish law and also if the authority of enforcement in Karlstad follows the practice from the Swedish supreme court. In order to do that the thesis is divided into two parts. In the first part the Swedish rules of limitation are explained with focus on interruption of the period of limitation and the creditor’s burden of proof. By law and in old cases from the Swedish supreme court it’s obvious that the creditor has to prove both that he has sent letters to the debtor and that the letters have reached the debtor. If he can’t prove this the period of limitation has expired.</p><p>The second part contains a study of verdicts from the court of appeal and the authority of enforcement in Karlstad. The results of the study are that in some cases it’s enough for a creditor to prove that he has sent the letters. He doesn’t have to prove that they have reached the debtor. In spring 2007 the Swedish supreme court will rule in a case concering a creditor that sent nine letters to the debtor without getting any of them in return, even though the debtor claimed that he had not recieved any letters. The court of appeal considered that the creditor had fulfilled his burden of proof only by proving that he sent the letters. The court found it unlikely that none of the letters had reached the debtor since they where sent to his address of national registration. Therefor the court considered the period of limitation interrupted.</p><p>As a complement a study has been made of the routines on five Swedish debt-collection agencies. The purpose with this study was to find out how the agencies register the letters they send out and get in return since extracts from these registers has been considered enough to prove that the letters have been sent to the debtor. The result of the study shows that every letter gets a unique bar-code which is registered when the letter is sent and also if it returns to the agency. A copy of every letter is also saved in a data base.</p><p>My opinion is that changes in the existing law of limitation aren’t necessary, but I also think that the courts must construe the law in order to look after the material rights. Furthermore I hope that the Swedish supreme court this spring will stipulate the above mentioned verdict from the court of appeal, since that would make things easier for the creditor in situations like the one in the case.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:kau-638 |
| Date | January 2007 |
| Creators | Magnusson, Martin |
| Publisher | Karlstad University, Faculty of Economic Sciences, Communication and IT |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0025 seconds