Den psykiska ohälsan har ökat mycket i Sverige de senaste åren och psykisk ohälsa är nu den största anledningen till långtidssjukskrivningar. Rehabiliteringsansvaret har tidigare varit mer inriktat på den fysiska miljön framför den psykosociala miljön. Rehabiliteringens syfte är ”att ge människor i yrkesverksam ålder hjälp att återvinna sin arbetsförmåga och beredas möjlighet att genom förvärvsarbete försörja sig själv”. Vad som ska göras och hur rehabiliteringen ska se ut när det kommer till psykisk ohälsa är inte lika självklart som när en anställd exempelvis har brutit en arm. I socialförsäkringsbalken och arbetsmiljölagen finns regler kring rehabiliteringsarbetet och lagen om anställningsskydd behandlar reglerna kring uppsägning av en arbetstagare. Ingen av lagarna innehåller detaljer kring rehabiliteringsarbetet. De mer detaljerade instruktionerna har framkommit genom rättspraxis från arbetsdomstolen. En sjuk arbetstagare har förstärkt anställningsskydd vilket gör att arbetsgivaren inte ska kunna säga upp en arbetstagare om arbetsgivaren inte först har fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet. Om arbetsgivaren har fullgjort sitt rehabiliteringsansvar är inte alltid helt självklart. Denna uppsats kommer att undersöka vad som krävs för att arbetsgivaren ska anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar, men även vilket ansvar arbetstagaren själv har samt vad som krävs för att en arbetsgivare ska kunna säga upp en psykiskt sjuk arbetstagare. För att svara på dessa frågor har lagstiftning, förarbeten samt rättspraxis undersökts och analyserats.

En grundläggande princip är att arbetsgivaren på ett företag har det yttersta ansvaret för sin verksamhet och sina anställda, även för vad som sker inom verksamheten. Då en arbetstagare vållar skada i tjänsten läggs ansvaret på arbetsgivaren, på grund av det så kallade principalansvaret. Ett principalansvar innebär i princip att man ansvarar för någon annans culpa (vårdslöshet eller oaktsamhet). Rättsutvecklingen till detta gick ut på att man skulle börja betrakta arbetsgivaren och arbetstagarna som en enhet. Detta skiljer sig från svensk skadeståndsrätt i allmänhet då var och en vanligtvis ansvarar för sina egna handlingar. Enligt Skadeståndslagen (1972:207) (SkL) 3:1 innebär principalansvaret att arbetsgivaren skall ersätta person eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och skada på grund av att arbetstagaren kränker någon som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, genom fel eller försummelse i tjänsten. Vidare i SkL 4:1 står det att arbetstagaren ansvarar för skada som han vållat genom fel eller försummelse i tjänsten, i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Syftet med denna uppsats har varit att studera hur långt arbetsgivarens principalansvar sträcker sig och syftet med det och även vad det är som krävs för att det skall inträda. Jag har även tittat närmare på vad rekvisiten ”arbetstagare” och ”i tjänsten” i SkL 3:1 och ”synnerliga skäl” i SkL 4:1 och vad de innebär och hur stort omfång de har. Vidare har uppsatsen visat i vilken omfattning arbetsgivarens principalansvar för skador arbetstagaren vållat kan leda till konsekvenser enligt LAS, såsom uppsägning/avsked.

<p>Denna uppsats utreder rättsläget avseende anställningskontrakt enligt A-SINK(artistkontrakt). En historisk återblick presenteras med förklaring av vilken lagstiftningsom var gällande innan lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. (A-SINK), trädde i kraft. Uppsatsen beskriver aktuell lagstiftning samt hur någraishockeyklubbar, med erfarenhet vad gäller artistkontrakt, ser på utvecklingen av ASINKsamt dess tillämpning.</p><p>A-SINK tillämpas för artister och idrottsutövare, bosatta i utlandet, som under enbegränsad tid vistas i Sverige för att bedriva idrott eller annat framförande. Dessa”artister” avlönas enligt speciella skatteregler. Exempelvis är skattesatsen för denskattskyldige 15 procent av den skattepliktiga inkomsten, vilket är en väsentligt lägreskattesats än vad som är frågan vid normal inkomstbeskattning enligtinkomstskattelagen. A-SINK är dock bara tillämplig för begränsat skattskyldiga somvistas i Sverige maximalt 183 dagar. Före den 1 januari 2010 utgjorde utbetalningarenligt A-SINK ej underlag för arbetsgivaravgifter.</p><p>Uppsatsen finner rättsläget kring A-SINK klart. En spelare får endast vistas i Sverigeunder 183 dagar, med vistelse avses övernattning. Ishockeyklubbarna anser att kontraktenligt A-SINK har utgjort en stor möjlighet, en möjlighet som dock har försämrats sedanden 1 januari 2010. Ett nettobaserat artistkontrakt utgör fortfarande en avsevärt lägrekostnad än ett nettobaserat kontrakt beskattat enligt IL. Vid en avtalad nettolön på900 000 kronor för sex månader uppgår kostnaden för ett artisktkontrakt till 55-60procent av kostnaden för ett nettokontrakt beskattat enligt IL. Avslutningsvis är det ocksåviktigt att återpåpeka att konsekvenserna av reformen per den 1 januari 2010 inte går attfinna i A-SINK utan härrör till socialavgiftslagen.</p>

Denna uppsats utreder rättsläget avseende anställningskontrakt enligt A-SINK(artistkontrakt). En historisk återblick presenteras med förklaring av vilken lagstiftningsom var gällande innan lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. (A-SINK), trädde i kraft. Uppsatsen beskriver aktuell lagstiftning samt hur någraishockeyklubbar, med erfarenhet vad gäller artistkontrakt, ser på utvecklingen av ASINKsamt dess tillämpning. A-SINK tillämpas för artister och idrottsutövare, bosatta i utlandet, som under enbegränsad tid vistas i Sverige för att bedriva idrott eller annat framförande. Dessa”artister” avlönas enligt speciella skatteregler. Exempelvis är skattesatsen för denskattskyldige 15 procent av den skattepliktiga inkomsten, vilket är en väsentligt lägreskattesats än vad som är frågan vid normal inkomstbeskattning enligtinkomstskattelagen. A-SINK är dock bara tillämplig för begränsat skattskyldiga somvistas i Sverige maximalt 183 dagar. Före den 1 januari 2010 utgjorde utbetalningarenligt A-SINK ej underlag för arbetsgivaravgifter. Uppsatsen finner rättsläget kring A-SINK klart. En spelare får endast vistas i Sverigeunder 183 dagar, med vistelse avses övernattning. Ishockeyklubbarna anser att kontraktenligt A-SINK har utgjort en stor möjlighet, en möjlighet som dock har försämrats sedanden 1 januari 2010. Ett nettobaserat artistkontrakt utgör fortfarande en avsevärt lägrekostnad än ett nettobaserat kontrakt beskattat enligt IL. Vid en avtalad nettolön på900 000 kronor för sex månader uppgår kostnaden för ett artisktkontrakt till 55-60procent av kostnaden för ett nettokontrakt beskattat enligt IL. Avslutningsvis är det ocksåviktigt att återpåpeka att konsekvenserna av reformen per den 1 januari 2010 inte går attfinna i A-SINK utan härrör till socialavgiftslagen.

Äganderätten är ett av de starkaste skydden som svenska medborgare idag åtnjuter. Denna rätt löper långt tillbaka i tiden och utgör därmed en viktig beståndsdel i ett fungerande och rättssäkert samhälle. Trots vikten och betydelsen av äganderätten kan fastighetsägares rätt att bruka och leva på sin jord i vissa fall kan begränsas. Vid inskränkning av äganderätten skall ersättning utgå enligt Regeringsformen 2 kap. 15 § 2 st, där det fastslås att den som blir utsatt skall vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Vid beräkningen av ersättningens storlek används expropriationslagens bestämmelser om ersättningsberäkning. Avsikten med dessa bestämmelser är att stärka positionen för den som blir utsatt och syftar till att likställa den enskilde fastighetsägarens ekonomiska ställning till vad den var innan inskränkningen. Då staten beslutar att upphäva, begränsa eller ta i anspråk särskild rätt till en fastighet benämns det som expropriation. Expropriationsförfarandet medför en för markägaren förvånansvärt svag ägarställning, då tvångsinlösen kan ske mot dennes vilja.   Författarna har i denna uppsats valt att genom att använda den traditionella rättsdogmatiska metoden klargöra om ersättningen vid expropriation beräknas på ett tillförlitlig rättssäkert och rättvist sätt. Syftet med studien är att belysa de problemområden som finns vid beräkning av expropriationsersättning och framförallt vilken påverkan dessa har på fastighetsägaren. I studien används miljöbalkens bestämmelser om bildande av naturreservat för att skapa en grundförståelse för expropriationsförfarandet. Därefter analyseras de problemområden som berör expropriation mer generellt.   I denna uppsats finner författarna att det huvudsakligen finns två stora problemområden gällande expropriation. Den första problematiken rör användandet av marknadsvärdesprincipen, där flertalet värderingsmodeller är godtyckliga. Detta leder ofta till väldigt stora skillnader i uppfattning om fastigheters värde. Den andra problematiken uppkommer vid användandet av schablonpåslag. I dagsläget förstärks en felaktig värdering genom att påslaget beräknas med grund i en marknadsvärdesbedömning, vilket inte är en rättvis modell. Författarna menar att en lösning på dessa problemområden vore att införa en skälighetsregel vilket skulle möjliggöra en förhoppningsvis mer träffsäker och rättvis beräkning av expropriationsersättning.

<p>Denna uppsats tar sikte på att utreda vad som krävs av borgenären för att han ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda vid preskriptionsavbrott samt hur KFM i Karlstad följer den praxis från HD som finns beträffande preskriptionsavbrott åstadkommet av gäldenären. Uppsatsen kan därför delas in i två delar där den första delen förklarar den svenska preskriptionslagstiftningen tillsammans med praxis från HD. Fokus ligger på preskriptionsavbrott åstadkommet av borgenären och den bevisbörda han då har. Både praxis och lagstiftning ger ett och samma svar, nämligen att det krävs av borgenären att han visar att de brev med preskriptionsavbrytande verkan som han sänt gäldenären även kommit fram till denne. Kan han inte bevisa detta anses fordran vara preskriberad.</p><p>I uppsatsens andra del studeras dels domar från HovR och dels beslut från KFM i Karlstad. Det visar sig att det i vissa fall räckt med att borgenären endast bevisar att han avsänt brev med preskriptionsavbrytande verkan till gäldenären för att han skall anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Han behöver således inte visa att breven verkligen kommit gäldenären tillhanda. Under våren 2007 kommer HD att ta upp ett fall där en borgenär skickat nio brev till en gäldenär utan att ett enda av dem kommit i retur, trots att gäldenären hävdar att han inte mottagit något brev. HovR över Skåne och Blekinge dömde till borgenärens fördel då de fann det osannolikt att inget av dessa nio brev kommit fram till gäldenären.</p><p>I kompletterande syfte har en undersökning även gjorts av rutinerna hos fem svenska inkassoföretag. Syftet med denna undersökning var att få veta vilka rutiner som finns kring registrering av utskick vid avsändande och vid eventuell returnering då det visat sig att ett utdrag från ett sådant register räckt för att bevisa att brev med preskriptionsavbrytande verkan skickats till gäldenären. Studien visade att samtliga utskick förses med en streckkod som läses av både vid avsändande och vid returnering. Dessutom sparas samtliga brev i sin helhet i en databas.</p><p>Uppsatsen avslutas med att jag redogör för mina egna åsikter och dessa kan kort sammanfattas med att jag inte anser att någon lagändring på området är nödvändig, men att domstolarna bör tolka lagen så att den materiella rätten bäst tillvaratas. Jag hoppas dessutom att HD fastställer ovan nämnda dom från HovR över Skåne och Blekinge då detta skulle innebära en betydligt mer human verklighet för borgenären.</p> / <p>The problem this study sets out to investigate is what a creditor has to do to achive an interruption of the period of limitation according to Swedish law and also if the authority of enforcement in Karlstad follows the practice from the Swedish supreme court. In order to do that the thesis is divided into two parts. In the first part the Swedish rules of limitation are explained with focus on interruption of the period of limitation and the creditor’s burden of proof. By law and in old cases from the Swedish supreme court it’s obvious that the creditor has to prove both that he has sent letters to the debtor and that the letters have reached the debtor. If he can’t prove this the period of limitation has expired.</p><p>The second part contains a study of verdicts from the court of appeal and the authority of enforcement in Karlstad. The results of the study are that in some cases it’s enough for a creditor to prove that he has sent the letters. He doesn’t have to prove that they have reached the debtor. In spring 2007 the Swedish supreme court will rule in a case concering a creditor that sent nine letters to the debtor without getting any of them in return, even though the debtor claimed that he had not recieved any letters. The court of appeal considered that the creditor had fulfilled his burden of proof only by proving that he sent the letters. The court found it unlikely that none of the letters had reached the debtor since they where sent to his address of national registration. Therefor the court considered the period of limitation interrupted.</p><p>As a complement a study has been made of the routines on five Swedish debt-collection agencies. The purpose with this study was to find out how the agencies register the letters they send out and get in return since extracts from these registers has been considered enough to prove that the letters have been sent to the debtor. The result of the study shows that every letter gets a unique bar-code which is registered when the letter is sent and also if it returns to the agency. A copy of every letter is also saved in a data base.</p><p>My opinion is that changes in the existing law of limitation aren’t necessary, but I also think that the courts must construe the law in order to look after the material rights. Furthermore I hope that the Swedish supreme court this spring will stipulate the above mentioned verdict from the court of appeal, since that would make things easier for the creditor in situations like the one in the case.</p>

<p>I denna uppsats behandlas förfarandet kring offentliga upphandlingen ur ett upphandlarperspektiv. Problemet som behandlas i uppsatsen grundar sig i komplexiteten i upphandlingsförfarandet med utgångspunkt i att antalet överprövningar successivt ökar med åren på området, något som har diskuterats som ett problem bland annat i flera rapporter från konkurrensverket, finansdepartementet och Stockholms handelskammare. Komplexiteten kring de upphandlingar som sker ute i landet har lett fram till uppsatsens syfte; att undersöka vad som är grunden till de problem som kan uppstå i upphandlingsförfarandet. Beror det på kunskapsbrist, oklar reglering, eller något annat? Detta har sedan även undersökts djupare genom en studie av Uppsala kommun.I denna uppsats så redogör jag först för upphandlingsförfarandet utifrån hur det ska gå till i och med gällande lagstiftning i LOU. Därefter presenterar jag de problem som har identifierats på området offentliga upphandlingar såsom; för detaljerad reglering, rättsosäkerhet, byråkratisk hantering, bristfälligt utformade förfrågningsunderlag och helt enkelt att regleringen kring upphandlingar inte följs. Sedan följer en studie av Uppsala kommun genom intervjuer med tjänstemän och en analys av de upphandlingsfall som har överprövats med bifall i Uppsala under 2008-mars 2010. Min studie pekar på att de identifierade problemen kring förfarandet offentliga upphandlingar i mångt och mycket återfinns även i Uppsala kommun. Orsaker till detta som jag har identifierat är brist på tid och kompetens att jobba igenom de 150-200 upphandlingar som sker i kommunen per år, avsaknad av domstolspraxis samt ett komplicerat regelverk. Vidare så införs det nu sommaren 2010 en förstärkning av rättsmedlen på området vilket troligtvis kommer att resultera i ett ännu knepigare förfarande, något som jag föreslår borde studeras vidare i akademiska arbeten.</p>

I denna uppsats behandlas förfarandet kring offentliga upphandlingen ur ett upphandlarperspektiv. Problemet som behandlas i uppsatsen grundar sig i komplexiteten i upphandlingsförfarandet med utgångspunkt i att antalet överprövningar successivt ökar med åren på området, något som har diskuterats som ett problem bland annat i flera rapporter från konkurrensverket, finansdepartementet och Stockholms handelskammare. Komplexiteten kring de upphandlingar som sker ute i landet har lett fram till uppsatsens syfte; att undersöka vad som är grunden till de problem som kan uppstå i upphandlingsförfarandet. Beror det på kunskapsbrist, oklar reglering, eller något annat? Detta har sedan även undersökts djupare genom en studie av Uppsala kommun.I denna uppsats så redogör jag först för upphandlingsförfarandet utifrån hur det ska gå till i och med gällande lagstiftning i LOU. Därefter presenterar jag de problem som har identifierats på området offentliga upphandlingar såsom; för detaljerad reglering, rättsosäkerhet, byråkratisk hantering, bristfälligt utformade förfrågningsunderlag och helt enkelt att regleringen kring upphandlingar inte följs. Sedan följer en studie av Uppsala kommun genom intervjuer med tjänstemän och en analys av de upphandlingsfall som har överprövats med bifall i Uppsala under 2008-mars 2010. Min studie pekar på att de identifierade problemen kring förfarandet offentliga upphandlingar i mångt och mycket återfinns även i Uppsala kommun. Orsaker till detta som jag har identifierat är brist på tid och kompetens att jobba igenom de 150-200 upphandlingar som sker i kommunen per år, avsaknad av domstolspraxis samt ett komplicerat regelverk. Vidare så införs det nu sommaren 2010 en förstärkning av rättsmedlen på området vilket troligtvis kommer att resultera i ett ännu knepigare förfarande, något som jag föreslår borde studeras vidare i akademiska arbeten.

Denna uppsats tar sikte på att utreda vad som krävs av borgenären för att han ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda vid preskriptionsavbrott samt hur KFM i Karlstad följer den praxis från HD som finns beträffande preskriptionsavbrott åstadkommet av gäldenären. Uppsatsen kan därför delas in i två delar där den första delen förklarar den svenska preskriptionslagstiftningen tillsammans med praxis från HD. Fokus ligger på preskriptionsavbrott åstadkommet av borgenären och den bevisbörda han då har. Både praxis och lagstiftning ger ett och samma svar, nämligen att det krävs av borgenären att han visar att de brev med preskriptionsavbrytande verkan som han sänt gäldenären även kommit fram till denne. Kan han inte bevisa detta anses fordran vara preskriberad. I uppsatsens andra del studeras dels domar från HovR och dels beslut från KFM i Karlstad. Det visar sig att det i vissa fall räckt med att borgenären endast bevisar att han avsänt brev med preskriptionsavbrytande verkan till gäldenären för att han skall anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Han behöver således inte visa att breven verkligen kommit gäldenären tillhanda. Under våren 2007 kommer HD att ta upp ett fall där en borgenär skickat nio brev till en gäldenär utan att ett enda av dem kommit i retur, trots att gäldenären hävdar att han inte mottagit något brev. HovR över Skåne och Blekinge dömde till borgenärens fördel då de fann det osannolikt att inget av dessa nio brev kommit fram till gäldenären. I kompletterande syfte har en undersökning även gjorts av rutinerna hos fem svenska inkassoföretag. Syftet med denna undersökning var att få veta vilka rutiner som finns kring registrering av utskick vid avsändande och vid eventuell returnering då det visat sig att ett utdrag från ett sådant register räckt för att bevisa att brev med preskriptionsavbrytande verkan skickats till gäldenären. Studien visade att samtliga utskick förses med en streckkod som läses av både vid avsändande och vid returnering. Dessutom sparas samtliga brev i sin helhet i en databas. Uppsatsen avslutas med att jag redogör för mina egna åsikter och dessa kan kort sammanfattas med att jag inte anser att någon lagändring på området är nödvändig, men att domstolarna bör tolka lagen så att den materiella rätten bäst tillvaratas. Jag hoppas dessutom att HD fastställer ovan nämnda dom från HovR över Skåne och Blekinge då detta skulle innebära en betydligt mer human verklighet för borgenären. / The problem this study sets out to investigate is what a creditor has to do to achive an interruption of the period of limitation according to Swedish law and also if the authority of enforcement in Karlstad follows the practice from the Swedish supreme court. In order to do that the thesis is divided into two parts. In the first part the Swedish rules of limitation are explained with focus on interruption of the period of limitation and the creditor’s burden of proof. By law and in old cases from the Swedish supreme court it’s obvious that the creditor has to prove both that he has sent letters to the debtor and that the letters have reached the debtor. If he can’t prove this the period of limitation has expired. The second part contains a study of verdicts from the court of appeal and the authority of enforcement in Karlstad. The results of the study are that in some cases it’s enough for a creditor to prove that he has sent the letters. He doesn’t have to prove that they have reached the debtor. In spring 2007 the Swedish supreme court will rule in a case concering a creditor that sent nine letters to the debtor without getting any of them in return, even though the debtor claimed that he had not recieved any letters. The court of appeal considered that the creditor had fulfilled his burden of proof only by proving that he sent the letters. The court found it unlikely that none of the letters had reached the debtor since they where sent to his address of national registration. Therefor the court considered the period of limitation interrupted. As a complement a study has been made of the routines on five Swedish debt-collection agencies. The purpose with this study was to find out how the agencies register the letters they send out and get in return since extracts from these registers has been considered enough to prove that the letters have been sent to the debtor. The result of the study shows that every letter gets a unique bar-code which is registered when the letter is sent and also if it returns to the agency. A copy of every letter is also saved in a data base. My opinion is that changes in the existing law of limitation aren’t necessary, but I also think that the courts must construe the law in order to look after the material rights. Furthermore I hope that the Swedish supreme court this spring will stipulate the above mentioned verdict from the court of appeal, since that would make things easier for the creditor in situations like the one in the case.

En bostadsrätt omfattar ett medlemskap i en ekonomisk förening och ger nyttjanderätt till en lägenhet. Detta innebär att bostadsrätten inte är något materiellt utan just en andel i föreningen, vilken bland annat innefattar upplåtelse av en lägenhet att nyttja mot ersättning, i det hus som ägs av föreningen, men också del i föreningens tillgångar och skulder. I Sverige förmedlas årligen över hundra tusen bostadsrätter via fastighetsmäklare. Olikt en fastighetsöverlåtelse finns vid överlåtelse av bostadsrätt tre intressenter, i form av köpare, säljare och bostadsrättsförening. Fastighetsmäklaren är ytterligare en part som ska fungera som en oberoende mellanman i relationen mellan säljaren och köparen. Fastighets- mäklarens roll i överlåtelseprocessen är central och dennes arbete regleras genom fastighetsmäklarlagen, där regler om bland annat god fastighetsmäklarsed, omsorgsplikt, samt rådgivnings- och upplysningsskyldighet återfinns. Denna uppsats syftar till att ur ett fastighetsmäklarperspektiv utreda och tydliggöra gällande rätt inom området för mäklarens rådgivnings- och upplysningsskyldighet vid överlåtelse av bostadsrätt. I min studie av förmedlingsprocessen för bostadsrätter har jag kunnat identifiera ett antal områden där kraven på fastighetsmäklarens agerande behöver tydliggöras. Uppsatsen har koncentrerats till det ansvar som vilar på fastighetsmäklaren gällande råd och upplysningar om föreningens ekonomi och stadgar, skyldigheten att upplysa köparen om ansvaret att undersöka bostadsrätten, samt vad en sådan undersökning omfattar. Mäklarnas tillämpning av reglerna i fastighetsmäklarlagen är, vid förmedling av bostadsrätt, i stor utsträckning förenklad och anpassad efter hur förmedlingsprocessen vid fastighetsöverlåtelser går till. Det finns i och med detta ett behov av att fastighetsmäklarna anpassar sina råd, upplysningar och sin information efter de särskilda regler och förhållanden som råder för bostadsrätter. Detta gäller inte minst mäklarens upplysning om köparens ansvar att undersöka bostadsrätten.