För att skadeståndsansvar ska vara aktuellt krävs att culpa föreligger, någon ska ha vållat någon annan en skada genom en vårdslös handling. Skadeståndsansvar kan även vara aktuellt trots att inte vårdslöshet eller uppsåt har förekommit, exempelvis vid strikt ansvar. Principalansvaret är ett ansvar som innebär ansvar för annans vållande, en arbetsgivares ansvar för sina arbetstagares oaktsamma handlingar i tjänsten enligt 3:1 skadeståndslagen (1972:207) (SkL). För att kunna avgränsa ansvaret krävs ett klargörande av vem som är arbetstagare och om skadan har inträffat i tjänsten.Arbetstagarbegreppet utvidgas genom 6:5 SkL och även för den som inte är arbetstagare i civilrättslig mening kan principalansvar föreligga. Enligt 6:5 p. 3 SkL jämställs någon med arbetstagare ”som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande”. Principalansvarets omfattning enligt regeln är dock otydlig.En ideell förening är en vanligt förekommande associationsform i Sverige. Hur ansvaret i föreningen ska fördelas mellan föreningen och en medlem i en situation där en medlem vållat tredje man skada är inte självklar. För bedömningen om en skada har skett ”i tjänsten”, inom den uppgift någon i den ideella föreningen utför, krävs en bedömning av förutom culpa, möjlighet till utövande av kontroll från principalens sida samt i vilken mån förutsebarhet att en skada kan inträffa finns. Det krävs också att en skadevållande handling har direkt samband till idrottsutövningen. Den begränsade omfattningen av praxis inom området leder till luckor om tolkning och tillämpning av principalansvaret enligt 6:5 p. 3 SkL.En komparativ studie mellan det svenska och det norska rättssystemet ger ett vidare perspektiv av principalansvaret. Norsk rätt preciserar på ett tydligare sätt bland annat vem som är att anse vara arbetstagare och vem som är att anse vara arbetsgivare. I en sådan situation skulle den svenska rätten kunna hämta ledning i tolkningen från den norska rätten.

En grundläggande princip är att arbetsgivaren på ett företag har det yttersta ansvaret för sin verksamhet och sina anställda, även för vad som sker inom verksamheten. Då en arbetstagare vållar skada i tjänsten läggs ansvaret på arbetsgivaren, på grund av det så kallade principalansvaret. Ett principalansvar innebär i princip att man ansvarar för någon annans culpa (vårdslöshet eller oaktsamhet). Rättsutvecklingen till detta gick ut på att man skulle börja betrakta arbetsgivaren och arbetstagarna som en enhet. Detta skiljer sig från svensk skadeståndsrätt i allmänhet då var och en vanligtvis ansvarar för sina egna handlingar. Enligt Skadeståndslagen (1972:207) (SkL) 3:1 innebär principalansvaret att arbetsgivaren skall ersätta person eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och skada på grund av att arbetstagaren kränker någon som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, genom fel eller försummelse i tjänsten. Vidare i SkL 4:1 står det att arbetstagaren ansvarar för skada som han vållat genom fel eller försummelse i tjänsten, i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Syftet med denna uppsats har varit att studera hur långt arbetsgivarens principalansvar sträcker sig och syftet med det och även vad det är som krävs för att det skall inträda. Jag har även tittat närmare på vad rekvisiten ”arbetstagare” och ”i tjänsten” i SkL 3:1 och ”synnerliga skäl” i SkL 4:1 och vad de innebär och hur stort omfång de har. Vidare har uppsatsen visat i vilken omfattning arbetsgivarens principalansvar för skador arbetstagaren vållat kan leda till konsekvenser enligt LAS, såsom uppsägning/avsked.

According to Swedish law, the employer's vicarious liability is regulated in Chapter 3, paragraph 1 of the Tort Liability Act. According to this paragraph, employers are liable for damages and injuries caused by employees in the course of their employment. The vicarious liability has several important functions, such as ensuring that injured parties receive compensation for damages or injuries caused by employees and encouraging employers to take preventive action to ensure that employees do not cause damages or injuries. Since vicarious liability has a significant impact on the ability of individuals to obtain compensation, or the obligation to compensate, its reach is an important issue not only for employers. The focus of the essay is on the limitation of the vicarious liability that the criterion "in the course of the employment" constitutes. The objective of the essay is to investigate and analyse how this criterion should be assessed in Swedish law.  The investigation is mainly made through a closer look into the preparatory works and case law of the subject. Which actions are performed "in the course of employment" varies depending on the circumstances in the specific case. When assessing the circumstances, some factors are more important than others. By identifying these factors, it is easier to know how restrictive or extensive "in course of the employment" should be interpreted. Of less importance for the interpretation of "in the course of the employment" is which category the damage or injury belongs to.

Personer under 15 år kan inte straffrättsligt bli ansvariga för brott de begått i enlighet med 1 kap 6§ BrB. Däremot kan en civilrättslig process gällande skadeståndsrättsligt anspråk bli aktuell i princip oberoende av skadevållarens ålder. Huvudregeln är alltså att barn kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som en vuxen om de anses ha vållat skada. De större utmärkande skillnaderna mellan att hålla ett barn jämfört med en vuxen skadeståndsskyldig är att det görs en så kallad skälighetsbedömning när det gäller barn och även vid bedömning av barns culpa tar man mindre hänsyn till de subjektiva kriterierna. I denna uppsats utreds vårdnadshavarens ansvar enligt 3 kap. 5§ skadeståndslagen som infördes år 2010. Denna reglering innebär att föräldrar kan blir skadeståndsansvariga för skador som deras barn orsakar genom brott samt genom tillsynsansvaret som regleras i 6 kap. 2§ föräldrabalken. Denna paragraf reglerar att vårdnadshavaren skall ge barnet den tillsyn och uppsikt det behöver medhänsyn till ålder, utveckling och övriga omständigheter för att hindra skadevållande handlingar. Skillnaden mellan dessa respektive lagregler gällande att vårdnadshavaren skall anses vara skadeståndsansvarig är att den förra förutsätter att barnet begått ett brott och förutsätter heller ej culpa medan den senare inte gör det.

No description available.

No description available.

The gig economy has made it possible for individuals to capitalize on the surplus value in a product or their spare time. However, the companies who operate in the gig economy see themselves as tech companies and state that they only provide an intermediary platform where a customer and a gig worker can meet. Other than that, they don’t assume any responsibility for the performance of the service. This position is also possible to discern in the companies terms of service, who the customer needs to accept to be able to use the platform.                        Tort law states a vicarious liability in general for the employees of the company. However, this raises the question regarding who is to be seen as a worker.  Therefore, the purpose of this thesis is to place the gig economy in the context of traditional tort law. As this is a new societal phenomenon, it is of interest to further analyze the socio-economic consequences of the result.                        To fulfill the purpose, the thesis applies the accepted legal sources, namely, legislation and its legislative history, court practice and literature of jurisprudence. The legislation does not define the term worker, therefore other legal sources need to be applied. Necessary material from doctrine and practice is also used in the description of whether contractual clauses can be adjusted. This material then forms the basis for a concrete application of the law. Based on this result, a legal economic perspective is then applied to answer whether the current legal situation entails an effective cost distribution in society.                       Gig work as such is not a uniform type of work but consists of two different categories that are also sorted into sub-categories that also differ depending on the platform. However, the vicarious liability should be possible to apply in all cases. What has mainly led to that conclusion is that the financial reasons behind the vicarious liability must have a material effect.                          In two cases vicarious liability has not been applicable due to the effect of the companies terms of service. In the first case since the cost of damage is likely to be of a low value. Therefore, no intervening effect occurs. In the second case, compensation is already paid to the injured party as in these cases there is a requirement that the gig worker has valid insurance.                       The gig economy consists of various possibilities for the principal to monitor the work. This creates an incentive for the gig worker to exercise the necessary caution as otherwise he or she risks losing his job. Thus, an overall economic efficiency arises in society as the platform can internalize this cost within the company instead of placing it on the injured party hence the worker assumes to be insolvent under a rule of personal liability. Surprisingly, the companies in those cases where a rule of personal liability occurs are also the ones who take the most measures to prevent injury. However, the worker assumes to demand to be compensated for the risks that he or she undertakes. Therefore, the cost of production increase and economic welfare decline as a result as the companies needs to charge higher prices.

<p>I dag finns ett stort antal konsultföretag som bygger hela sin näringsverksamhet på att sälja tjänster. Ett problem som kan uppstå är om en arbetstagare på konsultföretaget röjer en kunds företagshemligheter.</p><p>För att lösa problemet måste en utredning om vad ett anställningsavtal ska innehålla, lojalitetspliktens betydelse, vad som är en företagshemlighet, vem som bär ansvaret för röjande av företagshemligheter och skadeståndslagen med principalansvaret redas ut. I anställningsavtalet kan en arbetsgivare skriva in klausuler om ytterligare lojalitet än den som uppstår då två parter ingår avtal.</p><p>En företagshemlighet är all information som en näringsidkare håller hemlig som kan orsaka skada för näringsidkaren om den röjs. Det är enbart den som röjer företagshemligheten som bär ansvaret och ska dömas för brott enligt lagen om företagshemligheter.</p><p>När en skada har skett uppkommer ett ersättningsanspråk. Om en arbetstagare vållar en skada i tjänsten ska arbetsgivaren ersätta skadan enligt principalansvaret. Skadeståndet kan flyttas över till arbetstagaren om rekvisiten för det uppfylls.</p><p>Den skada som uppkommer för kunden är en ren förmögenhetsskada och det är arbetsgivaren som, enligt principalansvaret, ska stå för ersättningen till den skadedrabbade kunden. Den som bär ansvaret för själva skadan är arbetstagaren.</p><p>Arbetsgivaren kan dock, i anställningsavtalet, friskriva sig mot skador som arbetstagaren vållar en medkontrahent till arbetsgivaren. Villkoret i anställningsavtalet måste stadga att arbetstagaren blir ersättningsskyldig gentemot arbetsgivaren.</p>

I dag finns ett stort antal konsultföretag som bygger hela sin näringsverksamhet på att sälja tjänster. Ett problem som kan uppstå är om en arbetstagare på konsultföretaget röjer en kunds företagshemligheter. För att lösa problemet måste en utredning om vad ett anställningsavtal ska innehålla, lojalitetspliktens betydelse, vad som är en företagshemlighet, vem som bär ansvaret för röjande av företagshemligheter och skadeståndslagen med principalansvaret redas ut. I anställningsavtalet kan en arbetsgivare skriva in klausuler om ytterligare lojalitet än den som uppstår då två parter ingår avtal. En företagshemlighet är all information som en näringsidkare håller hemlig som kan orsaka skada för näringsidkaren om den röjs. Det är enbart den som röjer företagshemligheten som bär ansvaret och ska dömas för brott enligt lagen om företagshemligheter. När en skada har skett uppkommer ett ersättningsanspråk. Om en arbetstagare vållar en skada i tjänsten ska arbetsgivaren ersätta skadan enligt principalansvaret. Skadeståndet kan flyttas över till arbetstagaren om rekvisiten för det uppfylls. Den skada som uppkommer för kunden är en ren förmögenhetsskada och det är arbetsgivaren som, enligt principalansvaret, ska stå för ersättningen till den skadedrabbade kunden. Den som bär ansvaret för själva skadan är arbetstagaren. Arbetsgivaren kan dock, i anställningsavtalet, friskriva sig mot skador som arbetstagaren vållar en medkontrahent till arbetsgivaren. Villkoret i anställningsavtalet måste stadga att arbetstagaren blir ersättningsskyldig gentemot arbetsgivaren.

Internet och sociala medier är ett växande fenomen. Det finns idag möjlighet att ständigt varauppkopplad och uppdaterad inom allt som sker runt om i världen. Allt från direktsändanyhetsuppdateringar till de mest banala vardagsbilder florerar och fyller våra smarta telefoneroch datorer. Även företag har upptäckt möjligheten att enkelt sprida information och prisvärdmarknadsföring.Med dessa möjligheter följer även risker och skadegörande handlingar. Kränkningar och hotsom sprids på olika sociala medier är ett ökande problem som sprider osäkerhet hosmänniskor. I januari 2018 infördes den nya lagen olaga integritetsintrång, en början på ennutidsanpassad lagstiftning. Lagens syfte är att täcka upp för vad brottet förtal inte behandlar.Vi redogör för vad införandet av lagen kan ge upphov till för konkreta förändringar samtmöjlig fortsatt utveckling.En stor del av uppsatsen handlar om fall där arbetstagare kränker någon på sociala medier iantingen tjänsten eller på ett av arbetsplatsens medier. Gällande detta finns det enligt oss enstor osäkerhet i ansvarsfrågan. Det finns inget tydligt rättssubjekt att kräva ersättning av. Viredogör i vår uppsats för de yttersta gränserna för när det finns möjlighet att ansvara för någonannans handling på sociala medier.Den slutsats som dras är att det nu blir enklare att bli dömd för kränkande publiceringar påsociala medier. Tidigare tänjdes rekvisiten i förtal till sitt yttersta för att skydda den utsatta.Tack vare olaga integritetsintrång finns det nu anpassade paragrafer, till de brott som begås påinternet och sociala medier, för domstolarna att döma utifrån. Det är upp till framtiden attutvisa hur dessa domar kommer att se ut.