No description available.

<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa <strong>gällande rätt</strong> inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som <strong>särskilda skäl, </strong>har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. och <em>Preskriptionslagen</em>. Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskription av skattefordringar kan vara att lagen är tydlig och det endast är <strong>särskilda skäl</strong> som kräver ytterligare tolkning, på så vis är lagen lättare att tillämpa och förstå än <em>Preskriptionslagen</em>.</p><p> </p><p><em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. reglerar preskriptionstid för skattefordringar på fem år från utgången av kalenderåret skatten förföll till betalning. Tidigare reglerades skattefordringar i två lagar, <em>Uppbördslagen</em> och <em>Preskriptionsförordningen,</em> vilket medförde att <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. infördes för att få enhetliga regler för preskription av skattefordringar. Preskriptionsförlängning kan ske när det skattskyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet<strong> stadigvarande vistas utomlands </strong>som nästan endast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om <strong>särskilda skäl</strong> inte föreligger.</p><p> </p><p>Både <em>Preskriptionslagen</em> och <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. har nästan samma syfte som är att skapa enhetliga regler, de härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål. Skillnaden är att det är olika sorters fordringar som regleras i de båda lagarna, olika längd på preskriptionstiden och sättet som preskriptionstiden förlängs på är olika.</p><p> </p><p>I jämförelsen mellan <em>Preskriptionslagen</em> och <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket även är kostsamt. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten ökar. Det är enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden med hjälp av preskriptionsavbrott enligt <em>Preskriptionslagen</em>.</p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa gällande rätt inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som särskilda skäl, har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan Lagen om preskription av skattefordringar m.m. och Preskriptionslagen. Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskription av skattefordringar kan vara att lagen är tydlig och det endast är särskilda skäl som kräver ytterligare tolkning, på så vis är lagen lättare att tillämpa och förstå än Preskriptionslagen.   Lagen om preskription av skattefordringar m.m. reglerar preskriptionstid för skattefordringar på fem år från utgången av kalenderåret skatten förföll till betalning. Tidigare reglerades skattefordringar i två lagar, Uppbördslagen och Preskriptionsförordningen, vilket medförde att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. infördes för att få enhetliga regler för preskription av skattefordringar. Preskriptionsförlängning kan ske när det skattskyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet stadigvarande vistas utomlands som nästan endast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om särskilda skäl inte föreligger.   Både Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har nästan samma syfte som är att skapa enhetliga regler, de härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål. Skillnaden är att det är olika sorters fordringar som regleras i de båda lagarna, olika längd på preskriptionstiden och sättet som preskriptionstiden förlängs på är olika.   I jämförelsen mellan Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket även är kostsamt. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten ökar. Det är enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden med hjälp av preskriptionsavbrott enligt Preskriptionslagen.

<p>Denna uppsats tar sikte på att utreda vad som krävs av borgenären för att han ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda vid preskriptionsavbrott samt hur KFM i Karlstad följer den praxis från HD som finns beträffande preskriptionsavbrott åstadkommet av gäldenären. Uppsatsen kan därför delas in i två delar där den första delen förklarar den svenska preskriptionslagstiftningen tillsammans med praxis från HD. Fokus ligger på preskriptionsavbrott åstadkommet av borgenären och den bevisbörda han då har. Både praxis och lagstiftning ger ett och samma svar, nämligen att det krävs av borgenären att han visar att de brev med preskriptionsavbrytande verkan som han sänt gäldenären även kommit fram till denne. Kan han inte bevisa detta anses fordran vara preskriberad.</p><p>I uppsatsens andra del studeras dels domar från HovR och dels beslut från KFM i Karlstad. Det visar sig att det i vissa fall räckt med att borgenären endast bevisar att han avsänt brev med preskriptionsavbrytande verkan till gäldenären för att han skall anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Han behöver således inte visa att breven verkligen kommit gäldenären tillhanda. Under våren 2007 kommer HD att ta upp ett fall där en borgenär skickat nio brev till en gäldenär utan att ett enda av dem kommit i retur, trots att gäldenären hävdar att han inte mottagit något brev. HovR över Skåne och Blekinge dömde till borgenärens fördel då de fann det osannolikt att inget av dessa nio brev kommit fram till gäldenären.</p><p>I kompletterande syfte har en undersökning även gjorts av rutinerna hos fem svenska inkassoföretag. Syftet med denna undersökning var att få veta vilka rutiner som finns kring registrering av utskick vid avsändande och vid eventuell returnering då det visat sig att ett utdrag från ett sådant register räckt för att bevisa att brev med preskriptionsavbrytande verkan skickats till gäldenären. Studien visade att samtliga utskick förses med en streckkod som läses av både vid avsändande och vid returnering. Dessutom sparas samtliga brev i sin helhet i en databas.</p><p>Uppsatsen avslutas med att jag redogör för mina egna åsikter och dessa kan kort sammanfattas med att jag inte anser att någon lagändring på området är nödvändig, men att domstolarna bör tolka lagen så att den materiella rätten bäst tillvaratas. Jag hoppas dessutom att HD fastställer ovan nämnda dom från HovR över Skåne och Blekinge då detta skulle innebära en betydligt mer human verklighet för borgenären.</p> / <p>The problem this study sets out to investigate is what a creditor has to do to achive an interruption of the period of limitation according to Swedish law and also if the authority of enforcement in Karlstad follows the practice from the Swedish supreme court. In order to do that the thesis is divided into two parts. In the first part the Swedish rules of limitation are explained with focus on interruption of the period of limitation and the creditor’s burden of proof. By law and in old cases from the Swedish supreme court it’s obvious that the creditor has to prove both that he has sent letters to the debtor and that the letters have reached the debtor. If he can’t prove this the period of limitation has expired.</p><p>The second part contains a study of verdicts from the court of appeal and the authority of enforcement in Karlstad. The results of the study are that in some cases it’s enough for a creditor to prove that he has sent the letters. He doesn’t have to prove that they have reached the debtor. In spring 2007 the Swedish supreme court will rule in a case concering a creditor that sent nine letters to the debtor without getting any of them in return, even though the debtor claimed that he had not recieved any letters. The court of appeal considered that the creditor had fulfilled his burden of proof only by proving that he sent the letters. The court found it unlikely that none of the letters had reached the debtor since they where sent to his address of national registration. Therefor the court considered the period of limitation interrupted.</p><p>As a complement a study has been made of the routines on five Swedish debt-collection agencies. The purpose with this study was to find out how the agencies register the letters they send out and get in return since extracts from these registers has been considered enough to prove that the letters have been sent to the debtor. The result of the study shows that every letter gets a unique bar-code which is registered when the letter is sent and also if it returns to the agency. A copy of every letter is also saved in a data base.</p><p>My opinion is that changes in the existing law of limitation aren’t necessary, but I also think that the courts must construe the law in order to look after the material rights. Furthermore I hope that the Swedish supreme court this spring will stipulate the above mentioned verdict from the court of appeal, since that would make things easier for the creditor in situations like the one in the case.</p>

Whiplash is a bodily injury, where the person that is injured is subjected to force towards the neck, mainly in traffic accidents. Even low speed accidents can cause severe damage due to the complicated muscle and nerve structure of the neck. Symptoms range from neck aches and headaches to numb fingers and this makes the Whiplash injury difficult to diagnose. Whiplash is also a treacherous injury due to the fact that the symptoms can not be objectively verified. The principal symptom of the injury is pain, which is to its nature highly subjective. One problem that is fairly unique for Whiplash is that it can take several years for the injury to expose itself. The starting point for the essay is to examine what kind of problems that might, given the unique character of Whiplash, present themselves to the victim of Whiplash. The problem of verifying the symptoms objectively, and the fact that more than 90% of the people subjected to this kind of injury manage to recover, means that the remaining 10% are viewed sceptically by the insurance companies. These persons often claim that the injury of Whiplash is due to a different, competing incident. The right to compensation, in case of an accident, is a fundamental pillar of the Swedish welfare society. Few people would object to this, but the general perception is also that compensation should not be paid to anyone that has not been subjected to an injury. However, this pose a problem to the Whiplash victim, where a significant amount of time often passes before the pain caused by the injury reveals itself. The requirements placed by the courts on the burden of proof, and whom is responsible for obtaining this evidence, are questions that naturally arises in Whiplash related dis-putes. The verdict of the courts is often based on the medical evaluation provided by the arguing parties. Unfortunately the opinions of the various doctors involved are often contradictory. A consequence caused by the fact that a long time may pass before the Whiplash related pains reveal themselves is that the statute of limitation may have expired before the injured person has a possibility to pursue a claim of compensation in court. The 31 § (ex 28 §) of the Swedish traffic regulation is not very clear on this issue and only states that the statute of limitations relating to traffic accidents are three and ten years respectively. The start of the limitation period occurs when the person wishing to file a claim has sufficient knowledge to do so. What is meant by sufficient knowledge is not further specified in paragraph 31 TSL; this has been left in the hands of the court to decide. Until recently the verdicts of the court have often been in favour of the in-surance companies. This in the sense that the statute of limitation was considered to start at the time of the accident; a point in time that could easily be objectively verified. This had the unfortunate consequence of often leaving Whiplash victims in a position where they would be facing a fait accompli, i.e. of having their claims rejected due to the statute of limitation. One could say that a conflict existed between the injured person’s need for compensation and the insurance companies’ need of settling insurance claims in a quick an orderly fashion. However, in recent years the Swedish Supreme Court has made several rulings to specify what is meant by “sufficient knowledge”. Unfortunately these problems show no signs of becoming less relevant, with the amount of accidents resulting in Whiplash injuries estimated to amount to more than half of the 60 000 cases of personal injuries reported to the Swedish insurance compa-nies in 2003.

Denna uppsats tar sikte på att utreda vad som krävs av borgenären för att han ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda vid preskriptionsavbrott samt hur KFM i Karlstad följer den praxis från HD som finns beträffande preskriptionsavbrott åstadkommet av gäldenären. Uppsatsen kan därför delas in i två delar där den första delen förklarar den svenska preskriptionslagstiftningen tillsammans med praxis från HD. Fokus ligger på preskriptionsavbrott åstadkommet av borgenären och den bevisbörda han då har. Både praxis och lagstiftning ger ett och samma svar, nämligen att det krävs av borgenären att han visar att de brev med preskriptionsavbrytande verkan som han sänt gäldenären även kommit fram till denne. Kan han inte bevisa detta anses fordran vara preskriberad. I uppsatsens andra del studeras dels domar från HovR och dels beslut från KFM i Karlstad. Det visar sig att det i vissa fall räckt med att borgenären endast bevisar att han avsänt brev med preskriptionsavbrytande verkan till gäldenären för att han skall anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Han behöver således inte visa att breven verkligen kommit gäldenären tillhanda. Under våren 2007 kommer HD att ta upp ett fall där en borgenär skickat nio brev till en gäldenär utan att ett enda av dem kommit i retur, trots att gäldenären hävdar att han inte mottagit något brev. HovR över Skåne och Blekinge dömde till borgenärens fördel då de fann det osannolikt att inget av dessa nio brev kommit fram till gäldenären. I kompletterande syfte har en undersökning även gjorts av rutinerna hos fem svenska inkassoföretag. Syftet med denna undersökning var att få veta vilka rutiner som finns kring registrering av utskick vid avsändande och vid eventuell returnering då det visat sig att ett utdrag från ett sådant register räckt för att bevisa att brev med preskriptionsavbrytande verkan skickats till gäldenären. Studien visade att samtliga utskick förses med en streckkod som läses av både vid avsändande och vid returnering. Dessutom sparas samtliga brev i sin helhet i en databas. Uppsatsen avslutas med att jag redogör för mina egna åsikter och dessa kan kort sammanfattas med att jag inte anser att någon lagändring på området är nödvändig, men att domstolarna bör tolka lagen så att den materiella rätten bäst tillvaratas. Jag hoppas dessutom att HD fastställer ovan nämnda dom från HovR över Skåne och Blekinge då detta skulle innebära en betydligt mer human verklighet för borgenären. / The problem this study sets out to investigate is what a creditor has to do to achive an interruption of the period of limitation according to Swedish law and also if the authority of enforcement in Karlstad follows the practice from the Swedish supreme court. In order to do that the thesis is divided into two parts. In the first part the Swedish rules of limitation are explained with focus on interruption of the period of limitation and the creditor’s burden of proof. By law and in old cases from the Swedish supreme court it’s obvious that the creditor has to prove both that he has sent letters to the debtor and that the letters have reached the debtor. If he can’t prove this the period of limitation has expired. The second part contains a study of verdicts from the court of appeal and the authority of enforcement in Karlstad. The results of the study are that in some cases it’s enough for a creditor to prove that he has sent the letters. He doesn’t have to prove that they have reached the debtor. In spring 2007 the Swedish supreme court will rule in a case concering a creditor that sent nine letters to the debtor without getting any of them in return, even though the debtor claimed that he had not recieved any letters. The court of appeal considered that the creditor had fulfilled his burden of proof only by proving that he sent the letters. The court found it unlikely that none of the letters had reached the debtor since they where sent to his address of national registration. Therefor the court considered the period of limitation interrupted. As a complement a study has been made of the routines on five Swedish debt-collection agencies. The purpose with this study was to find out how the agencies register the letters they send out and get in return since extracts from these registers has been considered enough to prove that the letters have been sent to the debtor. The result of the study shows that every letter gets a unique bar-code which is registered when the letter is sent and also if it returns to the agency. A copy of every letter is also saved in a data base. My opinion is that changes in the existing law of limitation aren’t necessary, but I also think that the courts must construe the law in order to look after the material rights. Furthermore I hope that the Swedish supreme court this spring will stipulate the above mentioned verdict from the court of appeal, since that would make things easier for the creditor in situations like the one in the case.

No description available.

<p>Whiplash is a bodily injury, where the person that is injured is subjected to force towards the neck, mainly in traffic accidents. Even low speed accidents can cause severe damage due to the complicated muscle and nerve structure of the neck. Symptoms range from neck aches and headaches to numb fingers and this makes the Whiplash injury difficult to diagnose. Whiplash is also a treacherous injury due to the fact that the symptoms can not be objectively verified. The principal symptom of the injury is pain, which is to its nature highly subjective. One problem that is fairly unique for Whiplash is that it can take several years for the injury to expose itself.</p><p>The starting point for the essay is to examine what kind of problems that might, given the unique character of Whiplash, present themselves to the victim of Whiplash. The problem of verifying the symptoms objectively, and the fact that more than 90% of the people subjected to this kind of injury manage to recover, means that the remaining 10% are viewed sceptically by the insurance companies. These persons often claim that the injury of Whiplash is due to a different, competing incident. The right to compensation, in case of an accident, is a fundamental pillar of the Swedish welfare society. Few people would object to this, but the general perception is also that compensation should not be paid to anyone that has not been subjected to an injury. However, this pose a problem to the Whiplash victim, where a significant amount of time often passes before the pain caused by the injury reveals itself. The requirements placed by the courts on the burden of proof, and whom is responsible for obtaining this evidence, are questions that naturally arises in Whiplash related dis-putes. The verdict of the courts is often based on the medical evaluation provided by the arguing parties. Unfortunately the opinions of the various doctors involved are often contradictory.</p><p>A consequence caused by the fact that a long time may pass before the Whiplash related pains reveal themselves is that the statute of limitation may have expired before the injured person has a possibility to pursue a claim of compensation in court. The 31 § (ex 28 §) of the Swedish traffic regulation is not very clear on this issue and only states that the statute of limitations relating to traffic accidents are three and ten years respectively. The start of the limitation period occurs when the person wishing to file a claim has sufficient knowledge to do so. What is meant by sufficient knowledge is not further specified in paragraph 31 TSL; this has been left in the hands of the court to decide. Until recently the verdicts of the court have often been in favour of the in-surance companies. This in the sense that the statute of limitation was considered to start at the time of the accident; a point in time that could easily be objectively verified. This had the unfortunate consequence of often leaving Whiplash victims in a position where they would be facing a fait accompli, i.e. of having their claims rejected due to the statute of limitation. One could say that a conflict existed between the injured person’s need for compensation and the insurance companies’ need of settling insurance claims in a quick an orderly fashion. However, in recent years the Swedish Supreme Court has made several rulings to specify what is meant by “sufficient knowledge”.</p><p>Unfortunately these problems show no signs of becoming less relevant, with the amount of accidents resulting in Whiplash injuries estimated to amount to more than half of the 60 000 cases of personal injuries reported to the Swedish insurance compa-nies in 2003.</p>

Alla brott klaras inte upp på en gång. I vissa fall hinner det gå lång tid mellan ett brott och dess efterföljande rättegång. Vad händer då och varför? När lång tid har förflutit efter ett brott kan detta leda till att brottet hinner preskriberas enligt BrB 35:1. I fall då lång tid förflutit efter ett brott, men inte så lång tid att preskription inträtt, kan BrB 29:5 första stycket tredje punkten aktualiseras. En tillämpning av BrB 29:5 första stycket kan leda till strafflindring om ovanligt lång tid gått sedan brottet.   Uppsatsen behandlar dels övergripande de bakomliggande motiven till påföljdssystemet i stort och dels motiven till preskriptionsinstitutet och billighetshänsynen i BrB 29:5 första stycket tredje punkten. Under senare år har preskription avskaffats för fler och fler brott, vilket detta arbete redogör för. Även artikel 6.1 EKMR angående rätten till rättegång inom skälig tid berörs, dock i något mindre utsträckning. Det sker även en jämförelse mellan dessa tre rättsliga institut.   Genom detta arbete utreds huruvida tidens påverkan på straffprocessen bör bli föremål för förändring på grund av den utveckling som skett i samhället, både på ett tekniskt plan och på ett mer ideologiskt plan. Uppsatsen problematiserar tidsaspekten inom straffprocessen mot bakgrund av de idéer som ligger till grund för dagens utformning av systemet.   I uppsatsen konstateras att det finns tendenser till att brottsofferperspektivet fått ett större utrymme inom straffprocessen under senare år. Detta tillsammans med samhällets utveckling i övrigt kan, enligt denna framställning, leda till att långa tidsavstånd inte längre bör ha sådan påverkan som det historiskt sett har haft genom preskription och billighetsskäl. I takt med den fortsatta utvecklingen kan dessa rättsliga institut komma att behöva utvärderas ytterligare.

5 kap. 5 § SkL innebär ett avsteg från rättskraftsinstitutet och inbegriper två rättsliga principer som kolliderar. Principen om full kompensation för den skadelidande och principen om domens orubblighet, där framförallt skadevållaren ska kunna räkna med att när ersättningen är slutreglerad har den fullgjort sina förpliktelser. Naturligtvis blir paragrafen därför motsägelsefull och dess innehåll har fått utvecklas genom praxis. Tyngdpunkten i praxis har särskilt legat på vad som omfattas av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § SkL. Framförallt är det fem domar från högsta domstolen som förtydligar vad som anses vara väsentligt förändrade förhållanden. Sammanfattningsvis har det i dessa domar konstaterats att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt när en ekonomisk kumulativ differens om 10 % uppstått efter att skadeståndersättningen avgjorts slutligt. Ett område som dock inte närmare har studerats gällande omprövningsrätten i SkL är vilka förhållanden som kan tas upp till omprövning. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka delar av ett skadestånd som kan tas upp till omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL. Uppsatsen avser därför att klargöra vilka omständigheter som omfattas av rättskraft och vad som initierar att rättskraften bör frångås inom skadeståndsrätten. Vidare kommer andra juridiska discipliners förhållanden till omprövningsrätten som rättslig företeelse att analyseras för att få ett helhetsperspektiv av vilka motiv som föranleder avsteg från rättskraftsinstitutet. För att uppnå syftet utreds förlajnde frågeställning: - Är hela skadeståndsfrågan öppen för omprövning i alla delar eller gäller den bara ändrade förhållanden?