No description available.

No description available.

Alla brott klaras inte upp på en gång. I vissa fall hinner det gå lång tid mellan ett brott och dess efterföljande rättegång. Vad händer då och varför? När lång tid har förflutit efter ett brott kan detta leda till att brottet hinner preskriberas enligt BrB 35:1. I fall då lång tid förflutit efter ett brott, men inte så lång tid att preskription inträtt, kan BrB 29:5 första stycket tredje punkten aktualiseras. En tillämpning av BrB 29:5 första stycket kan leda till strafflindring om ovanligt lång tid gått sedan brottet.   Uppsatsen behandlar dels övergripande de bakomliggande motiven till påföljdssystemet i stort och dels motiven till preskriptionsinstitutet och billighetshänsynen i BrB 29:5 första stycket tredje punkten. Under senare år har preskription avskaffats för fler och fler brott, vilket detta arbete redogör för. Även artikel 6.1 EKMR angående rätten till rättegång inom skälig tid berörs, dock i något mindre utsträckning. Det sker även en jämförelse mellan dessa tre rättsliga institut.   Genom detta arbete utreds huruvida tidens påverkan på straffprocessen bör bli föremål för förändring på grund av den utveckling som skett i samhället, både på ett tekniskt plan och på ett mer ideologiskt plan. Uppsatsen problematiserar tidsaspekten inom straffprocessen mot bakgrund av de idéer som ligger till grund för dagens utformning av systemet.   I uppsatsen konstateras att det finns tendenser till att brottsofferperspektivet fått ett större utrymme inom straffprocessen under senare år. Detta tillsammans med samhällets utveckling i övrigt kan, enligt denna framställning, leda till att långa tidsavstånd inte längre bör ha sådan påverkan som det historiskt sett har haft genom preskription och billighetsskäl. I takt med den fortsatta utvecklingen kan dessa rättsliga institut komma att behöva utvärderas ytterligare.

The laws regulating the financial markets allow the Swedish Financial Supervisory Authority (SFSA) and the courts to consider certain mitigating circumstances when deciding which sanctions to impose on an undertaking that has violated its obligations under the relevant laws. One such mitigating circumstance is cooperation with the SFSA during its investigation of the violation. Chapter 15 section 1 c of the Banking and Financing Business Act (2004:297), for example, states that the SFSA may consider whether the undertaking, to a significant extent, through active coop­eration, has facilitated the SFSA’s investigation. This paper explores two aspects of cooperation as a mitigating circumstance; first, by studying the law, relevant preparatory works, similar provisions in competition law and criminal law, and legal literature, what kind and extent of cooperation may be considered in decisions on sanctions, and second, by examining decisions by the SFSA and the courts regarding sanctions, how the law is applied in practice. The key finding is that such cooperation that significantly facilitates the SFSA’s ability to prove a violation should be considered relevant. This should arguably include cooperation making the SFSA aware of a committed violation – self-incrimination – as well as cooperation that takes place after the SFSA has initiated an investigation. It is also clear that only cooperation that goes beyond the expected level of cooperation is relevant. Cooperation with the SFSA has not been considered a factor in the decision on which sanction to impose in any of the cases decided during the investigated period. Due to a consistent lack of thorough explanations for the grounds of the decisions, no convincing conclusions may be drawn from the study regarding how the SFSA and the courts apply the law. However, cooperation with the SFSA is only one of several circumstances that should be considered when deciding on sanctions. It is therefore not unlikely, as some cases do indicate, that the SFSA and the courts in individual cases may disregard cooperation that would be considered sufficiently extensive, when other factors, such as the severity of the violation, support an overall view that it is not appropriate to consider mitigating circumstances in that particular case.