<p>En tredjemanspantsättning föreligger om en person pantförskriver egendom till säkerhet för en annan persons skuld. Tredjemanspant anses allmänt ha stora likheter med både pant och borgen. Tidigare ansågs att tredjemanspants bestämningsgrunder huvudsakligen stod att finna i borgensinstitutet. På senare år har en förskjutning inom rättsvetenskapen skett, såtillvida att pantinstitutet fått en ökad betydelse vid fastställandet av tredjemanspantens bestämningsgrunder. Den osäkerhet som härvid råder om i vilken omfattning respektive säkerhetsinstituts regler är tillämpliga vid fastställandet av tredjemanspantens bestämningsgrunder ger, sammantaget med osäkerheten kring i vilken omfattning tredjemanspantsinstitutet utgör en egen rättsfigur med därtill hörande, unika regler, en situation där varken tredjemanspantsättare, gäldenär eller borgenär med tillförlitlig säkerhet kan värdera tredjemanspanten såsom säkerhetsrätt. I uppsatsen analyseras problem som sammanhänger med hur omfånget hos de förpliktelser som borgen respektive pant svarar för bestäms, samt vilka av dessa bestämningsgrunder som överförs på tredjemanspant. I uppsatsen klargöres vidare i vilken mån tredjemanspant påverkas av preskription av huvudfordringen samt vilken rätt borgensman respektive tredjemanspantsättare har gentemot gäldenären.</p>

<p>De preskriptionsregler som idag finns i försäkringsavtalslagen, konsumentförsäkringslagen och trafikskadelagen har visat sig vara mycket oklara och därför vållat stora tolkningsproblem. Det största problemet har varit frågan om när de stipulerade preskriptionstiderna skall börja löpa. </p><p>Förarbetena ger ingen klar ledning i frågan och både försäkringsnämnderna och Allmänna Reklamationsnämnden har varit splittrade i sin syn på problemet. I doktrinen har det påtalats att det råder brist på avgöranden från HD i frågan och det är först på senare år som viktiga mål har tagits upp i högsta instans. </p><p>De problem som denna uppsats i första hand skall behandla är de som berör den tioåriga preskriptionen, med utgångspunkt i HD-avgörandet NJA 2001 s 695 (I och II). Utgången i målet står i motsättning till försäkringsbolagens praxis och vinner inte heller klart stöd i förarbetena. HD:s tolkning har därför blivit mycket omdiskuterad. </p><p>I uppsatsen kommer jag att analysera den problematik som nu beskrivits samt föra en diskussion om hur klart rättsläget blivit efter HD:s avgörande. Jag kommer även att lyfta fram de frågor som ännu inte behandlats fullt ut i praxis, samt föra en diskussion kring hur en eventuell ny preskriptionsregel bör utformas.</p>

En tredjemanspantsättning föreligger om en person pantförskriver egendom till säkerhet för en annan persons skuld. Tredjemanspant anses allmänt ha stora likheter med både pant och borgen. Tidigare ansågs att tredjemanspants bestämningsgrunder huvudsakligen stod att finna i borgensinstitutet. På senare år har en förskjutning inom rättsvetenskapen skett, såtillvida att pantinstitutet fått en ökad betydelse vid fastställandet av tredjemanspantens bestämningsgrunder. Den osäkerhet som härvid råder om i vilken omfattning respektive säkerhetsinstituts regler är tillämpliga vid fastställandet av tredjemanspantens bestämningsgrunder ger, sammantaget med osäkerheten kring i vilken omfattning tredjemanspantsinstitutet utgör en egen rättsfigur med därtill hörande, unika regler, en situation där varken tredjemanspantsättare, gäldenär eller borgenär med tillförlitlig säkerhet kan värdera tredjemanspanten såsom säkerhetsrätt. I uppsatsen analyseras problem som sammanhänger med hur omfånget hos de förpliktelser som borgen respektive pant svarar för bestäms, samt vilka av dessa bestämningsgrunder som överförs på tredjemanspant. I uppsatsen klargöres vidare i vilken mån tredjemanspant påverkas av preskription av huvudfordringen samt vilken rätt borgensman respektive tredjemanspantsättare har gentemot gäldenären.

De preskriptionsregler som idag finns i försäkringsavtalslagen, konsumentförsäkringslagen och trafikskadelagen har visat sig vara mycket oklara och därför vållat stora tolkningsproblem. Det största problemet har varit frågan om när de stipulerade preskriptionstiderna skall börja löpa. Förarbetena ger ingen klar ledning i frågan och både försäkringsnämnderna och Allmänna Reklamationsnämnden har varit splittrade i sin syn på problemet. I doktrinen har det påtalats att det råder brist på avgöranden från HD i frågan och det är först på senare år som viktiga mål har tagits upp i högsta instans. De problem som denna uppsats i första hand skall behandla är de som berör den tioåriga preskriptionen, med utgångspunkt i HD-avgörandet NJA 2001 s 695 (I och II). Utgången i målet står i motsättning till försäkringsbolagens praxis och vinner inte heller klart stöd i förarbetena. HD:s tolkning har därför blivit mycket omdiskuterad. I uppsatsen kommer jag att analysera den problematik som nu beskrivits samt föra en diskussion om hur klart rättsläget blivit efter HD:s avgörande. Jag kommer även att lyfta fram de frågor som ännu inte behandlats fullt ut i praxis, samt föra en diskussion kring hur en eventuell ny preskriptionsregel bör utformas.

Syftet med uppsatsen är att problematisera tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador. Enligt gällande rätt löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen. Risken finns därför att anspråk på ersättning för fördröjda skador preskriberas innan skadan realiserats. I övriga Norden och Europa har problematiken hanterats genom att låta preskriptionsfristen löpa från tidpunkten för den skadelidandes kännedom om skadan. Av särskilt intresse är att Europadomstolen uttalat att tillämpningen av en preskriptionsreglering som inte beaktar skadelidandes kännedom om sitt anspråk kan utgöra en överträdelse av artikel 6.1 EKMR. Dessutom kan väsentliga skillnader i preskriptionsregleringen mellan Sverige och andra länder påverka utfallet vid gränsöverskridande tvister. Det finns därmed skäl att överväga införande av en preskriptionsreglering som, i större utsträckning än 2 § PreskL, ger möjlighet att beakta skadelidandes intresse vid fördröjda skador.

This study concerns the obligation to notify the breaching party of a breach of contract, when the breach of contract consists of fiduciary negligence in the context of lawyer and auditor services. More precisely, the essay examines if (i) such an obligation exists, and if so, (ii) during what time such notification (“notification period”) is to be made and (iii) when the notification period commences. Lastly, it seeks to clarify the legal consequence of neglecting to give notice within the notification period. The analysis includes a discussion about the required form and content of the notice. The used method of research is legal dogmatics with a more liberal approach, referred to as legal analytics.                       To adequately assess the mentioned legal areas of interest, it has been necessary to distinguish the legal institute of notification. This has been done by a demarcation towards statutory rules of limitation and legal principles of inactivity that causes loss of contractual rights. The study solely deals with the duty of notification as a principle according to which a party may not be inactive if the party wants to retain their right to remedies for a breach of contract.                       The study finds that there is a duty to give notice about non-performance to the counterparty (i.e. fiduciary negligence), even in the absence of any statutory provision regulating the duty. This duty extends to lawyer and auditor services. The notification period commences when it is likely that there has been damage, usually in terms of economic loss, and there is reasonable reason for the client to assume that the damage is a consequence of fiduciary negligence. The length of the notification period is highly dependent on the circumstances of the specific case, but case law from lower instances indicate that a notification period between three to six months is deemed reasonable. Regarding the legal consequence of a neglected notification, there is convincing support in both statutory provisions by way of analogy and in case law, that if a party neglects to give due notice to its counterparty, the same party suffers a total loss of remedies for the breach of contract.                       In summary, the legal situation can be said to have moved in a stricter direction for the non-breaching party, taking into account recent case law from the Supreme Court. Notwithstanding the mentioned, a need for clarification from the Supreme Court remains. More specifically, there is still ambiguity regarding the specific circumstances that are necessary for the notification period to commence and the length of the notification period.