Syftet med uppsatsen är att problematisera tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador. Enligt gällande rätt löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen. Risken finns därför att anspråk på ersättning för fördröjda skador preskriberas innan skadan realiserats. I övriga Norden och Europa har problematiken hanterats genom att låta preskriptionsfristen löpa från tidpunkten för den skadelidandes kännedom om skadan. Av särskilt intresse är att Europadomstolen uttalat att tillämpningen av en preskriptionsreglering som inte beaktar skadelidandes kännedom om sitt anspråk kan utgöra en överträdelse av artikel 6.1 EKMR. Dessutom kan väsentliga skillnader i preskriptionsregleringen mellan Sverige och andra länder påverka utfallet vid gränsöverskridande tvister. Det finns därmed skäl att överväga införande av en preskriptionsreglering som, i större utsträckning än 2 § PreskL, ger möjlighet att beakta skadelidandes intresse vid fördröjda skador.