Bakgrund: I Sverige finns det ungefär 8000-10 000 döva personer som har teckenspråk som modersmål. I enlighet med Hälso- och sjukvårdslagen har patienten rätt att få individuellt anpassad information om sitt sjukdomstillstånd. Tidigare studier har visat ett tydligt missnöje vad gäller kommunikationen med vårdpersonalen. Syfte: Att belysa döva personers upplevelser av kommunikationen med vårdpersonal. Metod: Studien utformades som en litteraturstudie med kvalitativ ansats. Sju vetenskapliga artiklar analyserades utifrån Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Resultat: Avsaknaden av ett gemensamt språk mellan personal och patient innebar att den döve patienten tvingades kommunicera med otillräckliga metoder. Detta resulterade i missuppfattningar och osäkerhet om behandlingen och negativa känslor som oro och frustration uppstod. Den bästa metoden att kommunicera var med hjälp av en medicinskt kunnig teckenspråkstolk. De metoder som var vanligast var att läsa av läppar och skriva lappar. Många döva använde sig av anhöriga för att tolka, med risk för att inkräkta på det privata. Även patientens tidigare vårderfarenheter inverkade på kommunikationen. Slutsats: Sjuksköterskan har ett ansvar för att kommunikationen ska fungera och att bristfälliga metoder inte används. Det viktigaste är att patienten ses som en unik individ och att sjuksköterskan utifrån patientens livsvärld försöker hitta en lämplig kommunikationsmetod.
Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:vxu-6916 |
Creators | Gustafsson, Amelie, Jacobsson, Anna |
Publisher | Växjö universitet, Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete, Växjö universitet, Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete |
Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
Language | Swedish |
Detected Language | Swedish |
Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
Format | application/pdf |
Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds