<p>Den här uppsatsen handlar om dampdiagnostisering av barn i skolan. Denna debatt har under flera år varit intensiv och tidvis ganska infekterad. Flera forskare beskriver DAMP som ett stort folkhälsoproblem där så många som 5 % av vårt lands barn och ungdomar har symtom som kan leda till en diagnos. Detta innebär i så fall att det finns ungefär ett barn i varje klass som lider av detta, ett problem som i många fall dessutom fortsätter upp i vuxen ålder. Samtidigt finns det personer som kraftigt motsätter sig diagnoser och menar att framförallt DAMP är rena påhittet. En diagnos på ett barn, menar dessa, är detsamma som att stämpla denne för resten av livet</p><p>Uppsatsen har genomgående två spår, det medicinska/biologiska och det sociokulturella/ sociologiska och syftet är att se hur förespråkare för de olika perspektiven argumenterar för sina ståndpunkter. Utifrån detta vill vi också undersöka om, och i så fall hur, synen på lärande och arbetssättet skiljer sig åt beroende på vilket perspektiv läraren har på DAMP och dess orsaker. Som ett komplement till detta har vi också valt att se hur debatten speglas i media. Anledningen till detta är att tidningarnas debattsidor är en av de största opinionsbildarna idag och många uppfattningar och åsikter formas genom det som tas in genom media.</p><p>En första slutsats är att det finns en stor och väldigt viktig skillnad i synen på lärande utifrån de båda synsätten. Det medicinska perspektivet utgår från att barnet har någon form av brist. Det sociokulturella perspektivet utgår istället från att varje individ är unik och att alla kan lära. Det medicinska perspektivet menar att situationen för ett barn med DAMP kan underlättas, men denne kan aldrig bli fri från sitt ”handikapp”. Det sociokulturella perspektivet menar att det är barnens sociala och kulturella omgivning som formar dem till vad de är. Arbetssättet för oss som lärare i arbetet med barn med DAMP blir utifrån detta väldigt annorlunda beroende på vilket synsätt som gäller. Utgår man från det medicinska perspektivet innebär detta att ansvaret för dessa barn till stor del skjuts över på specialpedagoger och stödpersonal. Eleverna särskiljs från gruppen och placeras i specialklasser och får individuell undervisning. Om det sociokulturella perspektivet anammas blir arbetssättet ett helt annat. Detta innebär då att alla elever skall få plats i samma klassrum och erbjudas undervisning utifrån sina förutsättningar. Den ordinarie läraren har allt ansvar och varje enskild lärare skall kunna hantera denna situation.</p><p>När det gäller mediedebatten innehåller inte den någon egentlig sakinformation. Debatten mellan i första hand Christofer Gillberg och Eva Kärfve hamnar mer på personangreppsnivå. Risken är då att läsarna bildar sin uppfattning utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet. Utifrån den typen av debatt vi har sett anser vi att den kan göra mer skada än nytta. Det riskerar att bli väldigt polariserat, antingen håller man på Gillberg eller också håller man på Kärfve, svart eller vitt.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:oru-147 |
| Date | January 2005 |
| Creators | Andersson, Karl-Johan, Karlsson, Johnny |
| Publisher | Örebro University, Department of Education, Örebro University, Department of Education |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0024 seconds