Under 2022 bereddes 8352 barn och unga vård med stöd av 2 eller 3 §§ LVU. Trots att LVU i grunden är en skyddslagstiftning till för att socialtjänsten ska kunna ingripa när barn far illa är LVU ett område där domstolar och socialtjänst fortlöpande kritiseras i media på grund av just detta. Att skydda barn som far illa är en samhällelig skyldighet som följer av barnkonventionen och en av konventionens grundpelare, artikel 3 om barnets bästa, finns uttryckt i 1 § femte stycket LVU. I paragrafen anges att vid beslut enligt lagen ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. Formuleringen om barnets bästa i LVU lades till i syfte att förstärka barnperspektivet, för trots att det är en skyddslagstiftning för barn och unga hade rättsutvecklingen en tendens att inte alltid sätta den unge först. Liknande resonemang fördes i samband med att barnkonventionen blev svensk lag i januari 2020. I propositionen angavs att det inte tydligt går att utläsa myndigheternas bedömningar och avvägningar i beslut som rör barn och det framgår inte heller på vilket sätt beslutsfattaren har tagit hänsyn till barnets bästa, trots att det fanns uttryckliga bestämmelser om barnets bästa. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur tydligt det idag går att utläsa myndigheternas bedömningar och avvägningar i beslut som rör barn, eller mer specifikt: att granska hur barnets bästa används när förvaltningsdomstolarna fattar beslut om tvångsvård enligt 2 och 3 §§ LVU. Undersökningen ämnar utreda i vilken utsträckning barnets bästa finns med i domskälen och på vilket sätt barnets bästa används vid beredande av vård enligt LVU. Totalt granskas 187 domar. Detta görs med den rättsdogmatiska metoden och med hjälp av kvantitativa och kvalitativa verktyg. Det finns ingen klar definition av barnets bästa, men av barnets bästa framgår att en bedömning ska göras i varje enskilt fall. Barnets bästa ställer dessutom krav på att det framgår av domen vad som anses vara barnets bästa, av vilken anledning och vilka omständigheter som vägts mot varandra. Resultatet av granskningen visar att paragrafen om barnets bästa (1 § femte stycket LVU) fanns med i domskälen i 77 procent av de mål som granskades. I endast 15,5 procent av målen som granskades fanns sedan paragrafen i kombination med att domstolen nämnde, fastställde eller förde ett resonemang om vad som är bäst för barnet med i domskälen. I dessa mål kunde totalt fem teman identifieras: att förvaltningsrätten fastställer barnets bästa, att förvaltningsrätten beskriver en generell innebörd av barnets bästa, spänningsförhållandet mellan statens skyldighet att ingripa och att barn inte ska separeras från sina föräldrar om det inte är till deras bästa, föräldrarnas oförmåga att sätta barnets bästa först, samt varför barns uppgifter ska väga tungt. I vissa domar kombinerades dessa teman. Endast tre domar kan däremot sägas uppfylla de krav som barnets bästa ställer på domstolarna. Detta är särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till de lagändringar som skett då syftet med ändringarna inte förefaller återspeglas i praktiken, men kanske främst med hänsyn till att rätten att få barnets bästa bedömt och beaktat är en rättighet som tillfaller barn som ingen annan än domstolen kan tillgodose.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-98670 |
| Date | January 2024 |
| Creators | Dammvik, Lisa |
| Publisher | Karlstads universitet |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.002 seconds