I gymnasieskolans nya läroplan står att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. För att klara kursernas kunskapskrav måste eleven inneha eller utveckla en mängd olika förmågor. I den processen behöver läraren vara en delaktig handledare som också kan förstå och göra en rättvis bedömning av elevens utveckling. I undervisningen är det skrivna och talade språket den vanligaste uttrycksformen. Forskningen detta arbete tittat på visar att ny teknik inte bara möjliggör nya uttrycksformer utan att det även förändrar hur vi tänker. Genom en kvantitativ och kvalitativ textanalys av kursplaner inom GY11 studeras här vilka förutsättningar de ger för användningen av olika uttrycksformer. Arbetets kvantitativa analys visar att den mest efterfrågade förmågan för att uppfylla kunskapskravet för E i olika kurser är att kunna redogöra. Den kvalitativa analysen visar att kravet att eleven ska ha förmågan att nyansera för ett högre betyg riskerar att fortsätta ge, om inte till och med förstärka, det skrivna och talade språkets särställning inom skolan. Vad det innebär för så vitt skilda kurser som Golvläggning och Sociologi problematiseras.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-87259 |
| Date | January 2012 |
| Creators | Westerlund, Johan |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0017 seconds