Som ett resultat av de senaste årens utveckling av gängkriminaliteten i Sverige infördes 1 juli 2022 en ny reglering i svensk rätt. Den innebär i huvudsak att den som medverkar i utredningen av någon annans brott har möjlighet att erhålla strafflindring. Detta har införts som en ny strafflindringsgrund i brottsbalken. Den som medverkar i utredningen av någon annans brott blir ett så kallat kronvittne och regleringen har därför kallats för ett kronvittnessystem. För att skapa ett incitament för utredningsmedverkan har det inom ramen för den nya regleringen också införts en bestämmelse om att åklagaren ska lämna ett förslag till påföljd i stämningsansökan om han eller hon gör bedömningen att strafflindring kan komma att bli aktuellt för den tilltalade. För närvarande har åklagaren inte möjlighet att binda domstolen i påföljdsfrågan genom sitt påföljdsförslag. Justitieutskottet och riksdagen vill dock se att den tilltalade ska kunna garanteras åklagarens erbjudande om straffreduktion. Regeringen framhöll under lagstiftningsprocessen att det föreligger svårigheter för de brottsutredande myndigheterna att utreda brott med kopplingar till de kriminella nätverken och att det behövs tillräckliga resurser för att bryta tystnadskulturen. Detta är något den nya regleringen förväntas bidra till. I denna uppsats redogörs för den nya regleringen med kronvittnen. Denna del utgörs framför allt av lagtext och förarbeten eftersom det ännu inte finns vare sig prejudikat eller doktrin på området. Däremot finns det redan ett antal underrättsavgöranden där den nya strafflindringsgrunden har tillämpats och några av dessa redovisas i arbetet. Syftet med uppsatsen är att problematisera och kritiskt granska den nya regleringen om att åklagaren redan i stämningsansökan ska lämna ett förslag till påföljd. Det undersöks också hur denna förhåller sig till principerna om omedelbarhet och objektivitet samt om den utgör ett effektivt incitament för medverkan i utredningen av någon annans brott. En rättsdogmatisk samt rättsanalytisk metod används för att besvara frågeställningarna. En rättsjämförelse med dansk och norsk rätt görs också. Det har även tagits kontakt med tre åklagare som haft mål där den nya strafflindringsgrunden har tillämpats för att få svar på frågor kring själva tillämpningen av regleringen i praktiken. I analysen diskuteras huruvida den nya ordningen om att åklagaren ska lämna ett påföljdsförslag är att anse som en uppluckring av omedelbarhetsprincipen och slutsatsen är att så kan vara fallet. Det diskuteras också kring objektivitet, såväl domarens som åklagarens. Domarens objektivitet bedöms inte påverkas något märkvärt. Däremot uppmärksammas att det finns större risk att åklagarens objektivitet kan påverkas med en ordning om ett påföljdsförslag. Denna ordning som ett incitament för utredningsmedverkan konstateras vara effektiv i teorin. Det är däremot för tidigt att säga om den är det även i praktiken. Regleringen med kronvittnen är så pass ny och det har inte lämnats några påföljdsförslag i stämningsansökningarna i mål där den nya strafflindringsgrunden har tillämpats. Samtliga frågor hamnar dessutom i ett nytt ljus om åklagaren ska kunna binda domstolen i påföljdsfrågan i enlighet med vad justitieutskottet och riksdagen anför.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-93254 |
| Date | January 2023 |
| Creators | Johannesson, Sandra |
| Publisher | Karlstads universitet, Handelshögskolan (from 2013) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds