Som ett resultat av de senaste årens utveckling av gängkriminaliteten i Sverige infördes 1 juli 2022 en ny reglering i svensk rätt. Den innebär i huvudsak att den som medverkar i utredningen av någon annans brott har möjlighet att erhålla strafflindring. Detta har införts som en ny strafflindringsgrund i brottsbalken. Den som medverkar i utredningen av någon annans brott blir ett så kallat kronvittne och regleringen har därför kallats för ett kronvittnessystem. För att skapa ett incitament för utredningsmedverkan har det inom ramen för den nya regleringen också införts en bestämmelse om att åklagaren ska lämna ett förslag till påföljd i stämningsansökan om han eller hon gör bedömningen att strafflindring kan komma att bli aktuellt för den tilltalade. För närvarande har åklagaren inte möjlighet att binda domstolen i påföljdsfrågan genom sitt påföljdsförslag. Justitieutskottet och riksdagen vill dock se att den tilltalade ska kunna garanteras åklagarens erbjudande om straffreduktion. Regeringen framhöll under lagstiftningsprocessen att det föreligger svårigheter för de brottsutredande myndigheterna att utreda brott med kopplingar till de kriminella nätverken och att det behövs tillräckliga resurser för att bryta tystnadskulturen. Detta är något den nya regleringen förväntas bidra till. I denna uppsats redogörs för den nya regleringen med kronvittnen. Denna del utgörs framför allt av lagtext och förarbeten eftersom det ännu inte finns vare sig prejudikat eller doktrin på området. Däremot finns det redan ett antal underrättsavgöranden där den nya strafflindringsgrunden har tillämpats och några av dessa redovisas i arbetet. Syftet med uppsatsen är att problematisera och kritiskt granska den nya regleringen om att åklagaren redan i stämningsansökan ska lämna ett förslag till påföljd. Det undersöks också hur denna förhåller sig till principerna om omedelbarhet och objektivitet samt om den utgör ett effektivt incitament för medverkan i utredningen av någon annans brott. En rättsdogmatisk samt rättsanalytisk metod används för att besvara frågeställningarna. En rättsjämförelse med dansk och norsk rätt görs också. Det har även tagits kontakt med tre åklagare som haft mål där den nya strafflindringsgrunden har tillämpats för att få svar på frågor kring själva tillämpningen av regleringen i praktiken. I analysen diskuteras huruvida den nya ordningen om att åklagaren ska lämna ett påföljdsförslag är att anse som en uppluckring av omedelbarhetsprincipen och slutsatsen är att så kan vara fallet. Det diskuteras också kring objektivitet, såväl domarens som åklagarens. Domarens objektivitet bedöms inte påverkas något märkvärt. Däremot uppmärksammas att det finns större risk att åklagarens objektivitet kan påverkas med en ordning om ett påföljdsförslag. Denna ordning som ett incitament för utredningsmedverkan konstateras vara effektiv i teorin. Det är däremot för tidigt att säga om den är det även i praktiken. Regleringen med kronvittnen är så pass ny och det har inte lämnats några påföljdsförslag i stämningsansökningarna i mål där den nya strafflindringsgrunden har tillämpats. Samtliga frågor hamnar dessutom i ett nytt ljus om åklagaren ska kunna binda domstolen i påföljdsfrågan i enlighet med vad justitieutskottet och riksdagen anför.

Uppsatsen behandlar bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter. Närmare bestämt behandlas situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra medtilltalade som skyldiga. De medtilltalade som pekas ut nekar dock till brott. En rättsfallsstudie utförs vilken visar att domstolarna inte använder någon enhetlig systematik när de bedömer bevisvärdet av medtilltalades uppgifter. Istället utförs bedömningarna ostrukturerat och partiskt. Bland annat bedöms angivarnas utsagor ingående medan de utpekades utsagor bedöms mindre ingående eller inte alls. Viss bevisnings relevans för frågan om de utpekades skuld överskattas och övervärderas, och osäkra bedömningar utförs där domstolarna söker utröna om angivaren har motiv att felaktigt ange de medtilltalade. Bevisvärderingsproblemen innebär en stor risk för materiellt felaktiga domar, särskilt felaktigt fällande sådana, vilket inte är rättssäkert. Stödbevisning krävs enligt studien för att fälla de medtilltalade som pekas ut, men vad den ska avse skiljer sig åt. Enligt HD krävs stödbevisning avseende angivarens uppgift om de utpekade personernas skuld. Majoriteten av underrätterna kräver dock endast stödbevisning för någon del av angivarens utsaga, som inte behöver röra de utpekades skuld. Det innebär att medtilltalade som pekas ut döms för brott, trots att den enda bevisningen mot dem i praktiken består av angivarens utpekande och stödbevisning för exempelvis angivarens egen skuld. Att anta att hela angivarens utsaga är sann när den endast stöds av annan bevisning i vissa delar utgör en felkälla, kallad smittoeffekten. Även detta riskerar att leda till materiellt felaktiga domar och bidrar till rättsosäkerhet. Jag anser att det bör krävas stödbevisning för de utpekade medtilltalades skuld för att döma dessa. De osäkra bedömningarna av angivarens motiv att ange de medtilltalade skulle då bli mindre centrala för bevisvärderingen och risken att bedömningen påverkas av smittoeffekten skulle minska. På så vis skulle avgörandena i dessa situationer bli mer rättssäkra. En sådan lösning överensstämmer med HD:s praxis. För att lösa de övriga problem som rättsfallsstudien påvisar måste bevisvärderingen utföras strukturerat. I syfte att säkerställa en strukturerad bevisvärdering har jag skapat en bevisvärderingsmodell, som är särskilt anpassad till situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra medtilltalade som skyldiga. Om denna modell används minskar risken för materiellt felaktiga domar och rättssäkerheten förbättras.

No description available.

Kronvittnessystem har vid ett flertal tillfällen diskuterats i svensk politik som en möjlig åtgärd i arbetet mot organiserad brottslighet. Ett kronvittne är en person som vittnar om sin egen eller andras brottslighet och på grund av detta erhåller ett mildare straff för sina brott. Flera andra länder använder sig av kronvittnessystem på grund av de nyttor som finns med det, men forskning visar att det även finns problem med systemet. Syftet med denna studie är att besvara frågan vad kriminella personer har för uppfattning om att kronvittna i ett kronvittnessystem. Kvalitativa intervjuer genomfördes med före detta kriminella med erfarenhet av organiserad brottslighet. Resultaten visade att det fanns många aspekter av att kronvittna som skulle leda till problem. Det mest framträdande resultatet var bilden av det hot och våld som blir en effekt mot den person som kronvittnar, samt mot denna persons familj och vänner. Det rådde stor konsensus om att ett kronvittnessystem är farligt för människor och för med sig svåra konsekvenser. Resultaten pekar på att kriminella personer inte vill se ett kronvittnessystem införas i Sverige. / Crown witness systems have previously been discussed in Swedish politics as a possible way to fight organized crime. A crown witness, or supergrass, is a person who in return for giving information about his or her own crime or another person’s crime, is rewarded with a penalty discount. Many other countries use crown witness methods because of the positive things with doing so, but studies also show that there are problems with such a procedure. The purpose of this study is to answer the question what opinions criminals have about being a crown witness/accomplice witness within a crown witness system. The method that was used was interviews with former criminals who had experience regarding organized crime. The results showed that there are many aspects of testifying as a crown witness that would lead to problems. The most important result was that the crown witness and its family and friends would as an affect of the testimony be subjects of threats and violence against them. It was agreed that a crown witness system is dangerous for people and lead to severe consequences. The results indicate that criminals do not want to see a crown witness system be incorporated in Sweden.