Intresset för att lära sig den gamla skandinaviska sångtekniken kulning är stort. På kulningskurser och i Facebookgrupper byggs gemenskaper av framförallt kvinnor, i olika åldrar, från olika platser och sammanhang. Den kraftfulla kulningen, som historiskt sett använts som kommunikationsmedel på fäbodvallar, hjälper samtida kvinnor att få kontakt med sina röster och att våga höras och ta plats i rummet. Den här uppsatsens syfte är att undersöka användandet av kulning som feministisk praktik. Utifrån intervjuer med ett antal kvinnor undersöks hur utövarna förhåller sig till och förstår sitt kulande. Med hjälp av begreppen tradition och autenticitet studeras kulningens roll i meningsskapande kulturarvsprocesser, där samtiden länkas samman med det förflutna och skapar en känsla av kontinuitet och gemenskap över generationer. Genom ett genusperspektiv och fenomenologiska ingångar undersöks kulningen som kroppslig erfarenhet och som ett sätt för informanterna att genom rösten ta plats i rummet och använda kulningen feministiskt. Kulningen är ett sätt för kvinnorna att ta plats både i en tradition och i samtiden. De uttrycker att det har en stor betydelse, detta att vara en del av traditionen och genom den länka sig samman med kulningens historia. Men de betonar också genomgående vikten av en framåtrörelse – att samtidigt låta traditionen få samtida betydelser och funktioner.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-166119 |
| Date | January 2019 |
| Creators | Vandenabeele Thorell, Olivia |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.002 seconds