I den här vetenskapliga essän, skriven i en form skapad på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns Högskola, undersöker jag min kroppsliga erfarenhet av att spela kontrabas i en orkester. Den egna erfarenhet som gestaltas är en berättelse om ett framförande av Mozarts trettiofemte symfoni inför en tom salong med livestreamande videokameror i pandemins början. Fokus ligger på hur mitt medvetande pendlar mellan olika grader av inlevelse i musiken och spiraler av självupptagenhet. I min undersökning fokuserar jag på musicerandets paradoxala karaktär. Uppsatsen är strukturerad i två delar som arbetar med varsin paradox: Kroppsarbetets paradoxala abstrakthet samt den delade sårbarheten på scenen. Jag vänder mig till Maurice Merleau-Ponty för att undersöka hur musicerandet försöker upplösa gränserna mellan min kropp, kontrabaskroppen, rummet och kollegorna. Med Jean-Luc Nancy reflekterar jag över vad det innebär att vara en individ i en gemenskap, hur det singulära och plurala samspelar i orkestern och hur sårbarheten för oss längre bort från varandra. Thomas Manns Doktor Faustus används som en analogi. / In this academic essay I examine my bodily experience of playing the double bass in an orchestra. It is written in a form developed at the Centre for Practical Knowledge at Södertörn University. I portray my personal experience from a performance of Mozart’s Symphony No. 35 in an empty concert hall in front of live-streaming video cameras at the beginning of the pandemic. The focus lies in how my consciousness fluctuates between varying levels of being ‘in’ the music and spirals of self-obsession. In my exploration, I focus on the paradoxical character of making music. The essay is structured in two parts which each work with a paradox: the paradoxical abstractness of the bodily work, and the shared vulnerability on the stage. I turn to Maurice Merleau-Ponty to investigate how making music tries to transcend the boundaries between my body, the body of my double bass, the room, and my colleagues. With Jean-Luc Nancy, I reflect on what it means to be an individual in a collective, how the singular and plural interact in the orchestra and how the vulnerability takes us further apart. Thomas Mann’s Doctor Faustus is used as an analogy.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:sh-50333 |
| Date | January 2022 |
| Creators | Ryman, Ulla Margareta |
| Publisher | Södertörns högskola, Institutionen för kultur och lärande |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0017 seconds