Inledning: Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD (engelsk förkortning för Attention Deficit Hyperactivity Disorder) drabbar både barn och vuxna. Orsaken till ADHD är okänd men sannolikt sker en hämmad transmission av dopamin och noradrenalin i hjärnan. Tillståndet ger symptom som uppmärksamhetsproblem, hyperaktivitet och impulsivitet till den grad att den drabbades vardagsliv ofta berörs och livskvaliteten påverkas negativt. Behandlingen innefattar läkemedelsbehandling och icke-farmakologiska åtgärder som t.ex. kognitiv beteendeterapi. Förstahandsvalet av läkemedel är centralstimulerande metylfenidat och antalet användare i Sverige år 2014 var över 73 000 individer. Andrahandsvalet är atomoxetin, ett icke centralstimulerande läkemedel med ca 14 100 användare år 2014 i Sverige. De exakta verkningsmekanismerna hos läkemedlen vid ADHD är okända. Effekterna av dessa läkemedel bedöms som otillräckliga när det gäller kontinuerlig långtidsbehandling i perioder över sex månader. Syfte: Denna studie riktades mot att undersöka de kända effekterna av långtidsbehandling med metylfenidat och atomoxetin, hos både vuxna och barn med diagnostiserad ADHD. Metod: Via PubMed gjordes litteratursökning med ämnesrelaterade sökord. Inklusionskriterierna var att studierna skulle vara utförda på människor under minst sex månaders tid och att presentationen skulle vara på engelska. Registerbaserade studier sorterades bort så att kliniska prövningar och öppna studier återstod. Tio artiklar är inkluderade i studien. Resultat: De tio artiklarna visade sammantaget att långtidseffekterna för både metylfenidat och atomoxetin var signifikant bättre än för placebo. Studielängderna varierade mellan sex månader och fyra år. Studierna kring metylfenidat utfördes med sammanlagt över 900 studiedeltagare och visade att läkemedlet hade effekt på kärnsymptom, emotionella symptom och svårighetsgraden på sjukdomen. Effekter på dessa områden redovisades också för atomoxetin och baserades på sex studier utförda med sammanlagt över 3 250 studiedeltagare. I en jämförande studie redovisades signifikant effekt på livskvaliteten för båda läkemedlen. Både metylfenidat och atomoxetin visade sig förbättra livskvaliteten när den var allvarligt negativt påverkad. Varken metylfenidat eller atomoxetin visade nedsatt terapeutisk verkan efter långtidsbehandling. Typ A-biverkningar av noradrenerg karaktär rapporterades fler gånger i grupperna som fått aktiva läkemedel jämfört med grupperna som fått placebo. Diskussion och slutsats: Resultatet i denna studie baseras på många olika skattningsskalor och för alla skalor visas effekt till fördel för läkemedel jämfört med placebo, vilket tyder på likheter mellan skattningsskalorna. De effekter som syntes vid långtidsbehandling med metylfenidat och atomoxetin överensstämmer med de resultat som redovisats i tidigare studier, både för de under kortare tidsperioder och de med långtidsbehandling. På grund av att det råder brist på långtidsstudier stöder resultatet i denna studie rekommendationen att läkemedelsbehandling vid ADHD ska omvärderas minst en gång per år, med anledning av att endast fyra av de tio inkluderade studierna hade studielängder på mer än ett år. Eftersom många blir långtidsanvändare av läkemedel finns det fortsatt stort behov av studier som sträcker sig över flera år.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:umu-119245 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Valter, Amanda |
| Publisher | Umeå universitet, Farmakologi |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.014 seconds