Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) is a neuropsychiatric disability  characterised by difficulties in paying attention, excessive activity and actions without thinking about the consequenses. Symptoms vary among different individuals in how the disability expresses. Symptoms also vary among different age groups. The cause of ADHD is not yet known, but the main theory seems to be due to disturbed dopaminergic transmisson in the regions of the brain that controlls attention, activity control and impulses. Clinical studies show that there seems to be a connection between the etiology of the disability and genetic- and environmental factors. ADHD can’t be cured but a multimodal treatment has been proven to be effective in symptom reduction. The multimodal treatment consist of psychoeducation, psychotherapy and medical treatment. In Sweden methylphenidate is the first choise of drug and if it is not tolerated well by patients in terms of respons or side effects lisdexamfetamine or atomoxetin is choosen. The mechanism of action for these three substances is not completly known but in general they presume to block the reuptake of dopamine and norepinephrine in the presynaptic neurons. This leads to an enhanced transmission at the dopaminergic neurons that in turn stimulates the executive funtions that seem to be deficient in ADHD patients. The aim of this literature study is to investigate how the three substances methylphenidate, lisdexamfetamine and atomoxetine differ in therapeutic effects and side effects profile during long-term treatment for ADHD. Five scientific articles were choosen from the database Pubmed, which analysed the therapeutic effects and side effects of the above choosen drugs during a period of atleast 24 weeks. Participants in the selected studies had a definite diagnosis of ADHD and the participants included were children, adolescents and also adults. Therapeutic efficiency of selected drugs was measured by using different diagnostic scales such as ADHD-RS-IV, CAARS-Inv:SV, AISRS, CGI-S or CGI-I. Therapeutic efficiency was measured by the total reduction of the mean value in the rating scale from start to end of the study. Safety was measured at each follow up session by evaluating the side effects profile and measurements of vital parameters. These studies show statistically significant symptom reductions for all three selected drugs. The results also show differences in therapeutic effects among different drugs. Participants treated with lisdexamfetamine showed greater symptom reduction and thereby the greatest effect. There may be a difference in therapeutic effect between methylphenidate and atomoxetine but more studies are needed to conclude the results. The adverse effects were similar between lisdexamfetamine and methylphenidate but more serious effects were found during treatment with lisdexamfetamine.

Inledning: Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD (engelsk förkortning för Attention Deficit Hyperactivity Disorder) drabbar både barn och vuxna. Orsaken till ADHD är okänd men sannolikt sker en hämmad transmission av dopamin och noradrenalin i hjärnan. Tillståndet ger symptom som uppmärksamhetsproblem, hyperaktivitet och impulsivitet till den grad att den drabbades vardagsliv ofta berörs och livskvaliteten påverkas negativt. Behandlingen innefattar läkemedelsbehandling och icke-farmakologiska åtgärder som t.ex. kognitiv beteendeterapi. Förstahandsvalet av läkemedel är centralstimulerande metylfenidat och antalet användare i Sverige år 2014 var över 73 000 individer. Andrahandsvalet är atomoxetin, ett icke centralstimulerande läkemedel med ca 14 100 användare år 2014 i Sverige. De exakta verkningsmekanismerna hos läkemedlen vid ADHD är okända. Effekterna av dessa läkemedel bedöms som otillräckliga när det gäller kontinuerlig långtidsbehandling i perioder över sex månader. Syfte: Denna studie riktades mot att undersöka de kända effekterna av långtidsbehandling med metylfenidat och atomoxetin, hos både vuxna och barn med diagnostiserad ADHD. Metod: Via PubMed gjordes litteratursökning med ämnesrelaterade sökord. Inklusionskriterierna var att studierna skulle vara utförda på människor under minst sex månaders tid och att presentationen skulle vara på engelska. Registerbaserade studier sorterades bort så att kliniska prövningar och öppna studier återstod. Tio artiklar är inkluderade i studien. Resultat: De tio artiklarna visade sammantaget att långtidseffekterna för både metylfenidat och atomoxetin var signifikant bättre än för placebo. Studielängderna varierade mellan sex månader och fyra år. Studierna kring metylfenidat utfördes med sammanlagt över 900 studiedeltagare och visade att läkemedlet hade effekt på kärnsymptom, emotionella symptom och svårighetsgraden på sjukdomen. Effekter på dessa områden redovisades också för atomoxetin och baserades på sex studier utförda med sammanlagt över 3 250 studiedeltagare. I en jämförande studie redovisades signifikant effekt på livskvaliteten för båda läkemedlen. Både metylfenidat och atomoxetin visade sig förbättra livskvaliteten när den var allvarligt negativt påverkad. Varken metylfenidat eller atomoxetin visade nedsatt terapeutisk verkan efter långtidsbehandling. Typ A-biverkningar av noradrenerg karaktär rapporterades fler gånger i grupperna som fått aktiva läkemedel jämfört med grupperna som fått placebo. Diskussion och slutsats: Resultatet i denna studie baseras på många olika skattningsskalor och för alla skalor visas effekt till fördel för läkemedel jämfört med placebo, vilket tyder på likheter mellan skattningsskalorna. De effekter som syntes vid långtidsbehandling med metylfenidat och atomoxetin överensstämmer med de resultat som redovisats i tidigare studier, både för de under kortare tidsperioder och de med långtidsbehandling. På grund av att det råder brist på långtidsstudier stöder resultatet i denna studie rekommendationen att läkemedelsbehandling vid ADHD ska omvärderas minst en gång per år, med anledning av att endast fyra av de tio inkluderade studierna hade studielängder på mer än ett år. Eftersom många blir långtidsanvändare av läkemedel finns det fortsatt stort behov av studier som sträcker sig över flera år.