Det finns ungefär 160 000 personer med demenssjukdom i Sverige. Demenssjukdomar går inte att bota, och leder successivt till funktionsnedsättningar som påverkar den sjuke och dess närstående under många år. För att må bra behöver vi människor känna oss hemma i vår kropp, tillsammans med andra människor och i tillvaron som vi befinner oss i. Avsaknad av eller påverkan på dessa känslor i form av exempelvis sjukdom kan leda till ett lidande. För en person med långt framskriden demenssjukdom kan detta lidande beskrivas som ”att inte känna sig hemma” då demenssjukdomen gör att personen tappar känslan för sig själv både i jaget och i samvaron med andra. Att ge tröst blir kärnan i omvårdnaden av en person med långt framskriden demenssjukdom. Syftet var att belysa tröst i mötet med personer med demenssjukdom utifrån legitimerad personals perspektiv. Denna kvalitativa studie bygger på sex intervjuer med legitimerade sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter, där data analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Enligt informanterna är tröst när jag som medmänniska genom att bekräfta, närvara eller genom olika metoder tillgodoser de behov som den som är ledsen eller lider har, så att denne upplever lindring eller ett minskat lidande, en slags harmoni och acceptans, även om situationen är svår och obegriplig. Informanterna beskrev att de i mötet med personen med demenssjukdom befann sig som i ett gränsland mellan motpolerna lidande och tröst, och att situationen utvecklades utefter de förutsättningar, den inställning, den kunskap och de metoder som användes. Det som tydligast framkom vid intervjuerna var hur viktigt det var att personalen i mötet med personer med demenssjukdom i första hand hade mod och vilja att se behoven som fanns, men sedan också utrymmet att finnas till, närvara i både kropp och tanke, så att man genom anpassning kunde styra och hantera situationen så att lidandet minskade. För att lyckas var det också en förutsättning att personalen hade insikt om att behov av tröst var kontinuerligt för den demenssjuke och därmed måste återupprepas, ibland flera gånger om dagen. Studien påvisar faktorer som har betydelse för om en tröstsituation uppstår eller inte. Inställningen till begreppet tröst särskiljer sig från person till person vilket till viss del kan kopplas till tidigare erfarenheter både på det personliga planet men också i den yrkesmässiga rollen. Att minska lidande anses vara en självklarhet både som medmänniska och som professionell, men att ge tröst för att minska lidande visade sig inte vara lika självklart för alla. Samtidigt beskriver litteraturen att de två begreppen är sammanflätande vilket visar på det komplexa i begreppet tröst. Då det finns en tendens att ge tröst på samma sätt som man själv vill bli tröstad på är det viktigt att skapa en medvetenhet om detta för personal, då man i mötet med personer med demenssjukdom skall arbeta personcentrerat, alltså möta den demenssjuke på ett för denne individuellt anpassat sätt. BPSD-registret kan då vara ett stöd för personal att identifiera synliga och osynliga behov vilket kan leda till att personen med demenssjukdom upplever en bättre livskvalitet, värdighet och också blir tröstad. / There are approximately 160,000 people with dementia in Sweden. Dementia can not be cured and will gradually lead to disabilities affecting the ill and their relatives for many years. To feel good, we humans need to feel at home in our own bodies, along with people around us and in the world we live in. Lack of or influence on these feelings in the form of, for example, diseases can lead to suffering. For a person with advanced dementia the suffering can be described as "not feeling at home" as dementia causes the person to lose their sense of self both in themselves and in connection with others.Providing consolation is the essence of nursing care of a person with advanced dementia. The purpose was to illuminate consolation in the meeting with people with dementia from a registered staff’s perspective. This qualitative study is based on six interviews with registered nurses, occupational therapists and physiotherapists, where the data has been analyzed according to content analysis with inductive approach. According to the informants consolation occurs when I, as a fellow human being by affirming, attending or through various methods cater to the needs of those who are sad or suffering, so that he/she is experiencing the alleviation or reduction of suffering, a kind of harmony and acceptance, although the situation is difficult and incomprehensible. The informants described that they felt like being in a borderland between the opposite poles suffering and consolation in the meeting with the person with dementia, and that the situation developed by how the conditions, the attitude, the knowledge and the methods were used. What clearly emerged during the interviews was how important it was that the staff in the meeting with people with dementia had the courage and the will to see the needs that existed, but then also the space to be present in both body and mind, so that they by adaptation could control and manage the situation which led to a decreased suffering. To succeed, it was also essential that the staff had insight of that the need of consolation was continuously for people with dementia and therefore must be repeated, sometimes several times a day. The study demonstrates factors that are important for if a consoling situation occurs or not. The approach to the concept of consolation distinguishes itself from person to person, which to some extent can be linked to previous experiences both on a personal level but also in the professional role. Reducing suffering is considered a matter of course, both as a fellow human being and as a professional, but to give consolation to ease suffering proved to be not as obvious to everyone. The literature describes that the two terms are intertwined which demonstrates the complexity of the concept of consolation. Since there is a tendency to give consolation in the same way that you yourself want to be consoled in, it’s important to create an awareness of this among the staff. This since in the meeting with persons with dementia you should work person-centered, meaning to give a care that is individually adapted just for him/her. The BPSD-registry can support the staff to identify visible and invisible needs, which can lead to that the person with dementia experience a better quality of life, dignity, and also will be consoled.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:shh-2241 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Åberg, Christèl |
| Publisher | Sophiahemmet Högskola |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0033 seconds