Bakgrund: Vi blir allt äldre och fler bor kvar i hemmet med behov av vård- och omsorgsinsatser. Då dessa personer av någon anledning vårdats på sjukhus och skall återgå till hemmet görs en vård- och omsorgsplanering för att patienten ska kunna lämna slutenvården på ett tryggt sätt. Med ett växande antal äldre med behov av insatser i hemmet kommer även behovet av samordnad vård- och omsorgsplanering på sjukhus att öka. En sådan planering görs allt mer via videokonferens idag. Denna form av digitala möten innebär nya utmaningar för sjuksköterskan i att skapa och upprätthålla en ömsesidighet. Syfte: Syftet med studien var att undersöka förutsättningar för vård- och omsorgsplanering via videokonferens och hur detta påverkar möjligheten för vårdpersonalen att kunna förstå och tolka patientens situation utifrån ett helhetsperspektiv och således utföra ett personcentrerat möte på distans. Metod: En kvalitativ forskningsansats användes för att erhålla en förståelse av sjuksköterskors erfarenhet av vård- och omsorgsplanering via videokonferens. Metoden bestod av en inledande explorativ litteraturstudie samt enskilda personliga semistrukturerade intervjuer. Urvalet bestod av totalt sju sjuksköterskor inom slutenvård, primärvård och kommunal hemsjukvård. Analysen av intervjumaterialet utfördes med en induktiv ansats inspirerad av fenomenologi. Resultat: Resultatet visar att kommunikationen påverkas och att möten via videoteknik förlorar närhet och således en del av den mänskliga kontakten. Detta kan bidra till sämre möjlighet att se varandra som personer men kan kompenseras av ett personcentrerat förhållningssätt. Tekniken kan fungera som ett medel för mänsklig interaktion dock ej ersättning för det. Huvudtemana som framkommer i resultatet är förlust av närhet kompenseras av flera vinster med tillhörande teman skärmen som barriär och vinster för vårdpersonal, patient och anhöriga samt teknik som medel för mänsklig interaktion med tillhörande teman ytterst beroende av personerna i mötet och hög kvalitet på utrustning och prestanda. Slutsats: Samordnad vård- och omsorgsplanering via videokonferens innebär utmaningar i att skapa närvaro och ett genuint intresse som kompenserar för den fysiska närhet som förloras. Denna mötesform kan göra det svårare se varandra som personer men detta hinder kan kompenseras av ett personcentrerat förhållningssätt. Sjuksköterskan behöver vara väl förtrogen med personcentrerad vård för att kunna möta patienten trots den barriär som skärmen kan utgöra. Teknik är ett medel, inte ett självändamål i sig. Rätt nyttjad kan informations- och kommunikationsteknologi användas med stora tidsvinster för att få tillgång till varandra oavsett geografisk plats och kan bidra till en mänsklig interaktion men inte ersätta den. / Background: We are becoming older and more people remain in their home with the need for care. When these persons for some reason have been hospitalized and are to return to their homes, care planning is performed in order for the person to be able to leave the ward in a safe manner. With an increasing number of elderly persons in need of care interventions in their home, the need for coordinated care planning in hospitals will also increase. Such planning is today being performed increasingly often via video conferencing. This form of digital encounters poses new challenges for the nurse in creating and maintaining a mutuality. Aim: The aim of the study was to investigate the conditions for coordinated care planning via video conferencing and how this affects the ability of health care professionals to understand and interpret the patient’s situation from a holistic perspective, thus performing a person-centered meeting at a distance. Method: A qualitative research approach was used to gain an understanding of nurses' experience of coordinated care planning via video conferencing. The method consisted of an initial exploratory literature study and individual personal semistructured interviews. The sample consisted of a total of seven nurses in primary care, primary care and municipal home nursing. The analysis of the interview material was conducted with an inductive approach inspired by phenomenology. Result: The result shows that the communication is affected and that meetings via video technology lose proximity and thus a part of the human contact. This can disrupt the possibility of seeing each other as persons but can be compensated by a person-centered approach. The technology can act as a means of human interaction, but not as a compensation for it. The main themes found in the result are loss of proximity compensated by multiple gains with associated themes screen as a barrier and benefits for healthcare professionals, patients and relatives as well as technology as means of human interaction with associated themes decidedly dependent on the people in the meeting and high quality in equipment and performance. Conclusion: Coordinated care planning via video conferencing involves challenges in conveying presence and genuine interest that compensates for the loss of physical presence. This form of meeting can make it more difficult to see each other as persons, however this obstacle can be compensated by a person-centered approach. The nurse needs to be well acquainted with person-centered care in order to meet the patient despite the barrier that the screen may create. Technology is a means, not an end in itself. Proper use of information and communication technology can be used with great time gains to access each other regardless of geographical location and can contribute to human interaction but not replace it.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:hv-12713 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Hedqvist, Ann-Therese |
| Publisher | Högskolan Väst, Avd för informatik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0028 seconds