Syftet med uppsatsen är att undersöka den nya rättspraxis som kom år 2010 i 3 § LVU (1990:52) och hur den efterföljs inom Stockholms län. Vidare ska vi även försöka belysa vilken behandling dessa barn och ungdomar bör få och för att kunna besvara detta har vi utgått ifrån tre frågeställningar. Vårt tillvägagångssätt har varit utifrån en rättsdogmatisk metod och en litteraturstudie genom en kvalitativ ansats. Som hjälp till vår analys och slutsats har vi utgått från den nyinstitutionella organisationsteorin för att förstå och tolka systemet vid implementering av ny rättspraxis. Vi har utgått ifrån 15 LVU domar från 2013, där ungdomarna har en AST eller en ADHD diagnos. Genom att analysera och tolka dessa domar kan vi besvara vår första frågeställning hur rättspraxisen efterföljs. Resultatet visar på att i två av de 15 fall har rätten tagit hänsyn till rättspraxisen och avslagit ansökan om tvångsvård. I ytterligare två fall har rätten tagit upp och refererat till rättspraxisen men ändå dömt till 3 § LVU och i de övriga elva fallen har rätten varken nämnt eller tagit hänsyn till rättspraxisen. De andra två frågeställningarna besvaras och styrks genom litteratur och tidigare forskning och resultatet visar på att det är viktigt med tidiga insatser och att barnen och ungdomarna skall få stöd och hjälp från kommunen på frivillig grund. Som placeringsalternativ framkommer det att inledningsvis skall insatserna främst ske i det egna hemmet, fungerar inte det så erbjuds familjehem och HVB-hem. Enligt bland annat psykologen Hejlskov Elvén (2010) och SKL bör barn och ungdomar med AST och ADHD diagnoser behandlas utifrån en skräddarsydd behandlingsform, då straff som en inlåsning inte är en bra vårdform eftersom dessa barn och ungdomar inte rår för sitt beteende. Det som är centralt och som ligger till grund för besluten om tvångsvård är barnet och ungdomens egna beteende, ett annat socialt nedbrytande beteende. Ett annat socialt nedbrytande beteende är ett beteende som avviker från samhällets normer och som vid ett neuropsykiatriskt funktionshinder inte skall betraktas som ett sådant. För att uppnå bästa vårdform för barn och ungdomar med AST och ADHD diagnos är samverkan mycket viktigt mellan de olika berörda aktörerna då dessa barn och ungdomar ofta faller mellan stolarna. / The aim of the current paper is to investigate the precedent riders to 3 § LVU legislation that emerged in 2010 and how it has been implemented since in Stockholm county. Moreover we aim to shed light on the type of treatment these young people should receive in order to thrive. To accomplish this we have assumed three research questions to answer. Our chosen approach is based on a true dogmatic method and through a thorough qualitative literature review. In order to understand and interpret the system appropriately in implementation of the precedent legislation we have applied the new institutionalism organization theory to our analysis and conclusion. We have based our study on 15 LVU legal cases from 2013, involving young people with ASD or ADHD diagnosis. By interpreting and analyzing these court cases we are able to answer our first research question of how the precedent legislation rider is being implemented in Stockholm County. The result show that in two of fifteen cases the court took the precedent rider legislation into account and rejected applications of compulsory care. In another two cases even though court has acknowledged and referred to the rider legislation, they have still judged in accordance to the 3 § LVU legislation prior to 2010 rider legislation. Finally in the last eleven cases the court has neither mentioned nor taken into account the precedent rider legislation. The other two research questions are established and answered through a thorough look at available literature and a review of previous research. The result demonstrates the importance of early intervention and young people’s voluntarily participation in the support programs that county offers. The studies recommend that support and care should be provided initially in young person’s own home. If unsuccessful a family placement or HVB placement should be considered as a second option. According to the psychologist HejlskovElvén (2010) and SKL children and young people diagnosed with ASD and ADHD should be treated in accordance of a tailored treatment approach. Involuntarily care as a punishment is not recommended as these young people are not in control of their behaviour or actions. Presently involuntarily care is based on the youth’s socially destructive behaviour: behaviour that deviates from the norms of society and that at a neuropsychiatric disability shall not be considered as such. To ensure best care for young people diagnosed with ASD and ADHD cooperation between the various actors are vital as it helps to steer clear of the risk of them falling through the cracks as it unfortunately is often the case.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:esh-3948 |
| Date | January 2014 |
| Creators | Arnimo, Sanaz, Bile, Camilla |
| Publisher | Ersta Sköndal högskola, Institutionen för socialvetenskap, Ersta Sköndal högskola, Institutionen för socialvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0049 seconds