Den ökade prevalensen av barn med Autismspektrumstörning (AST) har fått internationell uppmärksamhet under de senaste tio åren, och ökningen gäller i högre grad barn med normal begåvning än barn med olika grader av mental retardation. Syftet med studien var att undersöka hur blivande psykologer uppfattar den ökade prevalensen, och vad de tror att den kan bero på. En enkätstudie genomfördes med 92 psykologstudenter på Stockholms och Uppsalas universitet. Resultatet visade att prevalensen inom olika åldersgrupper överskattades, men att den genomsnittliga ökningen under de senaste tio åren underskattades. En faktoranalys visade på tre bakomliggande faktorer som tillsammans förklarade 62% av variansen i enkätfrågorna om prevalensökningen: ökad allmän förståelse, förändrade metoder för diagnosticering samt förändrade definitioner av AST. Studenterna skattade en faktisk ökning av de tillstånd som omfattas av AST som den minst troliga förklaringen till den ökade prevalensen. Slutsatsen är att psykologstudenter, sett till enskilda förklaringar, anser att ökad kunskap och medvetenhet om AST har haft störst betydelse för förändringar i prevalensen. Det finns dock vissa misstankar om överdiagnosticering, med en utbredd uppfattning att diagnosen inte alltid är motiverad utifrån den kliniska nyttan. Framtida studier bör undersöka diagnosticeringens roll i ett större sammanhang för att klargöra om det finns skäl för sådana misstankar.

Sammanfattning Under tiden som yrkesverksam lärare kommer man med stor sannolikhet undervisa elever med autismspektrumstörning. Denna studie inriktar på just denna funktionsnedsättning och hur lärare kan arbeta pedagogiskt för att stödja dessa elever. Syftet är därmed att undersöka lärarens upplevelser av att undervisa elever med autismspektrumstörning. Studien grundar sig på tre olika teman som är kopplade till studiens frågeställning. Dessa teman handlar om lärarens tidigare erfarenheter, den anpassade undervisningen och samt övriga klasskamrater. Studien har intervju som metod. Den består av fyra respondenter som har olika bakgrund och utbildning. Studien utgår i från ett sociokulturellt perspektiv i analysdelen. Kortfattat visar studiens resultat att trots olika bakgrund, utbildning och erfarenheter anpassar lärarna undervisningen på ett liknande sätt. De har ett gemensamt synsätt och en positiv attityd för elever med autismspektrumstörning. Slutsatsen är att det sker en anpassad undervisning i klassrummet och att övriga elever påverkas positivt av den anpassade undervisningen. Nyckelord: Pedagogik, anpassad undervisning, autismspektrumstörning, intervju, lärarperspektiv

I forskningsstudien har specialpedagogers syn på lärares anpassning av arbets-och förhållningssätt, inkludering och lärandemiljö för elever med autismspektrumstörning, studerats. Studien syftar till att utöka lärares kunskap om vad som gynnar elever med diagnosen samt hur anpassningar kan tillämpas i verksamheten. Det som beskrivs i denna studie, baseras på intervjuer som har gjorts med specialpedagoger. Intervjuerna har använts för att få en fördjupad bild av specialpedagogernas uppfattningar utifrån olika specialpedagogiska perspektiv och har sedan kopplats samman med forskning som har gjorts tidigare inom ämnet. De specialpedagogiska perspektiv som studien har kopplats till är det kategoriska perspektivet och det relationella. Dessa två perspektiv skiljer sig från varandra och specialpedagogernas yttranden har en stark koppling till relationella perspektivet. Detta innebär att se eleven bakom diagnosen och skapa en god relation till eleven. Det kategoriska perspektivet däremot ser eleven med svårigheter, vilket samtliga specialpedagoger inte rekommenderar eller förespråkar.Resultatet av forskningsstudien visar att lärare måste känna eleven väl för att veta vilka behov eleven har. Genom att känna till behoven samt elevens förutsättningar, kan anpassningar av både arbets-och förhållningssätt samt lärandemiljön göras. Studien visar, utifrån specialpedagogernas synsätt, att lärare bör ha tålamod, förståelse och kunskap om autismspektrumstörning för att kunna möta eleven där hen befinner sig. Samtliga specialpedagoger lyfter i studien även fram att då läraren besitter dessa egenskaper finns goda möjligheter för läraren att anpassa samt skapa förutsättningar för eleven att lyckas med sin skolgång. I det resultat som framgått utifrån intervjupedagogernas yttranden, är det även viktigt att som lärare se eleven bakom diagnosen och att se möjligheter istället för hinder.

Syftet med uppsatsen är att undersöka den nya rättspraxis som kom år 2010 i 3 § LVU (1990:52) och hur den efterföljs inom Stockholms län. Vidare ska vi även försöka belysa vilken behandling dessa barn och ungdomar bör få och för att kunna besvara detta har vi utgått ifrån tre frågeställningar. Vårt tillvägagångssätt har varit utifrån en rättsdogmatisk metod och en litteraturstudie genom en kvalitativ ansats.  Som hjälp till vår analys och slutsats har vi utgått från den nyinstitutionella organisationsteorin för att förstå och tolka systemet vid implementering av ny rättspraxis.      Vi har utgått ifrån 15 LVU domar från 2013, där ungdomarna har en AST eller en ADHD diagnos. Genom att analysera och tolka dessa domar kan vi besvara vår första frågeställning hur rättspraxisen efterföljs. Resultatet visar på att i två av de 15 fall har rätten tagit hänsyn till rättspraxisen och avslagit ansökan om tvångsvård. I ytterligare två fall har rätten tagit upp och refererat till rättspraxisen men ändå dömt till 3 § LVU och i de övriga elva fallen har rätten varken nämnt eller tagit hänsyn till rättspraxisen.      De andra två frågeställningarna besvaras och styrks genom litteratur och tidigare forskning och resultatet visar på att det är viktigt med tidiga insatser och att barnen och ungdomarna skall få stöd och hjälp från kommunen på frivillig grund. Som placeringsalternativ framkommer det att inledningsvis skall insatserna främst ske i det egna hemmet, fungerar inte det så erbjuds familjehem och HVB-hem.      Enligt bland annat psykologen Hejlskov Elvén (2010) och SKL bör barn och ungdomar med AST och ADHD diagnoser behandlas utifrån en skräddarsydd behandlingsform, då straff som en inlåsning inte är en bra vårdform eftersom dessa barn och ungdomar inte rår för sitt beteende. Det som är centralt och som ligger till grund för besluten om tvångsvård är barnet och ungdomens egna beteende, ett annat socialt nedbrytande beteende. Ett annat socialt nedbrytande beteende är ett beteende som avviker från samhällets normer och som vid ett neuropsykiatriskt funktionshinder inte skall betraktas som ett sådant. För att uppnå bästa vårdform för barn och ungdomar med AST och ADHD diagnos är samverkan mycket viktigt mellan de olika berörda aktörerna då dessa barn och ungdomar ofta faller mellan stolarna. / The aim of the current paper is to investigate the precedent riders to 3 § LVU legislation that emerged in 2010 and how it has been implemented since in Stockholm county.  Moreover we aim to shed light on the type of treatment these young people should receive in order to thrive. To accomplish this we have assumed three research questions to answer.  Our chosen approach is based on a true dogmatic method and through a thorough qualitative literature review. In order to understand and interpret the system appropriately in implementation of the precedent legislation we have applied the new institutionalism organization theory to our analysis and conclusion.      We have based our study on 15 LVU legal cases from 2013, involving young people with ASD or ADHD diagnosis. By interpreting and analyzing these court cases we are able to answer our first research question of how the precedent legislation rider is being implemented in Stockholm County. The result show that in two of fifteen cases the court took the precedent rider legislation into account and rejected applications of compulsory care.  In another two cases even though court has acknowledged and referred to the rider legislation, they have still judged in accordance to the 3 § LVU legislation prior to 2010 rider legislation. Finally in the last eleven cases the court has neither mentioned nor taken into account the precedent rider legislation.      The other two research questions are established and answered through a thorough look at available literature and a review of previous research.  The result demonstrates the importance of early intervention and young people’s voluntarily participation in the support programs that county offers. The studies recommend that support and care should be provided initially in young person’s own home. If unsuccessful a family placement or HVB placement should be considered as a second option.      According to the psychologist HejlskovElvén (2010) and SKL children and young people diagnosed with ASD and ADHD should be treated in accordance of a tailored treatment approach.  Involuntarily care as a punishment is not recommended as these young people are not in control of their behaviour or actions.  Presently involuntarily care is based on the youth’s socially destructive behaviour:  behaviour that deviates from the norms of society and that at a neuropsychiatric disability shall not be considered as such.  To ensure best care for young people diagnosed with ASD and ADHD cooperation between the various actors are vital as it helps to steer clear of the risk of them falling through the cracks as it unfortunately is often the case.

Syftet med studien är att undersöka hur lärare som arbetar med att integrera och inkludera elever med autismspektrumdiagnoser uppfattar detta fenomen. Mina frågeställningar behandlar hur skolverksamheter arbetar för att stödja elever med autismspektrumdiagnoser och hur lärare anpassar sin pedagogik till elever i behov av särskilt stöd. Slutligen redovisas vad några lärare anser om att integrera och inkludera elever med autismspektrumstörning i vanlig klass. Studien byggs upp utifrån hur specialpedagog och lärare ska tillgodose elever i behov av särskilt stöd, att specialpedagogiken är en annan typ av pedagogik än vad som är normen. Detta bygger på att elever med autismspektrumstörningar uppvisar svårigheter i lärandet och sociala begränsningar. Som metod har kvalitativa, semi-strukturerade intervjuer genomförts. Studien byggs upp utifrån hur specialpedagog och lärare ska tillgodose elever i behov av särskilt stöd, att specialpedagogiken är en annan typ av pedagogik än vad som är normen. Detta bygger på att elever med autismspektrumstörningar uppvisar svårigheter i lärandet och sociala begränsningar. Som metod har kvalitativa, semi-strukturerade intervjuer genomförts. Studiens slutsats är att elevers förutsättningar och behov styr hur inkluderande och integrerande undervisning anordnas.

I denna studie undersöks grundskollärares erfarenheter av att arbeta med elever med Autismspektrumstörning (ASD) i den stora gruppen. Med den stora gruppen menas den vanliga grundskoleklassen. Studien bygger på en kvalitativ metod och genom semistrukturerade intervjuer intervjuas fem grundskolelärare med erfarenhet att undervisa elever med ASD i den stora gruppen. Frågorna är desamma i alla intervjuer men genom att konstruera öppna frågor och följdfrågor kan uttömmande svar ges. Det insamlade materialet tematiseras sedan genom en kvalitativ analysmetod. Resultatet visar att lärarnas erfarenheter av att undervisa elever med ASD i den stora gruppen liknar varandra i flera avseenden. Lärarna upplever ett behov att prova sig fram till att hitta rätt anpassningar och undervisningsmetoder för eleverna med ASD. De finner tydlighet och rutiner viktigt, vilket manifesteras genom tydliga scheman och instruktioner samt genomtänkt placering av eleven med ASD. En utmaning i arbetet är att bygga relationer med eleverna med ASD. I denna utmaning blir tiden en faktor som hindrar eller möjliggör relationsbyggande då lärarna upplever att eleverna med ASD behöver mycket tid och uppmärksamhet vilket, om lärarna tar hänsyn till detta, begränsar tiden med övriga elever.

Syftet med följande arbete har varit att vi velat undersöka vilka anpassningar i ett klassrum som krävs för att göra undervisningen tillgänglig för barn med autismspektrumstörning i grundskolans lägre årskurser, utifrån synsättet att alla i skolan ska känna delaktighet och gemenskap i en inkluderande miljö. Vilka individuella anpassningar behövs kring eleven med autismspektrumstörning för att öka lärande och delaktighet? Vilka anpassningar behövs i klassrummet i den fysiska miljön för att den ska vara hanterbar och begriplig för barn med autismspektrumstörning? Vilka anpassningar behövs kring samspelet mellan eleverna för att öka förståelsen för problematiken att ha en autismspektrumstörning? Hur ser stödet ut på organisationsnivå? Vilken samverkan behövs med personer utanför skolan för att öka elevens med autismspektrumstörning, lärande och delaktighet i skolan? Med hjälp av intervjuer, med kvalitativ ansats har vi försökt få svar på våra frågor av pedagoger i olika verksamheter och yrkesroller. Litteraturdelen i vårt arbete ger en översikt av tidigare forskning när det gäller definition av autismspektrumstörning, förutsättningar och konsekvenser i ett lärandeperspektiv samt anpassningar för att göra utbildningen tillgänglig. Vi har också tagit ett specialpedagogiskt perspektiv på förhållandet mellan elev-skola samt specialpedagogens roll i detta. Resultatet visar att kunskap om autismspektrumstörning, kunskap om och en positiv inställning till delaktighet och inkludering hos dem som finns i närmiljön är avgörande för att elever med autismspektrumstörning ska känna delaktighet och vara inkluderad. Vi fann också i resultatet vikten av att utgå från elevens förutsättningar och behov i både lärandet och fysisk miljö, för att göra undervisningen tillgänglig. Verksamheternas grundsyn genomsyrades av att försöka se till varje individs behov och förutsättningar. Samarbete med främst hemmet och stödet från rektor i verksamheten, ansågs gynna barnet. Informanternas tolkning av begrepp som integrering- inkludering- delaktighet- tillgänglighet skiljde sig åt, vilket visades i synsätt men också hur verksamheterna hade organiserats i respektive kommun. Resultatet har ställts i relation till litteratur i ett specialpedagogiskt perspektiv.

Bakgrund: Som förälder finns ett betydelsefullt ansvar över sitt barns fungerande vardag och hälsa. Förväntningar på att bli förälder till ett barn som följer normen kan drastiskt behöva förändras då barnet istället föds med en utmanande diagnos. Ett barn med autismspektrumstörning kräver både resurser, stöd och kärlek. Hälsa upplevs individuellt, liksom hälsan hos föräldern påverkar barnet och tvärtom. Att som förälder göra det bästa för sitt barn med komplexa behov samtidigt som att värna om sin egen hälsa kan vara en utmaning.  Syfte: Syftet var att beskriva hur föräldrars hälsa påverkas av att ha ett barn med diagnosen autismspektrumstörning. Metod: En kvalitativ litteraturstudie genomfördes där litteratursökningen skedde från databaserna CINAHL, PubMed och PsykINFO. Resultatet analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Omprioriteringar i livssammanhanget krävs för att få ett fungerande vardagsliv. Stöttning från personer i omgivningen och inom hälso-och sjukvården bidrar till upplevelsen av välbefinnande. Slutsats: Genom att tillämpa ett systemteoretiskt förhållningssätt, kan hälso- och sjukvården bidra till att främja hälsan hos föräldrar till barn med AST. Då de drabbade föräldrarna uppmärksammas i ett tidigt stadie kan ohälsa förebyggas genom preventiva insatser.

Bakgrund: En autismspektrumstörning [ASS] karakteriseras av allvarliga och genomgående avvikelser i utvecklingen gällande kommunikationsförmågor och sociala interaktionsförmågor samt stereotypa beteenden, intressen och aktiviteter. Spektrumet är brett med ett flertal diagnoser men kan även delas in i låg- och högfungerande ASS. Det är vanligt att individer med en ASS även har andra fysiologiska och psykiatriska sjukdomar och störningar och därmed besöker vården ofta. Ett sätt att strukturera vården och underlätta för personcentrering är med hjälp av dokumentationsmodellen VIPS. En personcentrerad omvårdnad innebär att respektera vårdtagaren som en unik person och bemöta dennes unika behov tillsammans med de närstående och övrig vårdpersonal. Syfte: Att utifrån VIPS-modellen beskriva särskilda omvårdnadsproblem hos barn med ASS. Metod: Studien presenterades i form av en allmän litteraturstudie. Databassökningar gjordes i PubMed och PsycInfo med inklusionskriterierna att artiklarna skulle vara publicerade de senaste tio åren, vara skrivna på engelska och att deltagarna var mellan 0-18 år. Databassökningarna resulterade i att 28 artiklar inkluderades. Ytterligare fem artiklar har inkluderats genom manuella sökningar vilket resulterat i totalt 33 artiklar. Resultat: Resultatet strukturerades under sökord inom VIPS-modellen för att ge en heltäckande bild av de omvårdnadsproblem som barn med ASS har. Många problem uppkom på grund av barnens nedsatta kommunikationsförmågor, deras svårigheter med bearbetning av sinnesintryck samt de repetitiva och stereotypa beteenden som barnen uppvisade. Föräldrarna till barnen spelade en mycket viktig roll i att förmedla vilka rutiner och strategier som passade just deras barn bäst. Slutsats: Barn med ASS har många omvårdnadsproblem vilka ofta är direkt förknippade med de svårigheter som hör till diagnoskriterierna. Dessutom har barn med ASS flertalet svårigheter utöver de som hör till diagnoskriterierna. Tillsammans bildar dessa problem en komplex, sammansatt och ömtålig struktur. Om svårigheter uppstår inom något problemområde kan det skapas en svallvåg inom andra områden som får betydande konsekvenser.Den situation som dessa barn kan hamna i under en sjukhusvistelse kan leda till en mängd problem utöver de svårigheter barnet redan lever med. Genom att dokumentera efter VIPS-modellen kan sjuksköterskan skapa en individuell vårdplan med en övergripande bild av omvårdnadsbehoven hos sin vårdtagare. Om sjuksköterskan arbetar med en personcentrerad omvårdnad kan detta ge möjligheten att bemöta barnet och familjen på ett sätt som gynnar en optimal omvårdnad för just detta barn.

Bakgrund: Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) ochAutismspektrumtillstånd (AST) är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkarbarn i deras vardagliga aktiviteter. Diagnoserna ger svårigheter i tidshantering, planering ochinitiera aktiviteter. Arbetsterapeuter jobbar med interventioner som ökar delaktighet ochsjälvständighet i aktiviteter. Kognitiva hjälpmedel är en intervention för att stödja barn iaktivitetsutförande och få en struktur på vardagen. Det finns bristande forskning som rörmålgruppen och det saknas rekommendationer för hjälpmedel. Syfte: Syftet är att beskrivaarbetsterapeuters erfarenhet av hur kognitiva hjälpmedel påverkar delaktighet ochsjälvständighet för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Metod: I studien haren kvalitativ intervjustudie med ett bekvämlighetsurval används. För att beskrivaarbetsterapeuters erfarenheter har semistrukturerade intervjuer genomförts med åttaarbetsterapeuter som har erfarenhet av att jobba med barn med ADHD och AST. Data haranalyserats med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Intervjuerna visaratt hjälpmedel är ett bra verktyg för att öka barns delaktighet och självständighet i vardagen.Barnets nätverk är en viktig del vid interventioner för att ge ett bra resultat, likaså är barnetsmotivation avgörande. Slutsats: Studien visar att hjälpmedel är viktiga för delaktighet ochsjälvständighet för barn med NPF. Hjälpmedel visar på en ökad delaktighet ochsjälvständighet där barn klarar aktiviteter själva i en högre grad. Men andra typer av insatserutgör också en stor del av det arbetsterapeutiska arbetet.