Syftet med uppsatsen är att undersöka den nya rättspraxis som kom år 2010 i 3 § LVU (1990:52) och hur den efterföljs inom Stockholms län. Vidare ska vi även försöka belysa vilken behandling dessa barn och ungdomar bör få och för att kunna besvara detta har vi utgått ifrån tre frågeställningar. Vårt tillvägagångssätt har varit utifrån en rättsdogmatisk metod och en litteraturstudie genom en kvalitativ ansats.  Som hjälp till vår analys och slutsats har vi utgått från den nyinstitutionella organisationsteorin för att förstå och tolka systemet vid implementering av ny rättspraxis.      Vi har utgått ifrån 15 LVU domar från 2013, där ungdomarna har en AST eller en ADHD diagnos. Genom att analysera och tolka dessa domar kan vi besvara vår första frågeställning hur rättspraxisen efterföljs. Resultatet visar på att i två av de 15 fall har rätten tagit hänsyn till rättspraxisen och avslagit ansökan om tvångsvård. I ytterligare två fall har rätten tagit upp och refererat till rättspraxisen men ändå dömt till 3 § LVU och i de övriga elva fallen har rätten varken nämnt eller tagit hänsyn till rättspraxisen.      De andra två frågeställningarna besvaras och styrks genom litteratur och tidigare forskning och resultatet visar på att det är viktigt med tidiga insatser och att barnen och ungdomarna skall få stöd och hjälp från kommunen på frivillig grund. Som placeringsalternativ framkommer det att inledningsvis skall insatserna främst ske i det egna hemmet, fungerar inte det så erbjuds familjehem och HVB-hem.      Enligt bland annat psykologen Hejlskov Elvén (2010) och SKL bör barn och ungdomar med AST och ADHD diagnoser behandlas utifrån en skräddarsydd behandlingsform, då straff som en inlåsning inte är en bra vårdform eftersom dessa barn och ungdomar inte rår för sitt beteende. Det som är centralt och som ligger till grund för besluten om tvångsvård är barnet och ungdomens egna beteende, ett annat socialt nedbrytande beteende. Ett annat socialt nedbrytande beteende är ett beteende som avviker från samhällets normer och som vid ett neuropsykiatriskt funktionshinder inte skall betraktas som ett sådant. För att uppnå bästa vårdform för barn och ungdomar med AST och ADHD diagnos är samverkan mycket viktigt mellan de olika berörda aktörerna då dessa barn och ungdomar ofta faller mellan stolarna. / The aim of the current paper is to investigate the precedent riders to 3 § LVU legislation that emerged in 2010 and how it has been implemented since in Stockholm county.  Moreover we aim to shed light on the type of treatment these young people should receive in order to thrive. To accomplish this we have assumed three research questions to answer.  Our chosen approach is based on a true dogmatic method and through a thorough qualitative literature review. In order to understand and interpret the system appropriately in implementation of the precedent legislation we have applied the new institutionalism organization theory to our analysis and conclusion.      We have based our study on 15 LVU legal cases from 2013, involving young people with ASD or ADHD diagnosis. By interpreting and analyzing these court cases we are able to answer our first research question of how the precedent legislation rider is being implemented in Stockholm County. The result show that in two of fifteen cases the court took the precedent rider legislation into account and rejected applications of compulsory care.  In another two cases even though court has acknowledged and referred to the rider legislation, they have still judged in accordance to the 3 § LVU legislation prior to 2010 rider legislation. Finally in the last eleven cases the court has neither mentioned nor taken into account the precedent rider legislation.      The other two research questions are established and answered through a thorough look at available literature and a review of previous research.  The result demonstrates the importance of early intervention and young people’s voluntarily participation in the support programs that county offers. The studies recommend that support and care should be provided initially in young person’s own home. If unsuccessful a family placement or HVB placement should be considered as a second option.      According to the psychologist HejlskovElvén (2010) and SKL children and young people diagnosed with ASD and ADHD should be treated in accordance of a tailored treatment approach.  Involuntarily care as a punishment is not recommended as these young people are not in control of their behaviour or actions.  Presently involuntarily care is based on the youth’s socially destructive behaviour:  behaviour that deviates from the norms of society and that at a neuropsychiatric disability shall not be considered as such.  To ensure best care for young people diagnosed with ASD and ADHD cooperation between the various actors are vital as it helps to steer clear of the risk of them falling through the cracks as it unfortunately is often the case.

Denna studie behandlar barnperspektivets uttryck i domslut avseende tvångsvård av barn under 15 år enligt 3 § Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barnets eget beteende står i fokus i förhållande till rekvisitet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. Genom en diskursanalys av tio domslut avgjorda enligt 3 § LVU har vi belagt ett underlag för att besvara vårt syfte. Syftet är att undersöka om och i så fall hur barnperspektivet kommer till uttryck i domslut genom förställningar om barnet i relation till hur barnets röst beaktas i förvaltningsrättens bedömning kring barnets bästa.   Mot bakgrund av vår teoretiska och begreppsliga referensram, inbegripande teori och begrepp kännetecknade av socialkonstruktionitiska antaganden och ett barndomssociologiskt perspektiv, dras slutsatsen att det finns indikationer på att förvaltningsrättens barnperspektiv är bristfälligt. Av analysen framgår att barnets perspektiv framförs på ett problematiskt sätt genom att deltagande aktörer i rätten återger barnets utsagor i barnets frånvaro. Detta är problematiskt i den bemärkelse att barnets åsikt och vilja riskerar att modifieras genom återberättande. Studien antyder även att det råder asymmetri barn och vuxen emellan till följd av barnets låga ställning i rätten. Vidare framkommer av studien att förvaltningsrätten innehar makt att kvalificera barnet som subjekt och objekt genom att värdera deltagande aktörers föreställningar om barnet i sin bedömning kring barnets bästa.

<p>Diskriminering på grund av kön är förbjudet i Sverige. Kvinnor och män ska ha lika rättigheter och samma rättsliga skydd. Svensk lagstiftning är formellt sätt könsneutral ändock menar en rad författare och forskare att lagen genomsyras av könsnormerna i samhället. I denna studie har vi fokuserat på Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) utifrån ett genusperspektiv. Studiens syfte är att se om det råder några skillnader i flickors respektive pojkars LVU domar. Genom granskandet av 20 domar från länsrätten i Västmanland har vi funnit problemkategorier som ligger till grund för analysen. Vad vi har funnit i studien är att könsnormerna i samhället speglar sig i lagen vilket leder till att både flickor och pojkar diskrimineras och därmed hotas könsneutraliteten. LVU ska skydda de unga, vi har dock funnit att lagen inte är användbar i alla situationer och för alla unga då lagen inte till fullo innefattar de ungas problematik.</p>

Diskriminering på grund av kön är förbjudet i Sverige. Kvinnor och män ska ha lika rättigheter och samma rättsliga skydd. Svensk lagstiftning är formellt sätt könsneutral ändock menar en rad författare och forskare att lagen genomsyras av könsnormerna i samhället. I denna studie har vi fokuserat på Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) utifrån ett genusperspektiv. Studiens syfte är att se om det råder några skillnader i flickors respektive pojkars LVU domar. Genom granskandet av 20 domar från länsrätten i Västmanland har vi funnit problemkategorier som ligger till grund för analysen. Vad vi har funnit i studien är att könsnormerna i samhället speglar sig i lagen vilket leder till att både flickor och pojkar diskrimineras och därmed hotas könsneutraliteten. LVU ska skydda de unga, vi har dock funnit att lagen inte är användbar i alla situationer och för alla unga då lagen inte till fullo innefattar de ungas problematik.

Svensk barnavård och tvångsvård av barn och unga har diskuterats och problematiserats av flertalet forskare och har även varit lagstadgat sedan början av 1900-talet. Lagen och hur samhället ser på problembeteende och skyddsbehov har sedan dess förändrats. Exempelvis så var den dominerande synen, innan 1900-talet, att samhället hade en viss skyldighet att skydda och hjälpa barn och unga i nöd men präglades snarare av ett samhällsskyddande synsätt. Även vad som anses vara ett problem har förändrats över tid och korrigerats inom lagstiftningen. Hur vi människor kommer överens om vad som är normalt eller normbrytande görs dels genom sociala processer men också genom språk där vi konstruerar en gemensam verklighet som vi förhåller oss till. Lagstiftningen som sådan är en, av människan skapad, konstruktion av vad vi gemensamt anser är de normer som vi ska förhålla oss till. Därav anser vi att det är intressant att se hur barn och ungdomars normbrytande beteende skrivs fram, framställs eller konkretiseras i domar som berör tvångsvård av barn. Studiens syfte är att undersöka hur ett barns skyddsbehov och problembeteenden konstrueras i domar rörande 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För att besvara studiens syfte har följande frågeställning varit vägledande; vilka problembeteenden och skyddsbehov framställs i domar som avser vård enligt 3 § LVU? Ett kvalitativt angreppssätt har använts för att svara på studiens syfte och frågeställning. Studiens empiri består av 33 förvaltningsrättsdomar mellan åren 2012 och 2017 från en, för studien, specifik kommun. Studiens teoretiska utgångspunkt är socialkonstruktionism och tematisk analys används som analysverktyg. Studien analyseras med stöd av socialkonstruktivistisk teori och med stöd av tankar från bland andra Johanna Schiratzki, Anna Hollander, Astrid Schlytter, Lina Ponnert, Pernilla Leviner och Titti Mattsson, för att nämna några. Resultatet presenteras med stöd av fem huvudteman; brottslig verksamhet, missbruk av beroendeframkallande medel, något annat socialt nedbrytande beteende, påtaglig risk och samtycke. Samt fem subteman utifrån rekvisitet socialt nedbrytande beteende; olämpliga miljöer, missbruk, bristande skolgång, kriminalitet och sist neuropsykiatriska diagnoser och/eller annan psykisk variation. Studiens resultat visar på att de ungas skyddsbehov och problembeteende skrivs fram genom rekvisiten inom LVU lagstiftningen och att konstruktionen av dessa börjar i och med socialsekreterarens LVU-utredning och socialnämndens ansökan om vård med stöd av LVU. Resultatet visar även på att förvaltningsrätten som oftast bifaller socialnämndens ansökan om vård och i studiens empiriska material avslås endast två ansökningar. I studiens avslutande kapitel förs en diskussion om studiens slutsatser men också om vidare forskning kring konstruktionen gällande barn och ungdomars skyddsbehov och problembeteende. / Swedish child welfare and compulsory care for children and adolescents has been discussed and problematized by most researchers and been statutory since the beginning of the 20th century. The law and the way Swedish society views problem behavior, child and adolescent delinquency and the need to care and protect the children with such needs has changed over time. For example, the dominant view, before the 20th century, was that society had a certain obligation to protect and help children and young in need, but rather was characterized by a community-protection approach. What society considers to be a problem behavior has changed over time and been corrected multiple times within the law. How people agree on what is a normal or problematic behavior, when it comes to children and adolescents, is through social processes and language. Through our common social processes and languages we construct a common reality to which we can relate. Legislation as such is a man-made construction of what we commonly consider to be the norms that we should follow. Therefore, we find it interesting to understand how children and adolescents problem behavior is expressed, produced or concretized in judgments relating to compulsory care.  The purpose of the study is to investigate how a child’s or young person’s problem behaviors and protection needs are constructed in judgments relating to 3 § of the care of young people (special provision) act (LVU). In order to answer the purpose of the study the following questions should be asked; what problem behaviors and protection needs are constructed in judgments relating to care under 3 § of the LVU? A qualitative approach has been used to answer the study’s purpose and questions. The empirical study consists of 33 court judgments between 2012 and 2017 from one specific municipality. The theoretical basis of the study is social constructionism and thematic analysis is used as an analytical tool. The study is analyzed on the basis of social constructivist theory and supported by research from, to name a few, Johanna Schiratzki, Anna Hollander, Astrid Schlytter, Lina Ponnert, Pernilla Leviner and Titti Mattsson.  The results of the study indicate that the problem behavior and protection needs of children and young people are constructed through the LVU-legislation process and that the social construction begins with the Social Welfare Committee's LVU investigation and application for care with the support of LVU. The result also shows that law most often approves of the Social Welfare Committee's application compulsory care. In the empirical material of the study, only two applications were rejected. The study's final chapter discusses the conclusions of the study, but also on further research on the construction of children and young people's problem behavior and protection needs.

<p>Syfte med uppsatsen är att ge en bättre förståelse av vad som menas med begreppet ”annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVU och visa eventuella skillnader i hur lagstiftningen, domstolar och socialtjänsten använder detta begrepp. Vi har undersökt hur begreppsdefinitionen har utvecklats genom lagstiftningsprocessen och hur den återspeglas i förarbeten, juridisk litteratur, prejudikat och praxis. Uppsatsen är skriven utifrån en juridisk metod. Vi genomförde åtta semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i Hälsingland och en länsrättsdomare för att ta reda på hur dessa använder begreppet. Vi har gjort en sammanställning av olika problembeteenden som ungdomar kan uppvisa och diskuterat om dessa är socialt nedbrytande beteende i lagens mening. I lagstiftningen är definitionen av rekvisitet diffus och generell, detta innebär problem för socialsekreterare att använda rekvisitet. Socialsekreterarna är inte vana och tillräckligt utbildade att använda begreppet vilket kan leda till en mindre rättssäker prövning för den enskilde.</p>

Syfte med uppsatsen är att ge en bättre förståelse av vad som menas med begreppet ”annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVU och visa eventuella skillnader i hur lagstiftningen, domstolar och socialtjänsten använder detta begrepp. Vi har undersökt hur begreppsdefinitionen har utvecklats genom lagstiftningsprocessen och hur den återspeglas i förarbeten, juridisk litteratur, prejudikat och praxis. Uppsatsen är skriven utifrån en juridisk metod. Vi genomförde åtta semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i Hälsingland och en länsrättsdomare för att ta reda på hur dessa använder begreppet. Vi har gjort en sammanställning av olika problembeteenden som ungdomar kan uppvisa och diskuterat om dessa är socialt nedbrytande beteende i lagens mening. I lagstiftningen är definitionen av rekvisitet diffus och generell, detta innebär problem för socialsekreterare att använda rekvisitet. Socialsekreterarna är inte vana och tillräckligt utbildade att använda begreppet vilket kan leda till en mindre rättssäker prövning för den enskilde.

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka strategier socialarbetare i en norrlandskommun har i arbetet med unga som hamnar mellan frivilliga insatser enligt SoL och tvångsvård enligt 3 § LVU. Syftet ska besvaras med hjälp av tre frågeställningar: i vilken utsträckning socialsekreterarna använder sig av 22 § LVU, vad socialsekreterarna använder sig av istället om inte 22 § LVU används och hur socialsekreterarna resonerar kring frivillighet kontra tvång i arbetet kring dessa unga? Undersökningen görs med hjälp av kvalitativa intervjuer som sedan analyseras med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Med stöd av tidigare forskning och annan litteratur relevant för ämnet ges en bakgrundsbild över hur socialt arbete kring unga ser ut i Sverige. Fem socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövning gällande barn och unga i en norrlandskommun intervjuas utifrån ovan specificerade frågeställningar. Det insamlade materialet bearbetas och analyseras utifrån begreppen empowerment och paternalism. Resultatet av undersökningen visar att merparten av de intervjuade socialsekreterarna har liten kännedom om 22 § LVU. Det framkommer även att inarbetade rutiner och riktlinjer kring användandet av 22 § LVU saknas inom kommunens socialtjänst. Som en följd av detta används paragrafen varken av de intervjuade socialsekreterarna eller i kommunen som helhet. Såväl positiva som negativa åsikter om paragrafen framförs; den skulle kunna användas för att markera allvaret i en situation för den unge och vårdnadshavaren men samtidigt anser socialsekreterarna att tvångsinsatser ger ett sämre behandlingsresultat. Eftersom paragrafen ej används i någon större utsträckning inom socialtjänsten så uttrycker alla socialsekreterarna en skepsis till paragrafens praktiska nytta. Relationsbyggande och motivationsarbete ses av socialsekreterarna som viktiga aspekter för att möjliggöra frivilliga insatser. Frivillighet bedöms utgöra en viktig faktor för ett lyckat behandlingsarbete medan tvång anses skada förutsättningarna för ett positivt behandlingsresultat. Tvång används som en sista utväg när skydd för den unge måste prioriteras.

The purpose of this paper was to look into the procedural requirements for any other socially destructive behavior in 3§ in the Care of Young Persons act (LVU). A selection of 30 acts, from an administrative court in Sweden 2017, which resulted in 6 court cases that were analysed more closely. Content analyses is the method that was used to investigate the empirical material and look for common themes. The theoretical tool for this study was social constructionism and an intersectional perspective was used to complement the theory. 6 common themes, from the 6 court cases, were presented in the analysis and result to describe any other socially destructive behavior, in order to what the law says, as well as how the administrative court described why an adolescent should be taken into custody. In summary, the analysis showed a wide interpretation of the significance of any other socially destructive behavior and that these interpretations were not always consistent with the law itself.

Utifrån en rättsdogmatisk metod redogör uppsatsen de rättsliga förutsättningarna för att bereda en ung person vård enligt 3 § Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), när det handlar om att den unge riskerar att utsätta sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel eller socialt nedbrytande beteende. Rättspraxis och förarbeten tydliggör hur socialt nedbrytande beteende ska tolkas. Utredningen visar att det kan uppstå osäkerhet när det kommer till tolkning av begreppet socialt nedbrytande beteende och att det, oavsett om det handlar om ett omhändertagande på grund av missbruk eller annat nedbrytande beteende, ska göras en bedömning utifrån varje enskilt fall.