Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka strategier socialarbetare i en norrlandskommun har i arbetet med unga som hamnar mellan frivilliga insatser enligt SoL och tvångsvård enligt 3 § LVU. Syftet ska besvaras med hjälp av tre frågeställningar: i vilken utsträckning socialsekreterarna använder sig av 22 § LVU, vad socialsekreterarna använder sig av istället om inte 22 § LVU används och hur socialsekreterarna resonerar kring frivillighet kontra tvång i arbetet kring dessa unga? Undersökningen görs med hjälp av kvalitativa intervjuer som sedan analyseras med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Med stöd av tidigare forskning och annan litteratur relevant för ämnet ges en bakgrundsbild över hur socialt arbete kring unga ser ut i Sverige. Fem socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövning gällande barn och unga i en norrlandskommun intervjuas utifrån ovan specificerade frågeställningar. Det insamlade materialet bearbetas och analyseras utifrån begreppen empowerment och paternalism. Resultatet av undersökningen visar att merparten av de intervjuade socialsekreterarna har liten kännedom om 22 § LVU. Det framkommer även att inarbetade rutiner och riktlinjer kring användandet av 22 § LVU saknas inom kommunens socialtjänst. Som en följd av detta används paragrafen varken av de intervjuade socialsekreterarna eller i kommunen som helhet. Såväl positiva som negativa åsikter om paragrafen framförs; den skulle kunna användas för att markera allvaret i en situation för den unge och vårdnadshavaren men samtidigt anser socialsekreterarna att tvångsinsatser ger ett sämre behandlingsresultat. Eftersom paragrafen ej används i någon större utsträckning inom socialtjänsten så uttrycker alla socialsekreterarna en skepsis till paragrafens praktiska nytta. Relationsbyggande och motivationsarbete ses av socialsekreterarna som viktiga aspekter för att möjliggöra frivilliga insatser. Frivillighet bedöms utgöra en viktig faktor för ett lyckat behandlingsarbete medan tvång anses skada förutsättningarna för ett positivt behandlingsresultat. Tvång används som en sista utväg när skydd för den unge måste prioriteras.

This research will explore how social workers in the Swedish childcare system argue about semi coercive measures, tensions between voluntariness and coercion, and their discretion for those actions. Semi coercive measures are regulated by The Care of Young Persons Act (LVU), section 22. To investigate this a qualitative method was adopted. Eight semi- structured interviews were conducted with social workers that have experience when it comes to work within social services regarding children and young people. The research utilises a thematic analysis as a means of processing the data. To analyse the results, Lipsky’s theoretical concept; Street-level bureaucracy and Foucault’s theoretical concept of power; discipline and disciplining based on panopticism and pastoral power, are used. The analysis of the results indicates that the respondent’s views of the tension between coercive and voluntary measures differ, and that there is no clear distinction. Most of the respondents considered the regulations on semi coercive measures as unnecessary while others thought they are a useful tool when implemented correctly. Moreover, social workers use similar forms of semi coercive measures but not according to section 22 LVU. Respondents use their discretion in different ways, which influences their views on whether the section is necessary or not.