This research will explore how social workers in the Swedish childcare system argue about semi coercive measures, tensions between voluntariness and coercion, and their discretion for those actions. Semi coercive measures are regulated by The Care of Young Persons Act (LVU), section 22. To investigate this a qualitative method was adopted. Eight semi- structured interviews were conducted with social workers that have experience when it comes to work within social services regarding children and young people. The research utilises a thematic analysis as a means of processing the data. To analyse the results, Lipsky’s theoretical concept; Street-level bureaucracy and Foucault’s theoretical concept of power; discipline and disciplining based on panopticism and pastoral power, are used. The analysis of the results indicates that the respondent’s views of the tension between coercive and voluntary measures differ, and that there is no clear distinction. Most of the respondents considered the regulations on semi coercive measures as unnecessary while others thought they are a useful tool when implemented correctly. Moreover, social workers use similar forms of semi coercive measures but not according to section 22 LVU. Respondents use their discretion in different ways, which influences their views on whether the section is necessary or not.

Sedan år 1982 har utgångspunkten varit att socialtjänstens verksamhet ska grunda sig i den enskildes integritet och självbestämmanderätt. Den enskilde ska därigenom själv få bestämma huruvida en viss insats från socialtjänsten ska tas emot eller inte. Insatserna ska således grunda sig i frivillighet och utformas tillsammans med den enskilde. Detta gäller även när ett barn har behov av vård. I vissa fall föreligger dock ett behov av tvångsvård, där principen om frivillighet och självbestämmande inte kan upprätthållas på samma sätt som vid socialtjänstens frivilliga insatser. Ett barn ska enligt 1 § andra stycket LVU beredas vård i det fall 2 eller 3 §§ LVU är uppfyllda samt att det kan antas att barnet inte kan ges behövlig vård med samtycke av vårdnadshavarna och barnet självt om det har fyllt 15 år. Av bestämmelsen kan därmed utläsas att ett samtycke dels är en förutsättning för att socialnämnden ska kunna fatta beslut om frivilliga insatser, dels att ett samtycke till frivilliga insatser i regel utgör ett hinder för att det ska kunna fattas beslut om tvångsvård enligt LVU.  I uppsatsen uppmärksammas att det kan finnas viss problematik med ett samtycke till frivilliga insatser. Det kan tänkas förekomma situationer där ett samtycke till frivilliga insatser inte kan anses vara tillräckligt för att ett barn ska kunna ges nödvändiga insatser. Det kan vidare tänkas förekomma situationer där det saknas samtycke till frivilliga insatser, men tvångsvård heller inte kan aktualiseras på grund av att barnets situation inte är tillräckligt allvarlig för att uppfylla kraven i 2 eller 3 §§ LVU. Eftersom problematikerna handlar om just samtycke uppmärksammas även vad ett samtycke till frivilliga insatser har för rättslig innebörd och vad som krävs för det ska kunna betraktas som giltigt. För att utreda vad som gäller i dessa situationer och vilka möjligheter som finns att besluta om tvångsvård eller andra insatser för barnets räkning används den rättsdogmatiska metoden i uppsatsen. Metoden används inledningsvis för att identifiera och beskriva gällande rätt på området. Vidare används den för att analysera och kritisera gällande rätt samt diskutera förslag de lege ferenda. Uppsatsen avslutas därefter genom att den deskriptiva och analytiska delen binds ihop till sammanfattande slutsatser. / Since 1982, the starting point has been that the activities of the social services should be based on the individual's integrity and right to self-determination. The individual must thereby be able to decide for himself whether a certain contribution from the social services is to be received or not. The contributions must thus be based on voluntariness and be designed together with the individual. This also applies when a child needs care. In some cases, however, there is a need for compulsory care, where the principle of voluntariness and self-determination cannot be maintained in the same way as in the social services' voluntary contributions. According to 1 § second part LVU, a child must be provided with care if 2 or 3 §§ LVU are fulfilled, and it can be assumed that the child cannot be given the necessary care with the consent of the guardians and the child himself if he has reached 15 years. It can thus be read from the regulation that a consent is partly a prerequisite for the social welfare board to be able to decide on voluntary contributions, and partly that a consent to voluntary contributions generally constitutes an obstacle to a decision on compulsory care according to LVU.  The essay draws attention to the fact that there may be some problems with a consent to voluntary contributions. There may be situations where a consent to voluntary contributions cannot be considered sufficient for a child to be given the necessary contributions. Furthermore, there may be situations where there is no consent to voluntary contributions, but compulsory care can also not be actualized because the child's situation is not serious enough to meet the requirements of 2 or 3 §§ LVU. Since the problems are specifically about consent, attention is also paid to what a consent to voluntary contributions has for legal meaning and what is required for it to be considered valid. To investigate what applies in these situations and what opportunities there are to decide on compulsory care or other contributions on behalf of the child, the legal dogmatic method is used in the essay. The method is initially used to identify and describe current law in the field. Furthermore, it is used to analyze and criticize current law and discuss proposals de lege ferenda. The essay is then concluded by binding the descriptive and analytical part together into summarized conclusions.

The aim of the study was to create a greater understanding concerning social workers'experience and their discretion to balance between voluntary and compulsoryinterventions in child welfare. Furthermore, we wanted to investigate social workers'attitudes regarding the implementation of an intermediate compulsory care accordingto the law regarding compulsory care of children and adolescents. Previous researchhas identified a problem where the child is between voluntary and compulsorylegislation which can lead to the child continuing living in harmful conditions. Theempirical data is based on nine interviews with social workers in child welfareinvestigations units in Sweden. Lipsky's (2010) theory of street-level bureaucrats andthe term discretion were used to analyze the data and interpret the results obtainedfrom the study. The results showed that social workers' experience limited discretion.Strategies that were most successful were the relationship-building between socialworker and caregivers, communicative skills, and the application of the law. Thestudy also revealed that social workers had different points of view regarding animplementation of an intermediate care. Some find the implementation hard toenforce in practice, even though it could result in increased child protection. Theconclusion of the study was that the social workers would rather add moreinterventions than an implementation of an additional compulsory law. / Syftet med studien var att skapa en förståelse för socialsekreterares erfarenheter och deras förmåga att balansera mellan frivilliga och tvingande insatser inom den sociala barnavården. Dessutom ville vi undersöka socialsekreterares inställning till implementeringen av ett mellanvårdstvång enligt 2 § i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga. Tidigare forskning har identifierat ett problem där barnet befinner sig mellan frivilliga- och tvångsinsatser, vilket kan leda till att barnet fortsätter att leva under skadliga förhållanden. Empirin baseras på nio intervjuer med socialsekreterare inom den sociala barnavården i Sverige. Lipskys (2010) teori om street-level bureaucrats och begreppet handlingsutrymme användes för att analysera data och tolka de resultat som erhållits från studien. Resultaten visade att socialsekreterarna upplevde ett begränsat handlingsutrymme. Strategier som var mest framgångsrika var relationsskapande mellan socialsekreterare och vårdnadshavare, kommunikativa färdigheter och tillämpning av lagen. Studien visade också att socialsekreterare hade olika inställningar om implementeringen av ett mellanvårdstvång. Vissa tycker att det är svårt att genomföra i praktiken, även om det skulle kunna leda till ökat skydd för barnet. Slutsatsen av studien var att socialsekreterare hellre vill ha tillgång till fler insatser än en implementering av ytterligare en tvångslagstiftning.