De senaste åren har en ny invändning framförts allt oftare i brottmål, nämligen invändningen från den tilltalades sida att gärningen företagits i sömnen, i somnambult tillstånd. Den fortsättningsvis kallade sömninvändningen ger ett antal intressanta frågeställningar inom straffrätten, men också i gränslandet där juridik och sömnforskning möts. Sömn och medvetande som neurologiska begrepp inrymmer gråskalor; sömn har fyra stadier NREM-sömn följt av REM-sömn och en persons medvetande utreds inom neurologin med hjälp av en åtta-stegsprövning. Ändå tycks juridiken ha en svart-vit föreställning av både sömn och medvetande som ett vara eller icke-vara. När straffansvar prövas förutsätts att personen är vid medvetande, utan att saken egentligen utreds. För att en person ska hållas straffrättsligt ansvarig krävs att både de objektiva och subjektiva brottsförutsättningarna är uppfyllda. Personen ska för att uppfylla de objektiva brottsförutsättningarna ha, 1) utfört en handling som är brottsbeskrivningsenlig, och 2) som inte varit rättfärdigad. I enlighet med den subjektiva brottsförutsättningen måste personen även kunna tillskrivas personligt ansvar för handlingen. Personer som anses ha agerat i somnambult tillstånd går fria från ansvar. Men på vilken grund inträder ansvarsfriheten? Tidigare ansågs rörelser företagna i sömnen inte utgöra handlingar i och med att de saknat bakomliggande vilja, och uteslöts således redan i den objektiva prövningen. I det studerade rättsfallsmaterialet och doktrin verkar det som att domstolarna hanterar sömn såsom brist på med medvetenhet i uppsåtsprövningen, vilket utesluter ansvar inom ramen för den subjektiva prövningen. Troligtvis uppkommer denna förvirring till följd av dels den starka presumtionen för att kroppsrörelser är samma sak som handlingar, dels att tillstånden ”vid medvetande” och ”medveten” ses som samma sak. En kroppsrörelse som företagits i sömnen bör enligt min mening anses ha företagits utan att personen var vid medvetande och således prövas som en objektiv brottsförutsättning. Måltypen ger även en del processuella överväganden. Den tilltalade måste göra sömninvändningen så pass sannolik att den inte kan lämnas utan avseende, varvid åklagaren har att göra invändningen obefogad. Bevisningen förs framför allt med hjälp av sakkunnigutlåtanden av olika sömnforskare. Ett antal sömnforskare är framstående inom måltypen och har etablerat en stark praxis kring hur sannolikheten för somnambulism ska prövas. Risken med de sakkunnigas utlåtanden är att de innebär en stolpig checklista som inte alltid ger utrymme för olika upplevelser av sömngång. Det riskerar att få till följd att den prövning som till sin natur måste förbli en gråskala riskerar att präglas av juridikens svart-vita förhållningssätt.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-160335 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Vergari, Marianna |
| Publisher | Stockholms universitet, Juridiska institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0027 seconds