No description available.

De senaste åren har en ny invändning framförts allt oftare i brottmål, nämligen invändningen från den tilltalades sida att gärningen företagits i sömnen, i somnambult tillstånd. Den fortsättningsvis kallade sömninvändningen ger ett antal intressanta frågeställningar inom straffrätten, men också i gränslandet där juridik och sömnforskning möts. Sömn och medvetande som neurologiska begrepp inrymmer gråskalor; sömn har fyra stadier NREM-sömn följt av REM-sömn och en persons medvetande utreds inom neurologin med hjälp av en åtta-stegsprövning. Ändå tycks juridiken ha en svart-vit föreställning av både sömn och medvetande som ett vara eller icke-vara. När straffansvar prövas förutsätts att personen är vid medvetande, utan att saken egentligen utreds. För att en person ska hållas straffrättsligt ansvarig krävs att både de objektiva och subjektiva brottsförutsättningarna är uppfyllda. Personen ska för att uppfylla de objektiva brottsförutsättningarna ha, 1) utfört en handling som är brottsbeskrivningsenlig, och 2) som inte varit rättfärdigad. I enlighet med den subjektiva brottsförutsättningen måste personen även kunna tillskrivas personligt ansvar för handlingen. Personer som anses ha agerat i somnambult tillstånd går fria från ansvar. Men på vilken grund inträder ansvarsfriheten? Tidigare ansågs rörelser företagna i sömnen inte utgöra handlingar i och med att de saknat bakomliggande vilja, och uteslöts således redan i den objektiva prövningen. I det studerade rättsfallsmaterialet och doktrin verkar det som att domstolarna hanterar sömn såsom brist på med medvetenhet i uppsåtsprövningen, vilket utesluter ansvar inom ramen för den subjektiva prövningen. Troligtvis uppkommer denna förvirring till följd av dels den starka presumtionen för att kroppsrörelser är samma sak som handlingar, dels att tillstånden ”vid medvetande” och ”medveten” ses som samma sak. En kroppsrörelse som företagits i sömnen bör enligt min mening anses ha företagits utan att personen var vid medvetande och således prövas som en objektiv brottsförutsättning. Måltypen ger även en del processuella överväganden. Den tilltalade måste göra sömninvändningen så pass sannolik att den inte kan lämnas utan avseende, varvid åklagaren har att göra invändningen obefogad. Bevisningen förs framför allt med hjälp av sakkunnigutlåtanden av olika sömnforskare. Ett antal sömnforskare är framstående inom måltypen och har etablerat en stark praxis kring hur sannolikheten för somnambulism ska prövas. Risken med de sakkunnigas utlåtanden är att de innebär en stolpig checklista som inte alltid ger utrymme för olika upplevelser av sömngång. Det riskerar att få till följd att den prövning som till sin natur måste förbli en gråskala riskerar att präglas av juridikens svart-vita förhållningssätt.

Corporate fine is today the most common sanction for work environment crime. Corporate fine is an economic sanction suffered by the trader when the crime was committed in his economic activity. This thesis aims to provide a better understanding for the application of the corporate fine in work environment crime. Furthermore, the thesis also aims to give a picture of how the use of corporate fine in work environment crime is experienced both from a Prosecutor's perspective and an employers' perspective. In order to fulfil this legal science study it is complemented with an empirical study. A legal and social science method has been used to answer the formulated research questions. The Swedish law has a special prosecution rule that says that the Prosecutor of the less serious crime in the economic activity in the first place has to take action against corporate fine and not take action against individuals. This rule together with requirement that the crime must have been committed in an economic activity means that the fine not equally can be tried out to public activities, which is a sector were most women works. Work environment crimes are usually committed in activities in the construction and manufacturing industries, where more men than women are employed. This means that the corporate fines at work environment crime, to a greater extent is sentenced to maledominated industries rather than female-dominated industries. A conclusion that can be drawn from the empirical study is that the two employers' representatives have not experience that the incentive to create a good working environment has changed from when the corporate fine replaced the individual criminal responsibility. On the other hand, they see a risk where the incentives can be weakened. Because they believe that an individual criminal responsibility in general sharpens the focus of individuals.

In recent years, a new objection has been raised more often in criminal matters, namely the objection of the accused that the act has been committed in a somnambulate state, when he or she was sleepwalking. The so-called sleepdefence entails a number of interesting issues in criminal law, but also in the merging of law and neurology. Sleep and consciousness are neurological concepts that consist of grayscales; sleep has four stages of Non Rapid Eye Movementsleep (NREM), followed by Rapid Eye Movement-sleep (REM), and a person's consciousness is established in neurology using an eight-step method. Nevertheless, the law seems to have a black and white idea of sleep and consciousness as a being, or non-being, and a person’s consciousness is assumed without further examination when examining criminal liability. In order for a person to be held criminally responsible, both the objective and subjective crime prerequisites must be met. In accordance with the objective prerequisites, the person must have, 1) performed an act that meets the prerequisites of a criminal offense, and 2) that was not justifiable. In accordance with the subjective prerequisite, the accused must be attributed personal responsibility for the act. People considered to have acted in a somnambulate state are free of liability. But on what grounds are they free of liability? Previously, movements undertaken while sleeping were not considered acts at all, since they lacked underlying will, thus generating a deficiency in the objective prerequisites. However, in the studied case material and doctrine, it seems that movements while sleepwalking are treated as a lack of criminal intent, thus excluding responsibility within the context of subjective prerequisites. Probably this confusion arises as a result of the strong presumption that body movements are the same as actions, and partly that the mental states "conscious" and "aware" are considered the same. The author argues that sleepwalking is a state in which the person lacks consciousness, and movements undertaken in this state should not be considered acts. This type of indictment also involves some procedural considerations, in which the accused must make the episode of somnambulism likely, and the prosecutor has to disprove it. Evidence in these cases often includes expert reports from different sleep researchers. A few sleep researchers are prominent and have established a practice on how to investigate the probability of somnambulism. The risk of this practice, however, is that it consists of a checklist that does not always provide room for different experiences of somnambulism. It is likely that the trial, which by its nature must remain a grayscale, will be characterized by the black and white approach of the law.

<p>Syftet med den här uppsatsen har varit att ta reda på hur domstolarna resonerar i sina bedömningar kring straffansvaret i fall där en arbetstagare omkommit på arbetsplatsen. Jag har även undersökt hur långt arbetsgivarens ansvar sträcker sig vad gäller det förebyggande arbetet och skyldigheter som uppkommer i samband med dödsfallen. Jag har genomgående använt mig av en rättsdogmatisk metod och en stor del av uppsatsen är av deskriptiv karaktär för att läsaren ska få en bra överblick i det rådande rättsläget.</p><p>Dödsfallen på arbetsplatserna i Sverige har under de senaste 50 åren minskat rejält men fortfarande omkommer varje år mellan 60-80 personer.  I förhållande till övriga europeiska länder är det en relativt låg siffra men fortfarande rör det sig om många människor som förlorar livet endast på grund av att de utför sitt arbete.</p><p>Största delen av regleringen kring arbetsgivarens ansvar finns i Arbetsmiljölagen, dess förordning och i Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Regleringen är väldigt omfattande och klargör tydligt vilka skyldigheter arbetsgivaren har.</p><p>För att kunna redogöra och förstå domstolarnas bedömningsgrunder är en del i uppsatsen vikt åt den svenska straffrättens uppbyggnad gällande vem eller vilka i ett företag som besitter straffansvaret. I kapitlet beskrivs även företagaransvaret, delegering samt en del där övriga länders straffrätt redogörs.</p><p>I det avslutande kapitlet redovisas de slutsatser som framkommit. De visar bland annat att arbetsgivaren har ett omfattande ansvar för arbetsmiljön och besitter ofta själv straffansvaret. Domstolarnas bedömningsgrunder utgår från att först bedöma om det är den åtalade som besitter straffansvaret för att sedan kunna bedöma om det finns ett orsakssamband mellan den åtalades handling och den efterföljande konsekvensen. Om dessa krav uppfylls kan domstolen döma den åtalade för arbetsmiljöbrott enligt kap. 3:10 § BrB.</p>

Syftet med den här uppsatsen har varit att ta reda på hur domstolarna resonerar i sina bedömningar kring straffansvaret i fall där en arbetstagare omkommit på arbetsplatsen. Jag har även undersökt hur långt arbetsgivarens ansvar sträcker sig vad gäller det förebyggande arbetet och skyldigheter som uppkommer i samband med dödsfallen. Jag har genomgående använt mig av en rättsdogmatisk metod och en stor del av uppsatsen är av deskriptiv karaktär för att läsaren ska få en bra överblick i det rådande rättsläget. Dödsfallen på arbetsplatserna i Sverige har under de senaste 50 åren minskat rejält men fortfarande omkommer varje år mellan 60-80 personer.  I förhållande till övriga europeiska länder är det en relativt låg siffra men fortfarande rör det sig om många människor som förlorar livet endast på grund av att de utför sitt arbete. Största delen av regleringen kring arbetsgivarens ansvar finns i Arbetsmiljölagen, dess förordning och i Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Regleringen är väldigt omfattande och klargör tydligt vilka skyldigheter arbetsgivaren har. För att kunna redogöra och förstå domstolarnas bedömningsgrunder är en del i uppsatsen vikt åt den svenska straffrättens uppbyggnad gällande vem eller vilka i ett företag som besitter straffansvaret. I kapitlet beskrivs även företagaransvaret, delegering samt en del där övriga länders straffrätt redogörs. I det avslutande kapitlet redovisas de slutsatser som framkommit. De visar bland annat att arbetsgivaren har ett omfattande ansvar för arbetsmiljön och besitter ofta själv straffansvaret. Domstolarnas bedömningsgrunder utgår från att först bedöma om det är den åtalade som besitter straffansvaret för att sedan kunna bedöma om det finns ett orsakssamband mellan den åtalades handling och den efterföljande konsekvensen. Om dessa krav uppfylls kan domstolen döma den åtalade för arbetsmiljöbrott enligt kap. 3:10 § BrB.

No description available.