Denna uppsats handlar om ledföljden i svenska adjektivfraser, med fokus på adjektiv i predikativ ställning. I predikativa adjektivfraser står komplement vanligen till höger om adjektivet oavsett komplementets frastyp. Samtidigt finns ett fåtal adjektiv i modern svenska som kan konstruera adjektivfraser med ett framförställt komplement i form av en nominalfras. Dessa adjektiv kan delas in i grupper utifrån deras möjlighet att ta ett eller flera slags komplement, enligt den beskrivning som ges i Svenska Akademiens grammatik (SAG). Uppsatsens övergripande syfte är att visa hur framförställda komplement till adjektiv har utvecklats över tid. Uppsatsens undersökning består följaktligen av två delstudier: Den synkrona delstudien fokuseras på frekvens och produktivitet av denna komplementstyp nuförtiden; den diakrona delstudien beskriver situationen under 1800- och 1900-talet.Undersökningens viktigaste slutsatser kan sammanfattas enligt följande. Framförställda nominalfraser var tämligen vanliga under 1800- och 1900-talet och var den mest frekventa komplementstypen vid dessa adjektiv. De tycks dock minska i frekvens under andra halvan av 1900-talet, då efterställda nominalfraser och prepositionsfraser i stället ökade i bruk. En orsak till detta kunde möjligen vara sociala förändringar i perioden som bidrog till en förändring av det skrivna standardspråket, men man kan också tänka sig att det rör sig om en mer successiv utveckling där prepositionsfraser långsamt blir en vanligare komplementstyp över tid.Samtidigt ska det betonas att framförställda nominalfraser inte heller är särskilt ovanliga i 2000-talets svenska, även om de inte längre är den vanligaste komplementstypen. Det är också så att resultatet antyder att SAG:s indelning av adjektiv i grupper inte helt stämmer överens med bruket av komplementstyper i nutida svenska, och det går att diskutera om indelningen faktiskt borde revideras.