Denna uppsats handlar om ledföljden i svenska adjektivfraser, med fokus på adjektiv i predikativ ställning. I predikativa adjektivfraser står komplement vanligen till höger om adjektivet oavsett komplementets frastyp. Samtidigt finns ett fåtal adjektiv i modern svenska som kan konstruera adjektivfraser med ett framförställt komplement i form av en nominalfras. Dessa adjektiv kan delas in i grupper utifrån deras möjlighet att ta ett eller flera slags komplement, enligt den beskrivning som ges i Svenska Akademiens grammatik (SAG). Uppsatsens övergripande syfte är att visa hur framförställda komplement till adjektiv har utvecklats över tid. Uppsatsens undersökning består följaktligen av två delstudier: Den synkrona delstudien fokuseras på frekvens och produktivitet av denna komplementstyp nuförtiden; den diakrona delstudien beskriver situationen under 1800- och 1900-talet.Undersökningens viktigaste slutsatser kan sammanfattas enligt följande. Framförställda nominalfraser var tämligen vanliga under 1800- och 1900-talet och var den mest frekventa komplementstypen vid dessa adjektiv. De tycks dock minska i frekvens under andra halvan av 1900-talet, då efterställda nominalfraser och prepositionsfraser i stället ökade i bruk. En orsak till detta kunde möjligen vara sociala förändringar i perioden som bidrog till en förändring av det skrivna standardspråket, men man kan också tänka sig att det rör sig om en mer successiv utveckling där prepositionsfraser långsamt blir en vanligare komplementstyp över tid.Samtidigt ska det betonas att framförställda nominalfraser inte heller är särskilt ovanliga i 2000-talets svenska, även om de inte längre är den vanligaste komplementstypen. Det är också så att resultatet antyder att SAG:s indelning av adjektiv i grupper inte helt stämmer överens med bruket av komplementstyper i nutida svenska, och det går att diskutera om indelningen faktiskt borde revideras.

Satsflätor med subjektsextrahering över en kvarstående subjunktion har beskrivits som ogrammatiskt i modern svenska men inte i finlandssvenska. I generativa termer beskrivs detta som att modern svenska är en varietet med en that-trace effect och att finlandssvenska är en varietet utan. Uppsatsen syfte är att undersöka om satser med en utebliven that-trace effect kan återfinnas i modern svenska. Uppsatsen ämnar även redogöra för i vilken utsträckning de i så fall kan återfinnas och att diskutera möjliga hypoteser till satsernas förekomst. Två korpusundersökningar genomförda med hjälp av analysverktyget Korp visar att satsflätor med subjektsextrahering över en kvarstående subjunktion i viss utsträckning återfinns i svenska sociala medier men också att förekomsten är ytterst sparsam. Det diskuteras om förekomsten kan förklaras som misstag, som producerade av andraspråkstalare eller finlandssvenska talare, men åtminstone en delmängd av satserna bör kunna tolkas som grammatiska för sverigesvenska talare. Grammatikaliteten kan eventuellt förklaras med att att här har nominala egenskaper eller att subjunktionen lexikaliseras i ForceP istället för FinP, förutsatt antagandet av en uppdelad CP.

<p> </p><p>Variationer i svensk verbböjning: En korpusundersökning (Fredrik Smeds, D-uppsats i Svenska språket, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, Avdelningen för språk 2008). I uppsatsen undersöks svensk verbböjningsvariation från första hälften av 1800-talet till våra dagar dels genom studier av facklitteratur, ordböcker och ordlistor från skilda tider, dels genom att studera korpusar med skönlitteratur och brev skrivna av August Strindberg, äldre och yngre romaner samt dagstidningar från 1965–2004. De äldre romanerna är skrivna från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet, och de yngre runt 1980. Materialet tillhandahölls av Språkdata vid Göteborgs universitet och omfattar ca 126 miljoner ord. Efter datainsamlingen användes chi-2-testet, för att se om skillnaderna var statistiskt signifikanta. Många verb som varierar eller har varierat efter år 1800 har undersökts. Tidigare förändringar omnämns mer kortfattat. Variationerna är av skilda slag: mellan stark och svag böjning (<em>spridit </em>och <em>spritt</em>), mellan korta och långa former (<em>klär </em>och <em>kläder</em>), mellan former med och utan <em>j</em> (<em>stödjer </em>och <em>stöder</em>) samt övriga variationer (t.ex. mellan <em>tillbringade</em> och <em>tillbragte</em>).</p><p> </p>

Variationer i svensk verbböjning: En korpusundersökning (Fredrik Smeds, D-uppsats i Svenska språket, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, Avdelningen för språk 2008). I uppsatsen undersöks svensk verbböjningsvariation från första hälften av 1800-talet till våra dagar dels genom studier av facklitteratur, ordböcker och ordlistor från skilda tider, dels genom att studera korpusar med skönlitteratur och brev skrivna av August Strindberg, äldre och yngre romaner samt dagstidningar från 1965–2004. De äldre romanerna är skrivna från första halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet, och de yngre runt 1980. Materialet tillhandahölls av Språkdata vid Göteborgs universitet och omfattar ca 126 miljoner ord. Efter datainsamlingen användes chi-2-testet, för att se om skillnaderna var statistiskt signifikanta. Många verb som varierar eller har varierat efter år 1800 har undersökts. Tidigare förändringar omnämns mer kortfattat. Variationerna är av skilda slag: mellan stark och svag böjning (spridit och spritt), mellan korta och långa former (klär och kläder), mellan former med och utan j (stödjer och stöder) samt övriga variationer (t.ex. mellan tillbringade och tillbragte).