Denna uppsats handlar om ledföljden i svenska adjektivfraser, med fokus på adjektiv i predikativ ställning. I predikativa adjektivfraser står komplement vanligen till höger om adjektivet oavsett komplementets frastyp. Samtidigt finns ett fåtal adjektiv i modern svenska som kan konstruera adjektivfraser med ett framförställt komplement i form av en nominalfras. Dessa adjektiv kan delas in i grupper utifrån deras möjlighet att ta ett eller flera slags komplement, enligt den beskrivning som ges i Svenska Akademiens grammatik (SAG). Uppsatsens övergripande syfte är att visa hur framförställda komplement till adjektiv har utvecklats över tid. Uppsatsens undersökning består följaktligen av två delstudier: Den synkrona delstudien fokuseras på frekvens och produktivitet av denna komplementstyp nuförtiden; den diakrona delstudien beskriver situationen under 1800- och 1900-talet.Undersökningens viktigaste slutsatser kan sammanfattas enligt följande. Framförställda nominalfraser var tämligen vanliga under 1800- och 1900-talet och var den mest frekventa komplementstypen vid dessa adjektiv. De tycks dock minska i frekvens under andra halvan av 1900-talet, då efterställda nominalfraser och prepositionsfraser i stället ökade i bruk. En orsak till detta kunde möjligen vara sociala förändringar i perioden som bidrog till en förändring av det skrivna standardspråket, men man kan också tänka sig att det rör sig om en mer successiv utveckling där prepositionsfraser långsamt blir en vanligare komplementstyp över tid.Samtidigt ska det betonas att framförställda nominalfraser inte heller är särskilt ovanliga i 2000-talets svenska, även om de inte längre är den vanligaste komplementstypen. Det är också så att resultatet antyder att SAG:s indelning av adjektiv i grupper inte helt stämmer överens med bruket av komplementstyper i nutida svenska, och det går att diskutera om indelningen faktiskt borde revideras.

I äldre svenska bisatser förekommer en rad ledföljdstyper som helt saknas i modernt språkbruk; dels satser där det finita verbet återfinns efter ett objekt och/eller ett infinit verb, s.k. verbfinala strukturer, dels övrig OV-ledföljd där objektet men inte det infinita verbet påträffas högre upp i satsen. Syftet med denna uppsats är att förklara hur och varför bruket av och grammatiken bakom dessa ledföljdstyper förändras i äldre svenska. Materialet består av 32 texter skrivna mellan ca 1290 och 1756 inom ett äldre svenskt språkområde. Ur dessa texter har 4178 bisatser excerperats och analyserats med hjälp av variationslingvistisk metod. Utifrån de empiriska undersökningarnas resultat och uppsatsens teoretiska ställningstaganden – en kombination av generativ grammtik och variationslingvistik – postuleras att det vid två tillfällen i svenskans OV-historia inträffar en förändring i grammatiskt system. Den första sker vid brytpunkten mellan äldre och yngre fornsvenska, då flera typer av nominalfrasobjekt med substantiviskt huvudord förlorar möjligheten att flytta till vänster om sitt huvudverb. Den andra inträffar troligen vid slutet av äldre nysvenska, då även övriga objekt erhåller flyttningsrestriktioner. Ledföljdsvariationen i äldre nysvenska texter beskrivs också som avhängig två distinkta system, vilka antas vara relaterade till formalitetsgrad. Flyttning av particip och infinita verb betraktas som karaktäristiskt för ett mer formellt system. En annan empirisk iakttagelse är att det över tid sker en frekvensförskjutning från OV-ledföljd som är gångbar oavsett satsnivå till bisatsspecifika och verbfinala strukturer. Detta betraktas emellertid inte som relaterat till själva OV-systemet, utan som en konsekvens av att det finita verbets position förändras. Under äldre fornsvensk tid flyttar en bisats finita verb nästan alltid från V° till I°, vilket osynliggör att objektet kan flytta till vänster om det finita verbets basposition i VP. Under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid försvinner flyttning av finit verb succesivt i äldre texter, och bisatsspecifika ledföljder blir således vanligare. Utvecklingen uppvisar också ett diakront samband med det händelseförlopp som traditionellt har associerats med förlusten av V-till-I-flyttning; framväxten av en modern svensk af-ledföljd i bisats.