I äldre svenska bisatser förekommer en rad ledföljdstyper som helt saknas i modernt språkbruk; dels satser där det finita verbet återfinns efter ett objekt och/eller ett infinit verb, s.k. verbfinala strukturer, dels övrig OV-ledföljd där objektet men inte det infinita verbet påträffas högre upp i satsen. Syftet med denna uppsats är att förklara hur och varför bruket av och grammatiken bakom dessa ledföljdstyper förändras i äldre svenska. Materialet består av 32 texter skrivna mellan ca 1290 och 1756 inom ett äldre svenskt språkområde. Ur dessa texter har 4178 bisatser excerperats och analyserats med hjälp av variationslingvistisk metod. Utifrån de empiriska undersökningarnas resultat och uppsatsens teoretiska ställningstaganden – en kombination av generativ grammtik och variationslingvistik – postuleras att det vid två tillfällen i svenskans OV-historia inträffar en förändring i grammatiskt system. Den första sker vid brytpunkten mellan äldre och yngre fornsvenska, då flera typer av nominalfrasobjekt med substantiviskt huvudord förlorar möjligheten att flytta till vänster om sitt huvudverb. Den andra inträffar troligen vid slutet av äldre nysvenska, då även övriga objekt erhåller flyttningsrestriktioner. Ledföljdsvariationen i äldre nysvenska texter beskrivs också som avhängig två distinkta system, vilka antas vara relaterade till formalitetsgrad. Flyttning av particip och infinita verb betraktas som karaktäristiskt för ett mer formellt system. En annan empirisk iakttagelse är att det över tid sker en frekvensförskjutning från OV-ledföljd som är gångbar oavsett satsnivå till bisatsspecifika och verbfinala strukturer. Detta betraktas emellertid inte som relaterat till själva OV-systemet, utan som en konsekvens av att det finita verbets position förändras. Under äldre fornsvensk tid flyttar en bisats finita verb nästan alltid från V° till I°, vilket osynliggör att objektet kan flytta till vänster om det finita verbets basposition i VP. Under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid försvinner flyttning av finit verb succesivt i äldre texter, och bisatsspecifika ledföljder blir således vanligare. Utvecklingen uppvisar också ett diakront samband med det händelseförlopp som traditionellt har associerats med förlusten av V-till-I-flyttning; framväxten av en modern svensk af-ledföljd i bisats.

Satsflätor med subjektsextrahering över en kvarstående subjunktion har beskrivits som ogrammatiskt i modern svenska men inte i finlandssvenska. I generativa termer beskrivs detta som att modern svenska är en varietet med en that-trace effect och att finlandssvenska är en varietet utan. Uppsatsen syfte är att undersöka om satser med en utebliven that-trace effect kan återfinnas i modern svenska. Uppsatsen ämnar även redogöra för i vilken utsträckning de i så fall kan återfinnas och att diskutera möjliga hypoteser till satsernas förekomst. Två korpusundersökningar genomförda med hjälp av analysverktyget Korp visar att satsflätor med subjektsextrahering över en kvarstående subjunktion i viss utsträckning återfinns i svenska sociala medier men också att förekomsten är ytterst sparsam. Det diskuteras om förekomsten kan förklaras som misstag, som producerade av andraspråkstalare eller finlandssvenska talare, men åtminstone en delmängd av satserna bör kunna tolkas som grammatiska för sverigesvenska talare. Grammatikaliteten kan eventuellt förklaras med att att här har nominala egenskaper eller att subjunktionen lexikaliseras i ForceP istället för FinP, förutsatt antagandet av en uppdelad CP.