1942 infördes i svenskt rätt den första typen av besittningsskydd för bostadshyresgäster. Efter det har besittningsskyddet stärkts allt mer till förmån för hyresgästen. Idag är besittningsskyddet mycket starkt och en diskussion som väckts är huruvida man ska prioritera den enskilda äganderätten eller hyresgästens rätt till egen bostad. Som fastighetsägare idag finns både hyresregleringar samt ett starkt besittningsskydd vilket gör det svårare för fastighetsägare att fritt kunna förfoga över sin fastighet. En fråga kring ämnet som uppkommer är hur starkt besittningsskyddet faktiskt är och hur det påverkar hyresvärdens möjligheter att säga upp en hyresgäst som inte är skötsam.  Syftet med uppsatsen är att redovisa och analysera punkt 1 och 2 i 12 kap. 46 § JB och förutsättningarna för de besittningsbrytande grunderna samt tillämpningen av dessa. För att kunna besvara uppsatsens frågeställningar har en rättsdogmatisk metod tillämpats. Som slutsats konstateras att för fall gällande betalningsförsummelser, störningar och vanvård skiljer sig hyresvärdens möjlighet att säga upp en hyresgäst. Av arbetet framgår att för mål rörande betalningsförsummelser är domstolen relativt öppensinnad och tillåter förhållandevis omfattande försummelser. Vilket blir till fördel för hyresgästen. Vid bedömning av mål gällande störningar samt vanvård visar domsluten istället på en mer restriktiv bedömning där hyresgästens vårdslöshet accepteras i mindre grad. För mål gällande vanvård finns tydligare regler och mer distinkta riktlinjer för domstolen att bedöma utifrån. Detta i jämförelse med de andra två typerna där bedömningen blir mer diffus. Tillsist kan konstateras att fastighetsägare vissa gånger tvingas lida förlust till förmån för att trygga misskötsamma hyresgästers rätt till sitt hem. / In 1942, Swedish law introduced the first type of tenure protection for residential tenants. Since then, the protection of possession has been strengthened more and more in favor of the tenant. Today, the tenure protection is very strong and one discussion that has been raised is whether to prioritize the individual right of ownership or the tenant's right to their home.  As a property owner today, there are both rent controls and a strong tenure protection, which makes it more difficult for property owners to be able to freely dispose of their property. One question arises is how strong the tenure protection actually is and how it affects the property owners ability to terminate a tenant who has misbehaved. The purpose of the thesis is to present and analyze point 1 and 2 of Chapter 12. 46 § JB and the conditions for the possession breaking grounds and finally the application thereof. In order to answer the questions of the essay, a legal dogmatic method has been applied. In conclusion, it is found that in cases of default, disturbance and neglect, the landlord's ability to terminate a tenant differs. The essay shows that for cases concerning defaults on payment, the court is relatively open-minded and allows for relatively extensive omissions. Which will be to the great benefit of the tenant. When assessing cases concerning disturbances and neglect, the rulings instead show a more restrictive assessment where the tenant's negligence is accepted to a lesser extent. For cases concerning neglect, there are clearer rules and more distinct guidelines helping the court in their judgment. This is in comparison to the other two types where the assessment becomes more diffuse. Finally, it can be stated that property owners are sometimes forced to suffer losses in favor of misbehaving tenants.